Anglosfären mot Sinosfären

Två av de mest framstående världskulturerna måste hitta ett sätt att umgås, anser Robert Guest.
Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på email

Från The World In publicerad i The Economist, översatt av InPress.
©2020 The Economist Newspaper Limited. Alla rättigheter förbehållna.

För att förstå skillnaden mellan anglosfären och sinosfären, fundera lite över ”South Park”. Kina bannlyste den tecknade amerikanska tv-satiren när den drev med landets censur. Seriens skapare bad om ursäkt: ”Vi välkomnar de kinesiska censorerna in i våra hem och våra hjärtan … Xi [Jinping] ser inte alls ut som Nalle Puh … Länge leve Kinas stora kommunistiska parti! Må denna hösts durraskörd bli riklig. Är vi okej nu, Kina?”.

Två av de mest framstående världskulturerna är på kollisionskurs. I ena hörnet har vi anglosfären: USA, Storbritannien, Kanada, Australien och Nya Zeeland. En grupp rika, engelsktalande länder med öppna samhällen och ett drag av munter vanvördighet. I det andra hörnet har vi sinosfären, ett bistrare ställe som inte bara förväntar sig utan kräver vördnad mot den livstidsvalde ledaren. Sinosfären består främst av Kina, men också av de länder som står under folkrepublikens inflytande. 

Vän av ordning vill kanske hävda att ingen av dessa sfärer formellt existerar. Anglosfären har ingen president, Sinosfären ingen gemensam lag. Men idén om de två sfärerna säger en del om världen. Den kamp mellan supermakterna som är hjärtat i geopolitiken handlar delvis om två mycket olika samhällen som misslyckas med att komma överens. De fem engelsktalande demokratierna har massor gemensamt. Alla har yttrandefrihet och älskar fri företagsamhet (även om de inte alltid lever upp till idealen). De är också attraktiva ställen. Sammantaget lockar de till sig två tredjedelar av världens högutbildade invandrare. Men bara 1 procent av de 750 miljoner människor som enligt Gallup skulle vilja utvandra, har någon önskan om att flytta till Folkrepubliken. Sydney ensamt har fler utlandsfödda invånare än fastlands-Kina. 

Medlemmarna i anglosfären har starkare band med varandra än med andra rika demokratier, även om de flesta icke-amerikaner ogillar Donald Trump. Tillsammans utgör dessa fem stater ”Five eyes”, som delar underrättelseinformation på ett sätt de inte gör med Frankrike, Tyskland eller Japan. Sinosfären kretsar kring ett land, men sträcker sig långt utanför dess gränser. Kina köper sig inflytande med vägar och lån, och visar envåldshärskare över hela världen en modell för hur man kombinerar snabb ekonomisk tillväxt med enpartistyre. 

De två sfärerna blir alltmer misstänksamma mot varandra. Trump för handelskrig. Australien oroar sig för exportberoendet gentemot Kina. Den en gång verklighetsfrämmande tanken att de västerländska ekonomierna skulle fjärma sig från Kina får alltmer stöd. 

Samtidigt grubblar anglosfärens militära strateger på hur de ska hindra Kina att ta kontroll över Stilla havet. För att skydda sig mot kinesiskt spionage har tre regeringar i anglosfären bromsat in utrullningen av femte generationens mobilnätverk, 5g, genom att vingklippa den kinesiska teknikjätten Huawei. De andra två överväger att göra detsamma (se Affärssektionen). Kina trappar upp sina militärinvesteringar för att hålla stånd mot USA. 

En viss grad av oenighet är oundviklig. Men under 2020 måste båda sidor anstränga sig mer för att undvika en eskalering. Annars kan Trumps handelskrig metastasera och skaka världsekonomin. En felkalkylering i Sydkinesiska sjön kan leda till krig. 

En bra start vore att samarbeta mer på områden där det finns gemensamma intressen: att bekämpa klimatförändringar och pandemier, rädda haven och hindra Nordkorea från att göra något oövertänkt. Den senaste tiden har USA och Australien kapitalt misslyckats med att samarbeta med Kina om klimatförändringarna. Här finns potential för förbättring, fast kanske inte under de nuvarande ledarna. 

Båda sidor borde tona ned retoriken. I fråga om handel står nationalismen i vägen för de gemensamma intressen som finns. Trump har inte råd med en recession precis före valet. Xi har inte råd med en tvär inbromsning. Ett avtal skulle kunna nås där USA slopar sina strafftullar och Kina öppnar sin marknad och slutar tillskansa sig immateriella rättigheter. Den främsta stötestenen, USA:s krav på att Kina slutar gynna statligt ägda företag, är ett krav på att Kina ska omförhandla relationen mellan staten och dess ekonomi. Det kan Kina inte gå med på – men man kan alltid låtsas. 

Håll isär frågorna
Ett sätt att bygga mer konstruktiva relationer är att dela upp saker och ting. Det är helt rätt att kritisera Kina för förtrycket av dissidenter, men inte under förhandlingar om handel eller klimat. Världens avsky växer, med all rätt, när det gäller hur Peking behandlar Hongkongborna och hur muslimer i massor fängslas i Xinjiang. Men om handelssamtalen inleds med krav på mänskliga rättigheter – osannolikt under Trump, men möjligt under en framtida demokratisk president – är de dömda att misslyckas.