Tänk om alla barn fick gå i skolan

Även om de inte lärde sig så mycket skulle deras liv bli ättre.Till och med en dålig skola är bättre än ingen alls.
Hand håller i boken I am Malala
Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på email

Från The World If publicerad i The Economist, översatt av InPress.
©2020 The Economist Newspaper Limited. Alla rättigheter förbehållna.

Allt eftersom man går från klassrum till klassrum i Tibba Khara-skolan i utkanten av Lahore, Pakistans näst största stad, tycks barnen bli färre och färre. I det första klassrummet råder kaos, det är packat med 5- och 6-åriga förstaklassare. Men i de därpå följande klassrummen, med allt äldre klasser, så minskar både antalet elever och ljudvolymen. I klassrummet med 10- och 11-åringar finns bara en handfull elever kvar som sitter där och studerar under tystnad.

Detta mönster av skolnärvaro, som innebär att antalet elever minskar med åldern, är inte unikt för Pakistan. Globalt har andelen barn som inte går i grundskola fallit från 28 procent 1970 till 9 procent 2016. Men utvecklingen står och stampar, och är mindre imponerande än den verkar. Andelen barn som inte går i skolan har minskat med mindre än 1 procent sedan 2007. Omkring 63 miljoner barn i skolåldern går inte i grundskola; ytterligare 200 miljoner går inte i gymnasiet. Och även om ungefär samma proportion barn börjar skolan i rika och fattiga länder, går de flesta barn i fattiga länder inte klart. 96 procent av barnen i OECD:s mestadels rika länder går i skolan till 16 års ålder, i fattiga länder bara 35 procent.
Störst är andelen avhoppare i Afrika söder om Sahara, Nordafrika och Mellanöstern. Flickor i fattiga landsbygdsfamiljer drabbas särskilt hårt. Färre än 1 av 20 sådana flickor i Afrika söder om Sahara förväntas avsluta gymnasiet. Att aldrig ens börja skolan är dubbelt så vanligt bland flickor som bland pojkar globalt sett.

NotistextI princip har hela världen som målsättning att alla barn ska gå i skolan tills de är 16 år. 2015 lovade FN:s medlemsstater att ”alla barn – både pojkar och flickor – ska få möjlighet att slutföra kostnadsfri, jämlik och högkvalitativ grundskole- och gymnasieutbildning” till år 2030. 2016 rekommenderade en kommission av dignitärer (plus popstjärnan Shakira) att utgifterna för utbildning i utvecklingsländer borde öka från 1 200 miljarder dollar 2016 till 3 000 miljarder dollar 2030, delvis för att se till att alla barn slutför sin skolutbildning. Tänk om det faktiskt skulle inträffa?

Naturligtvis tar pedagoger för givet att ett sådant scenario skulle leda till att miljontals fler barn proppade sina hjärnor fulla med kunskap. Men det vi vet om skolor i fattiga länder säger något annat. Många barn lär sig mycket lite i skolan. Om du är ute efter att hitta outbildade barn i dagens värld, påstår Lant Pritchett, en ekonom vid Harvard University, ”så kan du hitta dem i skolan”.

Omfattningen av misslyckandet är enorm. Enligt en undersökning av tre östafrikanska länder (Kenya, Tanzania och Uganda), publicerad 2014, kunde tre fjärdedelar av eleverna i tredje klassen i grundskolan inte läsa en mening som: ”Hundens namn är Puppy”. På indiska landsbygden kunde nästan samma andel inte subtrahera 17 från 46 eller utföra liknande enkla uträkningar med tvåsiffriga tal. Forskning från tankesmedjan Centre for Global Development, CGD, pekar på att mindre än hälften av de flickor som lämnade skolan efter 11 års ålder kunde läsa en mening. Detta gäller hälften av de utvecklingsländer som de har data ifrån. Unesco, den FN-organisation som har ansvaret för utbildning och forskning, uppskattar att sex av tio barn i världen (totalt mer än 600 miljoner) inte når en miniminivå för att läsa och räkna. Den överväldigande majoriteten av dessa barn befinner sig i skolan.

NotistextOm de barn som inte går i skolan började göra det, är det därför osannolikt att de skulle lära sig så mycket. För att förstå varför är det viktigt att inse vad som händer – eller inte händer – i klassrummen. Enligt data från Världsbanken varierar graden av lärarfrånvaro i utvecklingsländer mellan 11 och 30 procent ( i Uganda är den 60 procent). Och de lärare som verkligen dyker upp kan ofta inte undervisa. I Sydafrika, exempelvis, har nästan 80 procent av grundskolelärarna i matematik kunskaper i ämnet som ligger under vad som förväntas av en elev i sjätte klass. De som kan undervisa fokuserar ofta på de smartaste eleverna, vilket innebär att de som har svårt att hänga med kommer ännu mer på efterkälken. En studie som publicerades 2016 visade att sjätteklassarna i fattiga delar av Delhi hade kunskaper som låg två och en halv årskurs under det som kursplanen i matematik väntade sig av dem. Klyftan växte till fyra och en halv årskurs för niondeklassarna.

Fattigdom gör det svårare att undervisa barn. Barn som dyker upp trötta och hungriga har svårt att hålla uppmärksamheten. Lärare som inte har böcker, utrustning eller elektricitet kan inte koncentrera sig på att lära ut matematik och språk. Men problemen i klassrummen har politiska, inte ekonomiska rötter. Lärarna utses ofta på grundval av kontakter istället för meriter. Mäktiga fackföreningar skyddar dåliga lärare som borde få sparken. Politiker föredrar att klippa band och inviga nya skolor snarare än att förbättra det som pågår inne i dem.

Att lägga mer pengar på de nuvarande utbildningssystemen skulle förmodligen inte förbättra det som händer i klassrummen särskilt mycket. En genomgång av 30 randomiserade kontrollerade studier, publicerad i den vetenskapliga tidskriften Science av Michael Kremer, Conner Brannen och Rachel Glennerster, drog slutsatsen att satsningar på ”mer av samma sak” hade liten eller ingen effekt på undervisningskvaliteten. Det handlade om insatser som att öka antalet lärare för att kunna göra klasserna mindre eller lägga mer pengar på läroböcker. Däremot hade förändringar som inte kostade särskilt mycket, men är svåra att implementera, som att ändra pedagogiskt tillvägagångssätt eller införa korttidsanställningar för lärare, samband med högre provresultat för eleverna.

Det låter dömt att misslyckas. Om alla barn gick i skolan skulle miljontals fler sitta i eländiga, tråkiga klassrum. Ändå skulle det troligen vara bra för dem, deras familjer och samhället i stort. För, som Justin Sandefur från CGD, påpekar, finns det gott om bevis för att barn klarar sig bättre om de har gått i skolan, även om de inte har lärt sig så mycket.

Flickor i klassrum i pakistansk skola
Att gå i skola är korrelerat till bättre inkomster senare i livet. Skolgång ger också goda effekter relaterade till hälsa och fertilitet. Flickor som går i skola gifter sig och får barn senare i livet. De barn som de föder lider mindre risk att bli undernärda och dö tidigt.

Vissa fördelar är ekonomiska. Att gå längre i skolan är korrelerat med att tjäna mer senare i livet, delvis för att de som har mer utbildning oftare får jobb utanför jordbruket och flyttar till städer. Det kan peka på att unga människor faktiskt lär sig något användbart i skolan som forskarna missar. Men det kan också handla om en signaleffekt: en affärsinnehavare kan föredra anställda som har gått i skolan i åtminstone fem år.

Att gå i skolan, även om det är en dålig skola, ger också goda effekter relaterade till hälsa och fertilitet. Flickor som går i skolan kommer troligen att gifta sig och få barn senare, också i länder där utbildningen är katastrofal. I Nigeria, där bara 8 procent av kvinnorna som lämnat skolan efter 11 års ålder kan läsa en mening, kan ett extra års skolgång korreleras med 0,36 färre barnafödslar för dessa kvinnor, enligt en studie. Liknande resultat har hittats i bland annat Indonesien, Etiopien, Uganda och Kenya. De barn som dessa kvinnor föder riskerar också i mindre utsträckning att bli undernärda och dö tidigt.

Det finns flera potentiella orsaker till detta. En är helt enkelt att flickor som är i skolan inte har sex i hemmet. En annan möjlighet är att skolgång ökar kostnaden för att bli gravid, eftersom flickorna har mer att förlora. I många länder utgör graviditet skäl för relegering, vilket innebär att flickorna inte längre kan lära sig saker eller åtminstone inte få den arbetsmarknadsfördel som det innebär att ha några års extra utbildning.

Att gå i skolan kan också stärka en flickas självbild. Enbart att bära skoluniform kan öka flickors självkänsla och deras medvetenhet om att de ännu inte är vuxna. Detta kan i sin tur ge dem självförtroendet att skjuta på sex och äktenskap. Och även om flickorna inte lär sig så mycket från lärarna, kan de lära sig värdefulla saker från sina kamrater – om preventivmedel och hur man tar hand om barn, till exempel.

Föräldrar kommer att skicka sina barn till skolan om de känner att det ger dem en fördel i livet. De kommer att hålla dem hemma om de tror att barnen kan tjäna mer pengar för hushållet genom att arbeta på fälten eller på marknaden, eller om de oroar sig för barnens säkerhet i klassrummet. Så ansträngningar för att reformera skolor och förbättra undervisningen skulle resultera i att fler barn börjar i skolan (och slutför sin skolgång). Men även utan sådana reformer är slutsatsen från forskningen tydlig: om alla barn gick i skolan, oavsett hur dålig den är, skulle det vara bra för dem. Till och med en dålig skola verkar vara bättre än ingen skola alls.