Ryssland bortom Putin

Världen oroar sig med rätta för ett Stor-Ryssland. Men ett mindre, splittrat Ryssland skulle kunna vara minst lika bekymmersamt.
Rysslands president Putin
Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på email

Från The World In publicerad i The Economist, översatt av InPress.
©2020 The Economist Newspaper Limited. Alla rättigheter förbehållna.

Foto: Granger/REX/TT, AP/TT



Under Vladimir Putins presidentskap ses Ryssland av omvärlden som en expansionistisk makt som försöker återupprätta sovjettidens gränser och bygga ett imperium. Men tänk om Ryssland självt – ett land med mer än 200 olika nationaliteter som sträcker sig över elva tidszoner – riskerar att falla sönder?

Det skulle inte vara första gången som Ryssland försökte sig på aggression och expansion som ett försvar mot modernisering och därigenom underminerade sin egen territoriella integritet. 1904, när Ryssland befann sig på gränsen till revolution, försökte Nikolaj II avvärja förändringens vindar genom att påbörja en klappjakt på landsförrädare och starta ett mindre krig med Japan. Kriget slutade ett år senare med att Ryssland besegrades och tolv år senare bleknade tsarernas ryska imperium bort på några få dagar. 1979, när det kommunistiska väldet stapplade under sina egna självmotsägelser, valde Sovjetunionen att invadera Afghanistan. Tolv år senare kollapsade Sovjetunionen lika plötsligt.

2011 vällde Moskvas urbana medelklass ut på gatorna för att kräva modernisering. Putin gensvarade genom att slå ned på några påstådda landsförrädare, annektera Krim och starta krig mot Ukraina. Tanken att Rysslands senaste utrikespolitiska äventyr skulle kunna sluta på samma sätt som de tidigare – med statens kollaps och landets sönderfall – är inte så långsökt som man skulle kunna tro.

Sovjetunionen föll sönder för att det försökte göra för mycket och fick slut på pengar och idéer. Lokala eliter såg ingen vinst med att fortsätta vara en del av ett bankrutt land. Unionen föll sönder längs de administrativa gränserna mellan de 15 republiker som utgjorde det jättelika landet.

Men egentligen fanns det ingen anledning till att processen skulle avstanna där. Faktum var att många av Rysslands regioner, inklusive Sibirien, Ural, Karelen och Tatarstan, deklarerade ”självständighet” vid den här tidpunkten. För att förebygga ytterligare sönderfall kom Boris Jeltsin, Rysslands dåvarande president, med idén om en federation och lovade varje region så mycket ”självständighet som ni kan svälja”. Jeltsin utfärdade sitt löfte i Kazan, uråldrig huvudstad i Tatarstan, som också fick många av de attribut som en självständig stat har: en president, en konstitution, en flagga och – det viktigaste – en egen budget. I utbyte lovade Tatarstan att förbli en del av Ryssland.

Putin har backat bandet när det gäller federalismen och förvandlat Ryssland till en centraliserad stat. Han har ställt in regionalval, tvingat på guvernörerna en ”presidentrepresentant” och omdistri­buerat skatteintäkterna till Moskvas fördel. Men han har inte byggt några gemensamma institutioner. Den ryska staten ses inte som en upprätthållare av lagen, utan som en källa till orättvisa och korruption.

För att citera historikern Mikhail Iampolski, liknar Ryssland ett khanat, ett furstendöme där lokala khaner får sitt mandat att styra från chefskhanen i Kreml. Under de senaste 10–15 åren har den huvudsakliga uppgiften för de Moskvautnämnda guvernörerna varit att skaffa fram röster åt Putin. I utbyte har de fått en andel av oljeintäkterna och rätten att regera efter eget godtycke. Tjetjenien under Ramzan Kadyrov, en tidigare krigsherre installerad av Putin, är en grotesk illustration av detta. I det senaste presidentvalet uppgavs Tjetjeniens valdeltagande ha varit 67 procent och drygt 77 procent av rösterna ha lagts på Putin. I gengäld får Kadyrov subsidier och frihet att utsätta sitt folk för ”informella” skatter och islamiska regler. Moskva betalar ett diktatoriskt och korrupt Tjetjenien enorma summor mot att Kadyrov låtsas att det är en del av Ryssland och svär trohet till Putin.

Kvinna i vit klänning framför taggtråd i Belarus. I bakgrunden militärer.
En kvinna vandrar förbi taggtråden som skiljer polisstyrkor från demonstranter. Tiotusentals demonstranter samlades i Belarus huvudstad Minsk i augusti 2020 för att kräva den auktoritäre presidenten Alexander Lukasjenkos avgång.

Om Putin försvinner och pengarna tar slut kan Tjetjenien bli först att bryta sig loss. Detta skulle ha en dramatisk effekt på resten av norra kaukasusregionen. Grannlandet Dagestan, en betydligt större och mer komplex republik än Tjetjenien, skulle falla sönder. En konflikt i Kaukasus i kombination med en svag rysk centralregering skulle få andra regioner att vilja fjärma sig från Moskvas problem.

Tatarstan, hem för två miljoner etniska tatarer och en och en halv miljon etniska ryssar, skulle kunna deklarera sig som ett självständigt khanat, vilket det var under 1400-talet. Det har en stark identitet, en diversifierad ekonomi som också inkluderar ett eget oljebolag och en välutbildad styrande klass. Det kunde få en särskild relation med Krim, där krimtatarerna (äntligen fria att göra anspråk på sitt historiska land) skulle deklarera en självständig stat.

Uralregionen skulle bilda en republik – som den försökte göra  1993 – runt Jekaterinburg, Rysslands fjärde största stad, alternativt bilda en union med Sibirien. Sibirien skulle i sin tur kunna återuppväcka sin identitet med utgångspunkt från städerna Krasnojarsk och Irkutsk, och göra anspråk på olje- och gasrikedomar som skulle kunna säljas till Kina. Till skillnad från Ryssland skulle Kina inte ha särskilt mycket intresse av territoriell expansion till det glest befolkade Fjärran Östern och Sibirien, men skulle kunna kolonisera regionerna ekonomiskt (en process som redan har inletts). Vladivo­stok och Khabarovsk, två av de största städerna i Fjärran Östern, är mer ekonomiskt integrerade med Kina och Sydkorea än med den europeiska delen av Ryssland.

Trots Rysslands paranoia om att USA försöker splittra landet, är just detta ett av västvärldens mardrömscenarier. Det öppnar nämligen upp för frågan om vem som ska ha kontroll över Rysslands kärnvapen. Även om kommandocentralen skulle ligga kvar i Moskva, kan det bli svårare att säkra de missiler som finns utspridda över ryskt territorium än det var efter Sovjeunionens kollaps. Då arbetade ryssarna och amerikanerna framgångsrikt tillsammans för att flytta kärnvapenarsenalen från Ukraina och Kazakstan till Ryssland. Ukraina fick en pappersbit – Budapestmemorandiet, signerat av Ryssland, USA och Storbritannien – som garanterade dess territoriella integritet i utbyte mot att landet gav upp sina kärnvapen. Nu har Rysslands annektering av Krim gjort alla sådana försäkringar värdelösa.

Splittringens spöke hemsöker redan Ryssland. Politiker och experter är rädda att diskutera frågan offentligt. Kort efter att Ryssland annekterade Krim och rörde upp separatistiska känslor i östra Ukraina, införde Kreml en lag som gör ”uppvigling till varje handling som underminerar Rysslands egna territoriella integritet” till ett brott. Ändå är det största hotet mot Rysslands territoriella integritet Kreml självt och dess politik i Ukraina.

Genom att bryta upp de post-sovjetiska gränserna öppnade Putin Pandoras ask. Om det är så att Krim ”historiskt” tillhör Ryssland, som han har påstått, hur är det då med Kaliningrad, en exklav som Tyskland förlorade till Ryssland efter andra världskriget? Och borde inte östra Karelen, som Finland gav upp till Sovjetunionen efter Vinterkriget 1940, bli finskt igen och Kurilöarna återlämnas till Japan?

Ännu mer oroväckande för Rysslands framtid är att Putin satte krafter i rullning som frodas i samband med krig och nationalism. Det är inte krafter som vill ha ett större imperium – Ryssland saknar kraften, resurserna och visionerna för imperiebyggande. Det handlar om kaos och upplösning. Östra Ukraina har förvandlats till ett näste för kriminella och gangstrar. De har inte förmågan att sprida rysk civilisation, men de kan sprida anarki.

Kort sagt är Ryssland under Putin avsevärt mycket mer sårbart än man skulle kunna tro. Vyacheslav Volodin, tidigare biträdande stabschef, har likställt Putin och Ryssland: ”Ingen Putin, inget Ryssland”, sade han. Det är svårt att tänka sig en värre anklagelse.