Arkitekten: Man måste helt enkelt börja stadsplanera igen

46 procent av alla svenskar har inte råd med en nybyggd hyrestvåa på 60 kvadrat. Ännu färre har möjlighet att köpa en nyproducerad bostadsrättslägenhet. Dan Hallemar, chefredaktör på tidskriften Arkitektur, frågar sig vem vi bygger för egentligen.
Kvinna med barn utanför hyreshus
Under 60- och 70-talet gjordes stora satsningar på nya bostadsområden.
Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på email

Artikeln publicerades ursprungligen i Svenska Dagbladet, producerad av InPress.

Text: Sofia Hillborg • Foto: Mostphoto


– Idag bygger vi för en kapitalstark medelklass som har varit etablerad på arbetsmarknaden under längre tid. Man bygger på sätt och vis för de som redan har bostäder, inte för dem som saknar bostad, säger Dan Hallemar.

De nybyggda bostäderna är dyra. Men frågan är – är de bra?

– De har väggar och tak. Men om man jämför med det som byggdes efter andra världskriget så var både arkitekterna och byggarna mer innovativa.

På 1920-talet kom sopnedkast och gemensamma tvättstugor och man började bygga för att få in mer ljus i lägenheterna. Under miljonprogrammet uppfann man flexibla betongelement, som gjor-de det möjligt att effektivt bygga en mängd olika typer av hus av samma byggblock. Men även kvaliteten var bättre, framhåller Dan Hallemar.

– Kvalitetsmässigt är nästan allt som byggs idag betydigt sämre än det som byggdes då.

I denna tid, när alla talar om hållbarhet, verkar det paradoxalt nog som om hållbarheten på det byggda är sämre än någonsin.

– De ekonomiska riskerna när det gäller underhåll och renoveringar lämpas snabbt över på bostadsrättsföreningarna. De får ta smällen för att fasaden inte håller. I Hammarby sjöstad fick fasaderna börja renoveras efter tio år. Det är billigare material och utförande rent generellt.

Är bostaden den nya platt-tv:n som bara håller några få år?

– Ja, kanske det. Bostaden är inte längre en rättighet utan har blivit en vara, en statussymbol. Därför är det köksutrustningen och läget som är säljargumenten, inte kvaliteten i byggnaden. Skillnaden är stor om man jämför med de ofta utskällda hu-sen från miljonprogramstiden.

– De behöver man egentligen bara måla om och kanske sätta in extra isolerglas i fönstren, annars kan man behålla det mesta. Och de är flexibla, ofta går det att flytta en vägg. Idag bygger vi in oss i oflexibla och långsiktigt oföränderliga bostäder.

Dagens bostäder är också sällan lika funktionella som det som byggdes tidigare. De har färre garderober, mindre praktiska kök och fl er balkonger som vetter mot norr. Det är ingen slump. Under välfärdssamhällets uppbygg-nad lades stora resurser på att se till att bostädernas utformning var optimal. Forskare räknade till exempel ut hur arbetsrörelserna såg ut när husmödrar stekte strömming eller bakade bröd, och utformade köken efter det.

– Den kunskapsnivån finns inte alls idag.

Miljonprogramsområdena och efterkrigsområdena fick stora grönområden och lekplatser. Det byggdes fritidsgårdar, simhallar, bibliotek. Idag byggs villaområden utan skolor, flerbostadsområden utan parker och skolgårdar utan sol. Har stadsplanerarna helt enkelt förlorat kompetensen att stadsplanera?

– Det är en relevant fråga. Jag var själv i Liljeholmen häromdagen. Där har man ställt ut baracker för skolbarnen. Och skolgården är så liten att man måste schemalägga rasterna. Det är verkligen häpnadsväckande att man inte kan planera för att ett nytt bostadsområde kräver två nya skolor, två parklekar och så vidare. Mindre städer är ofta bättre än Stockholm på det här.

Nu ska vi snart börja bygga nya städer och stadsdelar igen. Frågan är då hur vi ska undvika att göra om de misstag som gjordes under miljonprogramsåren – eller misslyckas ännu värre.

– Det krävs helt klart ett omtag. Om Uppsala till exempel ska bygga 36 000 nya bostäder söder om stan, då måste man helt enkelt börja stadsplanera igen.