Central­bankerna känner ånger

I takt med stigande inflation ökar kraven på regeringar världen över att förändra den ekonomiska politiken, skriver Henry Curr i sin analys.
Tillverkning av svenska mynt.
Kursändring i penning- och finanspolitiken. Foto: Riksbanken

Det är svettigt i drag­kampen mellan Centralbanker och regeringar som vill spendera, speciellt som utgifterna för försvar, energi och en åldrande befolkning.

Ur The Economist Specialrapport ”Regime change”, 5 oktober 2022, översatt av InPress. ©2022 The Economist Newspaper Limited. Alla rättigheter förbehållna.

Ekonomen Julio Rotemberg presenterade 2013 sin teori om den främsta drivkraften bakom sällsynt stora omvälvningar hos USA:s centralbank Federal Reserve: ånger. Något eländigt händer i ekonomin, likt depressionen på 1930-talet eller den omfattande inflationen på 1970-talet. Centralbanken får skulden, tar till sig kritiken och ändrar kurs. Penningpolitiska beslutsfattare har alltså ägnat sig åt en flera decennier lång process av prövande och lärande av misstag.

Paul Volcker i kostym står framför flertalet mikrofoner. Bilden är i svartvitt.
Paul Volcker, chef för Federal Reserve, är mest känd för sin hårdföra kamp mot inflationen under 1970-talets senare hälft. Han var med och formade den amerikanska finanspolitik som varit gällande i snart sex decennier. Här på presskonferens i New York i september 1985. Foto: Fred R. Conrad/TT

Nu slår ångern till igen – inte bara i USA. Globalt har inflationen stigit upp till 9,8 procent, till beslutsfattares, ekonomers och investerares stora förvåning. Centralbankerna, som under större delen av 2021 hävdade att inflationen var en post-pandemisk avvikelse på väg bort inom några månader. De har plötsligt ändrat åsikt. Så många som 33 av de 38 centralbanker som övervakas av Bank for International Settlements, centralbankernas centralbank, höjde räntorna under 2022. Fed har stramat åt penningpolitiken kraftigare än någon gång sedan 1980-talet. Andrew Bailey, centralbankschef för Bank of England, beskriver det som ”den största utmaningen någonsin för den penningpolitiska inriktningen på inflationsmål” i bankens historia. Likt medeltida läkare som ordinerar åderlåtning, talar många centralbanker bryskt om hur illa inflationsbekämpningen kommer att svida.

Fler än Centralbankerna känner ånger

Det är inte bara centralbankerna som känner ånger. Politiker världen över reagerar likadant. Men medan penningpolitiken har slagit om från stimulans till återhållsamhet, har många regeringar gått i motsatt riktning. Under 2020 och 2021 lade de 10 procent av BNP på stöd till sina respektive ekonomier. Och gav ytterligare 6 procent i lån. Medan många stater i spåren av den globala finanskrisen 2007–2009 snabbt övergick till att försöka nå budgetar i balans. Det eftersom de i tron att skuldsättningen riskerade att bli ohållbar. Ändå fortsätter de i dag att låna och spendera på allt från skattesänkningar till energisubventioner.

EU öser ur sin Next Generation-fond på 807 miljarder euro på en nivå som var helt otänkbar innan pandemin inträffade.

I denna specialrapport är tesen att en omfattande politisk omsvängning stundar i den rika världen. Blandningen av stram finanspolitik och generös penningpolitik som präglade en stor del av 2010-talet håller på att slå över i det omvända. Detta leder troligen till en dragkamp mellan hökaktiga centralbanker och regeringar med spenderbyxorna på. Samtidigt som de sätter käppar i hjulen för inflationsbekämpningen. Det kommer att mynna ut i en prövning. Hur mycket kortsiktigt lidande orkar samhällen bära för den långsiktiga ekonomiska stabilitetens skull? Till syvende och sist kan det dock ge den ekonomiska politiken en välbehövlig omstart.

Inflationskampen på 80-talet

Senast världen kämpade mot skenande inflation, på 1980-talet, samarbetade penning- och finanspolitiken för att krama ur överdrivna utgifter ur systemet. Mellan 1978 och 1984 minskade Storbritannien, Tyskland och Japan sina budget­underskott drastiskt; Frankrike och Kanada gick i en lugnare takt. Det stora undantaget var USA. Där Ronald Reagans ofinansierade skattesänkningar låg på den ekonomiska gaspedalen, medan centralbanken under Paul Volcker försökte tvärbromsa. Men även om Volcker ofta beskrivs som den som lyckades tämja inflationen, besegrades den inte helt förrän penning- och finanspolitiken drog åt samma håll även där. I USA höjdes skatter och budgetunderskotten krympte under andra hälften av 1980-talet. Vilket hindrade inflationen från att skutta upp igen, som den gjorde efter 1970-talets lågkonjunktur. Många ekonomer hävdar att omläggningen av finanspolitiken var avgörande för inflationsbekämpningen.

En kvinna skrittar på en häst, medan en man går bredvid, över en äng. I bakgrunden syns ett kolkrafteverk.
BP:s raffinaderi och numera förstatligade Unipers koldrivna kraftverk i Gelsenkirchen i Tyskland, kastar sin skugga över eftermiddagspromenad med hund och häst i mars 2023. Förbundskansler Olaf Scholz medger att Tyskland står inför stora utmaningar med att genomföra den gröna omvandlingen av ekonomin samtidigt som andelen pensionärer ökar. Foto: Martin Meissner/TT

Ändå tycks motsvarande finanspolitiska nedskärningar högst osannolika i dagsläget. EU öser ur sin ”Next Generation”-fond på 807 miljarder euro. Den är utformad för att stärka solidariteten inom unionen, finanspolitisk integration och svulstighet. Dock på en nivå som var helt otänkbar innan pandemin inträffade. Regeringarna i Japan och Sydkorea talar om att minska upplåningen. Men det är snack i en riktning och verkstad i en annan. Japan har backat från målet om en budget i balans 2025. Och Syd­korea planerar i närtid att sänka bolags- och inkomst­skatter.

USA har infört Inflation Reduction Act, en klimatförändringslagstiftning som också minskar statens upplåning. Men den inflationsbekämpande effekten är marginell. President Bidens föreslagna avskrivning av studieskulder kommer att kosta ungefär dubbelt så mycket som nämnda lag sparar in. I budgetprognoser från i maj, innan den här politiken tillkännagavs, beräknades USA:s budgetunderskott landa så högt som i genomsnitt 5 procent av BNP under resten av decenniet. Vilket är tillräckligt för att höja statsskuldens andel av BNP till 105 procent.

Statlig hjälp i krisen

Stater skyfflar ut pengar för att hjälpa hushåll med skyhöga energiräkningar, särskilt i det Europa som anpassar sig till en verklighet med mycket mindre rysk gas. Att skydda låginkomsttagare skulle under 2022 ha kostat mindre än 1 procent av BNP, enligt IMF. Men många stater går mycket längre än så. Tyskland har förstatligat Uniper, landets största gasimportör. De lägger 200 miljarder euro (5,2 procent av BNP) på en ”ekonomisk försvarssköld”. Som bland annat innehållande subventioner för att sänka gaspriserna. Frankrike har satt ett tak på energi­priserna och förstatligat energi­jätten EDF.

Även om skatter på energiföretagens tillfälliga övervinster täcker en del av Europas utgifter, kommer underskotten också att öka. Storbritannien kan komma att låna så mycket som 6,5 procent av BNP för att finansiera sitt tak på energipriserna. Tyskland frångår de normala gränserna för skuld­ackumulering.

De politiska kraven på höga offentliga utgifter kommer inte att avta nämnvärt. Åldrande befolkningar ger högre utgifter för hälsovård och pen­sioner. Regeringar vill minska koldioxidutsläppen i sina respektive ekonomier, vilket kommer att kräva betydande offentliga investeringar. I spåren av Rysslands krig mot Ukraina påminner Nato medlemmarna om det tidigare ofta ouppfyllda målet om försvarsutgifter motsvarande 2 procent av BNP. Var för sig kunde många av dessa pådrivande faktorer vara hanterbara. Sammantagna innebär de ett enormt tryck på statsbudgetarna.

Finland har en av Europas äldsta befolkningar. Åldrande samhällen är en utmaning som kommer att prägla hela 2000-talet för många länder. Om de offentliga utgifterna för en åldrande befolkning tillåts växa okontrollerat, kommer många länder att nå en ekonomisk bristningsgräns, oavsett vilka lånekostnader de har.
Finland har en av Europas äldsta befolkningar. Åldrande samhällen är en utmaning som kommer att prägla hela 2000-talet för många länder. Om de offentliga utgifterna för en åldrande befolkning tillåts växa okontrollerat, kommer många länder att nå en ekonomisk bristningsgräns, oavsett vilka lånekostnader de har. Foto: iStockphoto

I teorin är stora statliga utgifter plus stigande räntor ett recept på ihållande hög inflation och/eller en krasch på obligationsmarknaden. För länder med en stabil ekonomisk politik är den långfristiga upplåningen fortfarande billig med historiska mått mätt. Särskilt när man tar hänsyn till risken för högre inflation. En konsekvens av en åldrande befolkning är ett globalt överflöd av sparande, på jakt efter knappa investeringsmöjligheter. Det finns fortfarande god aptit på offentlig skuldsättning.

Många ekonomiska utmaningar väntar

Det vore dumt att avstå från nödvändiga utgifter i kampen mot klimatförändringarna och för freden i Europa, när världen svämmar över av kapital. Dock ligger både kortsiktiga och långsiktiga utmaningar framför oss. Det omedelbara problemet är att stora offentliga utgifter kommer att göra det svårt (kanske omöjligt) för centralbankerna att nå sina inflationsmål på 2 procent. Det är osannolikt att regeringar förblir passiva medan centralbankerna plågar ekonomin i inflationsbekämpningens namn. De kan komma att släppa lös finanspolitiska stimulanser innan inflationen är under kontroll. Faran är ännu större då många länders ekonomier redan drabbas av chocker på utbudssidan, främst genom energikrisen. 

Så länge den underliggande bristsituationen håller i sig är det bortom politikernas förmåga att hindra de ekonomiska svårigheter som följer. De kan bara ägna sig åt fördelningspolitik för att skydda de fattigaste. Om politikerna försöker hålla samtliga medborgares levnadsstandard opåverkad så stiger priserna ytterligare.

Den långsiktiga utmaningen är att undvika finanspolitiska kriser. Åldrande samhällen är en utmaning som kommer att prägla hela 2000-talet. Om de offentliga utgifterna för en åldrande befolkning tillåts växa okontrollerat, kommer många länder att nå en ekonomisk bristningsgräns. Oavsett vilka lånekostnader de har. Det vore ett misstag att öka skuldsättningen bara för att skjuta svåra val på framtiden. Och samtidigt förbruka finansiellt utrymme som kan behövas i framtida kriser. Inte bara klimatrelaterade sådana, utan också oförutsedda katastrofer likt pandemier. Ändå är det lättare sagt än gjort att tygla utgifterna för vård och pensioner.

 

6,5%

Storbritannien måste kanske låna
6,5 procent av BNP för att finansiera sitt tak på energipriser.

Artikeln

Vad handlar
artikeln om?

Artikel­författaren identifierar en tydlig politisk omsvängning i den rika världen, där man verkar överge blandningen av stram finanspolitik och generös penning­politik. Det omvända verkar gälla nu. Detta leder troligen till en drag­kamp mellan hökaktiga central­banker och regeringar som vill spendera, speciellt som utgifterna för försvar, energi och en åldrande befolkning kommer att öka.

Ronald Reagan Som amerikansk president tryckte han på den ekonomiska gaspedalen. Foto: Official portrait US

Läs vidare

Läs också

En man cyklar på en gata framför en väggmålning föreställande en kvinna i traditionell städerskeklädsel. Kvinnan drar upp ett skynke som täcker väggen och sopar in skräp bakom det.

ESG – en skenhelig gimmick

ESG-märkningen av fonder har vuxit fram som ett svar på investerares önskan om att bidra till en bättre värld. Men strategin fungerar inte. Den måste...

Läs mer