Om robotarna inte tar alla jobb

AI-robotarna kunde inte hantera arbetsuppgifter som krävde mänskligt omdöme eller empati.
Robot
Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på email

Från The World If publicerad i The Economist, översatt av InPress.
©2020 The Economist Newspaper Limited. Alla rättigheter förbehållna.

Det är svårt att tro nu, men för tio år sedan fanns det människor som på allvar oroade sig för att robotar skulle ta alla jobb. 2018 varnade Bank of Englands chefekonom Andy Haldane för att ”stora delar” av befolkningen skulle bli ”teknikarbetslösa”. Hans argument var att ”den fjärde industriella revolutionen” av automation och artificiell intelligens, AI, skulle orsaka ännu större omvälvningar i människors arbetsliv än de tidigare tre. Robotar skulle göra allting. Människor skulle ha massor av fritid, men också drabbas av massarbetslöshet. Liknande varningar var något av en schlager på World Economic Forums årsmöte i Davos. Bästsäljande böcker förutspådde dystopier där samhället skulle splittras i en välmående, robotägande plutokrati och en arbetslös underklass med repressiva regeringar som undertryckte allt socialt missnöje. Men robotarna tog inte alla jobb – och i dag, 2030, har stora delar av världen det motsatta problemet i och med att befolkningarna och arbetskraften krymper. Vad hände med maskinernas påstått obevekliga frammarsch?

textnotis När oron för den kommande jobbapokalypsen var som störst, i slutet av 2010-talet, ansågs de mest sårbara personerna vara äldre, outbildade arbetare. 2017 förutspådde McKinsey Global Institute att 800 miljoner människor i 46 länder, en dryg tredjedel av arbetskraften, skulle förlora sina jobb till maskinerna till 2030. Äldre arbetare ansågs vara mest illa ute eftersom de sysslade med monotona okvalificerade arbetsuppgifter, den sortens uppgifter som var lättast att automatisera. 2018 använde Mercer, ett annat konsultbolag, ett riskindex utvecklat av Carl Frey och Michael Osborne vid Oxford Martin School för att räkna ut att tre fjärdedelar av de kinesiska arbetarna över 50 riskerade att bytas ut mot robotar. I USA löpte drygt hälften av alla äldre arbetare samma risk, och i Tyskland och Italien runt 60 procent.

Men dessa dystra prognoser blev aldrig verklighet på grund av två anledningar. För det första gick inte AI-utvecklingen så snabbt som vissa människor trodde att den skulle göra. 2018 förutspådde Rodney Brooks, professor vid Massachusetts Institute of Technology, MIT, att det var osannolikt att förarlösa taxitjänster skulle dyka upp i någon större utsträckning före 2032 och att robotar som kunde navigera runt i de trappor och bland det stök som oftast finns i ett vanligt hem knappast skulle bli vanligt förekommande före 2035. Med bara några få år kvar verkar han ha fått rätt på båda punkterna. Under 2020-talet blev AI-styrda robotar allt vanligare. De förändrade många industrier och tog över repetitiva jobb. Men de var inte billiga och kunde ändå inte hantera arbetsuppgifter som krävde mänskligt omdöme eller empati. Särskilt inom vård och socialt arbete stod det klart att robotarna inte klarade jobbet.

För det andra visade 2020-talet att sysselsättningsnivån beror på mer än bara automation; den hänger också ihop med åldrande och invandring. Allt eftersom de rika ländernas befolkningar åldrades krympte också deras arbetskraft. Många länder investerade mer i robotar när arbetskraften blev äldre och vissa släppte in fler invandrare och täckte på det viset upp för en del kompetensbrister, vilket ökade produktiviteten. Men de som inte investerade tillräckligt i automatisering eller isolerade sig från omvärlden, drabbades hårt.

textnotisStorbritannien var ett extremt exempel på den senare gruppen. Under 2020-talet led landets ekonomi fortfarande av handelschocken från brexit (och pandemin, red.anm.) och dess politiska system var i kaos. Men de mer långsiktiga problemen var demografiska och förvärrades ytterligare av att det blev allt svårare att anställa arbetare från utlandet. Mellan år 2000 och 2015 hade den brittiska befolkningen ökat med 11 procent och arbetskraften med 14 procent, tack vare en inflyttning av utlandsfödda arbetare. De därpå följande 15 åren gick utvecklingen i motsatt riktning. I takt med att åldrandet fick större påverkan på arbetskraften, ökade befolkningen bara med 6,5 procent mellan 2016 och 2030, samtidigt som nettoinvandringen sjönk till några tusen om året. Arbetskraften växte med knappt 1 procent totalt under den perioden.
Det skulle i sig självt inte ha varit ett problem som var omöjligt att lösa. Arbetskraften ökade ju åtminstone, till skillnad från i Japan eller Kina. Men Storbritannien led redan av kompetensbrist, något som plötsligt blev betydligt värre. 2015 var 35 procent av arbetskraften inom den statliga hälso- och socialvården National Health Service, NHS, en av Storbritanniens största arbetsgivare, över 50 år. 18 procent var utlandsfödda. En undersökning 2015 visade att en tredjedel av läkarna inom NHS planerade att gå i pension vid 2020.

När läkarna gick i pension och de spanskfödda sjuksköterskorna åkte hem igen, upptäckte Storbritannien att det blev allt svårare att ersätta dem. Detta gav upphov till en rad obehagliga medicinska skandaler som underminerade den statliga hälso- och sjukvårdens redan solkiga rykte. På liknande sätt gick olika regeringars löften om mer bostadsbyggande om intet på grund av bristen på byggnadsarbetare. 2018 sade två tredjedelar av de små och medelstora byggföretagen att de hade problem att hitta murare och snickare, delvis för att de i allt för stor utsträckning hade blivit beroende av att kunna importera rörmokare från Polen och snickare från Ungern. Brexit innebar att den möjligheten försvann under 2020-talet.

Man och robot tittar på varandra
De länder som åldras snabbast har en tendens att investera mest i robotteknik – vilket håller uppe deras BNP-tillväxt bättre än man kan tro.På bilden Roodney Brooks, MIT.

Om Storbritannien hade investerat mer i automation kunde det ha gått bättre. Som Daron Acemoglu vid MIT och Pascal Restrepo vid Boston University visade 2018, har de länder som åldras snabbast en tendens att investera mest i robotteknik – vilket håller uppe deras BNP-tillväxt bättre än man kan tro. Men Storbritannien halkade efter tekniskt. Enligt International Federation of Robotics var landets ”robotdensitet” (antalet industrirobotar per 10 000 tillverkningsarbetare) bara 85 under 2017, jämfört med det europeiska genomsnittet på 106 i Europa och 710 i Sydkorea. Riskobenägna företagsledare och teknikfientliga fackföreningar bar skulden för att Storbritannien inte kom ikapp under 2020-talet.

Det blev ett smärtsamt uppvaknande. När arbetskraften slutade växa blev det brist på anställningsbara personer och lönerna ökade. Men den allmänna produktionen stagnerade och skatteintäkterna föll, vilket minskade resurserna till den offentliga sektorn som samtidigt drabbades av kompetensbrist och den åldrade befolkningens ökade behov. Skolklasserna fick bli större när skolorna fick svårt att hitta lärare.

Standarden sjönk i hälso- och sjukvården, transportsektorn, besöksnäringen och andra arbetsintensiva sektorer. En rad strejker lyckades framgångsrikt förhindra försöken att höja pensionsåldern snabbare. 2026 fann sig labourrege­ringen i korselden mellan sina militanta allierade och fientligt inställda aktiemarknader. Regeringen försökte med undanflykter, tvingades backa, vädjade till väljarna och bröt slutligen samman.

Storbritannien var ett extremfall. Andra länder ställdes inför andra problem, eller klarade av att hantera dem bättre. Japan och Sydkorea hade sett arbetskraften krympa i absoluta termer, men genom att investera i robotar och mjukvara för att utföra repetitiva uppgifter och omskola arbetare till vårdyrken, lyckades båda länderna mildra effekterna av den demografiska omställningen och bibehålla en hög produktivitetstillväxt.

Tyskland hade också problemet med en åldrande, minskande arbetskraft, men skördade frukterna av att ha släppt in ett stort antal invandrare i landet under 2015–2016. USA:s befolkning åldrades inte lika snabbt som andra rika länders, så dess arbetskraft minskade inte. Efter Trumpårens isolering har landet blivit mer välkomnande mot invandrare, samtidigt som man fortsatt har en traditionellt hög investeringsnivå i automation. I Kina har arbetskraften minskat dramatiskt, vilket har skadeskjutit kommunistpartiets försök att introducera vettiga pensions- och socialförsäkringssystem och gjort det ännu svårare att hitta soldater till Folkets befrielsearmé. Sociala oroligheter och missnöje har hållit tillbaka Kinas globala ambitioner.

Dystopin om utbredd teknikarbetslöshet, som förutspåddes i slutet av 2010-talet, har inte materialiserats. Till och med då saknades bevis för att en jobbapokalyps var nära förestående: syssel­sättningsnivåerna i den rika världen nådde rekordnivåer under 2019 samtidigt som produktivitetstillväxten var rätt avslagen i många länder. Det pekade på att maskinerna inte ersatte mänskliga arbetare och att deras möjligheter att göra det hade överdrivits. I efterhand kan man se att domedagsprofeterna i Davos oroade sig för fel saker. I dag hotar istället ett annat dystopiskt scenario: en värld med allt för få robotar, inte för många.