Boris Johnson attackeras inifrån

Regeringens främsta opposition blir Torypartiets egna parlamentsledamöter.
Illustration med Boris Johnson
Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på email

I det konservativa partiet finns det som krävs för att orsaka Boris Johnson problem. Inte minst interna splittringar och en vana av uppror.

distansarbete Från The World Ahead 2022 publicerad i The Economist, översatt av InPress. ©2021 The Economist Newspaper Limited. Alla rättigheter förbehållna.

Från The World Ahead 2022 publicerad i The Economist, översatt av InPress. ©2021 The Economist Newspaper Limited. Alla rättigheter förbehållna.

Egentligen borde Boris Johnson ha ett behagligt 2022. Regeringen har en majoritet på 80, vilket är den största sedan Margaret Thatchers tid. Regeringen är full med lismande fegisar. Sir Keir Starmer försöker fortfarande släpa ut Labourpartiet ur den politiska öknen, under vilda protester. Och Johnson har formulerat en spännande och utmanande politisk inriktning – ”levelling up”, utjämning uppåt, för ett land som har några av Europas största klyftor, regionalt och socialt. Ändå kommer premiärministern att få ett tufft år med problem som inte bara kommer från oppositionspartiet, utan också från hans egna parlaments­ledamöter.

I det konservativa partiet finns allt som krävs för att orsaka den formella chefen problem. Nämligen en grupp härdade rebeller, interna splittringar kring allt från statsutgifter till utrikespolitik, en svag organisation på Downing Street och en vana av uppror. Partiledningen räknar med att regeringens arbetsmajoritet på grund av ökande illojalitet inte är 80 utan runt 20 – ungefär samma som under John Majors premiärministertid, som karakteriserades av ständiga uppror, intriger och nerviga omröstningar.

Boris Johnsons mediala varumärke

Hur kommer det sig att ett parti välkänt för sin maktlystnad har blivit så oregerligt? En anledning är att det har suttit vid makten ensamt eller i koalition sedan 2010. Varje år vid makten tillkommer fler parlamentsledamöter som partiledningen har mycket lite inflytande över, antingen för att de redan har varit ministrar och blivit avsatta (som Theresa May och David Davis) eller för att de har gett upp hoppet om att någonsin bli det. En annan anledning är att parlamentsledamöterna allt oftare agerar som politiska entreprenörer snarare än kuggar i partiapparaten. De bygger upp sina varumärken genom media (som Boris Johnson själv gjorde).

Men den största anledningen är ideologisk: Konservativa partiet är splittrat mellan sin traditionella bas i de rika grevskapen och sina nyfunna stödtrupper i de industritunga trakterna i norr. Tories från grevskapen hävdar att ingen går med i Konservativa partiet för att de vill höja skatterna och utöka staten. Men Brexitjordbävningen gav inte bara Torypartiet en ny grupp arbetarklassväljare som är mer beroende av staten än dess traditionella väljare. Den gav också partiet en ny agenda – om utjämning uppåt, även om det innebär högre skatter och liberaliserat byggande.

Får jobba hårt för partidisciplinen

Dessa interna splittringar gör det svårt att förutsäga vilka uppror som kommer att lyckas. Vissa parlamentsledamöter kommer att göra uppror mot nedskärningar, medan andra kommer att revoltera mot högre skatter och statliga utgifter. Men två saker står klart. Den första är att Downing Street och dess politiska inpiskare kommer att få jobba hårt för att hålla partidisciplinen. Den andra är att Sir Graham Brady, ordföranden för den så kallade 1922-kommittén, som fungerar som de vanliga parlamentsledamöternas fackförening, lär bli en central figur i politiken. Långt mer betydelsefull än de flesta ministrar, och kanske rentav än oppositionens officiella ledare. blivit 

Läs också