”En kris över själva livet som kan lära oss något nytt om våra värderingar”

Richard Horton
Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på email

Text: Ulrica Segersten • Foto: Douglas Fry/Piranha Photography



The Lancets chefredaktör Richard Horton står alltid beredd att attackera nuet. Han ifrågasätter gärna det han kallar för ”ortodoxt” tänkande kring hälsa och sjukvård. Boken ”The Covid-19 Cathastrophe” skrevs i maj 2020 när covid-19 skördade som flest direkta offer. Inte minst i Storbritannien som står i fokus för Hortons kritik av covid-19-hanteringen.

Sin stundtals bombastiska hammare riktar han mot forskare och beslutsfattare i länder som var sena med att vidta åtgärder. Mest frustrerad är han dock över nonchalansen mot de pandemivarningar som funnits länge. I början av coronapandemin prövade vetenskapliga experter och beslutsfattare sig fram som om det hade handlat om en vanlig influensa, och förlorade värdefull tid, med alldeles för många dödsfall som följd. Det hade inte behövt bli så.

Den hårdaste kritiken riktar Horton mot att lärdomarna från utbrottet av SARS-viruset 2003–2004 tycks ha glömts bort. Han poängterar vikten av det ledarskap Norges för detta statsminister Gro Harlem Brundtland visade som dåvarande chef för WHO. Hon vågade konfrontera Kina. Redan då blev det tydligt att starka hälsosystem behövde vara en fråga för varje lands nationella beredskap. 

Men med SARS-krisen revolutionerades också synen på folkhälsa som global fråga. Sedan Westfaliska freden 1648 har varje nation haft beslutanderätten över hälsoåtgärder i sina egna länder. SARS visade att det inte längre fungerar – pandemier utgör ett globalt hot och måste bemötas därefter.

De kinesiska myndigheterna har en del frågor att besvara, anser Horton, men han är mer oroad över hotet mot multilateralismen. I synnerhet USAs påhopp på WHO förskräcker. ”Ett brott mot mänskligheten”, kallar Horton Trumps beslut att dra ned på USA:s finansiella stöd till WHO. Horton menar att WHO var snabba att utlysa ”globalt nödläge” när de flesta länder fortfarande inte hade uppfattat vad som var på gång i Wuhan. Ur svenskt perspektiv är vi naturligtvis nyfikna på ifall Horton skriver om den svenska strategin. Ja, det gör han, men drar visligen inte några tvärsäkra slutsatser. Han är inte säker på om han är imponerad eller inte av det han kallar Anders Tegnells höga spel, att lita så mycket på det individuella ansvaret.

Richard Hortons bok är ett viktigt och initierat tidsdokument. Men boken hade vunnit på tydligare summeringar av hans utmärkta förslag till högre beredskap. Frågorna Horton ställer gör boken till angelägen läsning också för många utanför hälso- och sjukvården: ”Om den här pandemin är en kris över själva livet, vad har vi lärt oss om våra värderingar?”