Farväl till nepotismen

I Västafrika är dagarna räknade för pampväldet och presidentämbeten som går i arv.
Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på email

Från The World In publicerad i The Economist, översatt av InPress.
©2020 The Economist Newspaper Limited. Alla rättigheter förbehållna.

Foto: iStockphoto


Malabo, huvudstad i Ekvatorialguinea, tycks vara rena paradiset. Inbäddad i frodig grön djungel nedanför en vulkan, stränder vid tropiska vatten och en magnifik esplanad. Staden ser rik ut. En trefilig motorväg upplyst av glänsande bronsfärgade gatlyktor sträcker sig längs dess norra kust förbi praktfulla konferensbyggnader i stål och glas, och en rad med 52 herrgårdar. Men något är fel: herrgårdarna är tomma (de byggdes för att hysa gästande presidenter för ett toppmöte). Så få bilar använder motorvägen att det dröjer minuter mellan varje bil. 

En förklaring kan vara att de flesta bilförare är bedövade av den statliga tv-kanalen. Den sänder en outhärdlig loop som visar hur presidenten och hans fru hälsar på utländska ämbetsmän, klipper band och tar emot gåvor från tacksamma undersåtar. En mer trolig förklaring är att få har råd att köpa bil. 

Det låter absurt. Intäkter från olja och gas har gjort Ekvatorialguinea till Afrikas rikaste land, med en snitt­inkomst på mer än 15 000 dollar per invånare i början av 2010-talet. Men även under högkonjunkturen levde 44 procent av landets ungefär 1 miljon invånare på mindre än 1,90 dollar per dag. Anledningen är att Ekvatorial­guinea har drivits som ett familjeföretag sedan dess enda fria val 1968. Först av Francisco Nguema och sedan av hans brorson, Teodoro Obiang Nguema Mbasogo, som avsatte honom 1979. Om 77-årige Obiang får bestämma kommer Teodoro, den mäktigaste av hans söner, att överta ämbetet. Sonen har samlat en förmögenhet i utlandet, däribland bilar, smycken och en herrgård värd
30 miljoner dollar som han var tvungen att överlämna till USA:s justitiedepartement, liksom tillgångar på 115 miljoner dollar som beslagtagits av franska domstolar efter en rättegång om korruption. 

Ekvatorialguinea är inte det enda exemplet i Afrika där presidenter beter sig som kungar. Gabons rike president Ali Bongo har bara haft makten i ett årtionde, men hans familj har styrt landet sedan 1967. I närliggande Togo har två generationer inom Gnassingbé-familjen haft toppjobbet sedan 1967. 

Men 2020 kan bli året då åtminstone några av dessa dynastier sopas bort. En våg av populära protester har redan svept över Nordafrika och satt punkt för Sudans starke man Omar al-Bashirs 30 år vid makten, liksom Abdelaziz Bouteflikas styre under två årtionden i Algeriet. Den har också svept över Etiopien och tvingat fram förändringar i vad som i praktiken var en enpartistat, liksom i Demokratiska Republiken Kongo. Där kom den första presidenten till makten sedan 1997 vars efternamn inte är Kabila. 

Förvisso har människor tidigare protesterat mot pampvälde. Togo skakades av protester under 2017–2018, liksom Gabon 2016. Men många unga säger nu att de är stärkta av reformprocesser som segrat på andra håll. 

Regeringarna som demokratiaktivisterna hoppas avsätta ser mycket skakiga ut. Gabons regering har varit roderlös sedan Bongo drabbades  av stroke 2018 och därefter inte visat sig offentligt. Kamerun, som Paul Biya styrt i 37 år, faller isär medan den åldrige presidenten tillbringar mycket av sin tid på hotell InterContinental i Genève.

Det är inte klart vad som utlöser nästa protestvåg som kan leda till en västafrikansk vår. Men gnistan hamnar i en krutdurk av ilska och frustration.