När Caroline af Ugglas var liten satte läkarna inga diagnoser på barn som var som Caroline.
– Nu för tiden älskar man diagnoser, men när jag var barn fanns det inga. Jag var bara en så kallad busig unge.

Hon var livlig. Lite småstörig. Till en början inte särskilt ofokuserad – snarare tvärtom.

Hennes mamma Yvonne af Ugglas, sångerska, körledare och logoped, minns Caroline som liten, hur det började:

– Före tvåårsåldern var hon jättesnäll. Sen, i tre-fyraårsåldern, började hon få utbrott och blev väldigt arg. Men jag hade aldrig en tanke – duktig som hon var i alla sammanhang.

I förskolan och lågstadiet ansågs Caroline vara ett barn med god koncentrationsförmåga och det gick bra i skolan. I femman berättade lärarna att det var ”full rulle” på Caroline – precis som hemma.

– Det var väldigt livat hemma, men det var ju liksom Caroline! Hon hade kamrater hemma nästan hela tiden, för hon har alltid varit en väldigt öppen person. Och det faktum att hon alltid hade så lätt för sig, lade sig som ett lock ovanpå allt det där andra, säger Yvonne.

– Pappa Carl är väl den som har för-sökt få lite ordning, minns Caroline.

– Jag själv är ju uppvuxen i en konstnärsfamilj och kunde förstå Carolines utlevande beteende på ett annat sätt än Carl, tror jag, säger mamma Yvonne.

– Ja, jag tror att du såg konsten och kreativiteten i det jag gjorde på ett annat sätt, fyller Caroline i.

I högstadiet blev det lite svårare med skolan.

– I åttan, då behövde man börja plugga för att göra bra ifrån sig. Det blev för jobbigt för mig, så jag började skolka, säger Caroline.

Hon skrev egna lappar till lärarna med förklaringar till frånvaron och förfalskade föräldrarnas namnteckningar. Men det fanns en lärare som gjorde att Caroline fortsatte att gå till skolan: svenskaläraren Lena Ramel.

– Alla älskade henne och för henne ville man skriva femmor på uppsatserna, minns Caroline.

Så småningom blev hennes föräldrar uppkallade till skolans rektor och började bli varse vidden av Carolines problem i skolan.

Musik och teater kanaliserade energin
I gymnasiet hade Caroline 30 procents närvaro och hoppade snart av. Hon började sedan på Calle Flygare Teater-skola, vilket passade hennes skapande-natur bättre.

– Jag kände tidigt att när barnen fick stimulans genom konst och musik, hjälpte det dem enormt mycket för att kunna kanalisera energin. När Caroline hade suttit med musik eller konst, då kunde hon plötsligt sitta med matten också. Och i och med teaterskolan så började det klarna, säger Yvonne.

Att sätta en ”stämpel”, en diagnos, på barn, till exempel adhd, känner sig både mor och dotter af Ugglas kluvna till.

– Det kan bli så att den där stämpeln gör att man sedan lever för att infria den, till exempel att man ”är dålig på att plugga”. Och det är synd. Men samtidigt kan en diagnos göra att samhället ger individen bättre resurser till exempel i skolan, och det är ju bra, säger Caroline.

– Om man sätter en bokstavsetikett på någon så tror jag att det i vissa fall kan leda till att många underskattar den som är annorlunda, att man tänker att ”hon är misslyckad”. Jag tycker inte att man ska sätta barn i fack för tidigt, säger Yvonne.

I dag arbetar de båda med musiken, bland annat med sina Kör för alla-körer.

– Vare sig man har en mental ohälsa eller inte – musik är en enorm källa till mental läkning! Och en kör är en enda stor gemenskap, säger Yvonne.

Text: Anna Lindgren Dahlin Foto: Tommy Hvitfeldt