Cocktailen är ute, kåsan är inne

Efter pandemin kommer vi att resa mindre och sluta älska storstaden.
Två personer på fjällvandring
Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på email

Artikeln publicerades ursprungligen i Världen Om #1 2020, producerad av InPress.

Text Sofia Hillborg Foto TT



Kommer tillvaron att återgå till hur den var innan pandemin bröt ut? Kanske inte riktigt. För betänk att den bröt ut på den absoluta toppen av en frustande högkonjunktur. Vi kommer att kliva ut i den sköna, nya pandemifria världen när konjunkturkurvan kan ha halkat ner en bra bit. Det betyder att en del fenomen, som en gång kändes trevliga och naturliga, post-corona kommer att te sig som rena excesser:

1. … RESVANORNA

1980, när Lasse Åberg fångade tidsandan med Sällskapsresan, var det fortfarande speciellt och förhållandevis dyrt att åka utomlands. Även om  man kunde dela upp betalningen med SunTrips trap-trull-konto reste man inte på charter varje år. Sedan dess har flygbiljetterna blivit billigare. 2018 flög vi dubbelt så ofta utomlands som 1990, 1,4 gånger per år. Det låter inte så imponerande, men är fem gånger mer än genomsnittet i världen. Svenska barn är beresta. 2017 hade 62 procent varit utomlands före fem års ålder.

textnotisVissa av oss reser betydligt mer än så. En del åker i vanliga fall utomlands ett par gånger i månaden utan att egentligen tänka på det. Det är arbetsmöten och forskarkonferenser som liksom inte räknas. Till det kommer julshoppingen i London, skidresan till Chamonix, vinterresan till Miami, weekenden i Rom och sommarresan till de tre P:na – Provence, Portugal eller Porto Fino.

Det vill säga: det var så här det var. Redan sommaren 2018, när Greta Thunberg fick oss att känna flygskam samtidigt som kronan sjönk som en sten, började utlandsresandet minska så smått. Instabilder från Maldiverna var ute, tåg genom Europa var inne. Men den verkliga chocken kom under coronavåren 2020. Vi som hade ätit oss igenom alla hamburgerställen i Brooklyn upptäckte att världen inte längre var vår.

När det nu börjar gå att resa utomlands igen känns det inte riktigt lika självklart längre. Posta drömmiga resebilder från utlandsresan? Inte helt comme il faut. Och känns det okej att flyga? Vad är det om inte en klaustrofobisk näradödenupplevelse i kväljande munskydd, ackompanjerad av en stank av handsprit och medresenärers tvångsmässiga hostningar?

Istället kommer vi att lägga ut bilder från Värmland, Österlen och Stockholms skärgård. Vi kommer att hemsöka Sundborn, Gripsholms slott och Riksgränsen. Vi kommer att fjällvandra, baka sju sorters kakor, lära oss fiske med kastspö och posta bilder när vi simmar i iskalla skogstjärnar och badar bastu. Vi kommer att köra bil, cykla, paddla och segla till dessa nya resemål. Eller högljutt kräva att få boka en egen tågkupé.

När vi i slutet av 2021 äntligen kommer iväg på den där konstresan till Pisa, kommer vi upptäcka att den blir mycket dyrare än vi trodde. Vi kommer att resa mindre, lite som på 80-talet. Kanske kan vi delbetala med trap-trull-konto.

2. … STORSTADEN FÖRLORAR SIN LYSKRAFT – TILLFÄLLIGTVIS

Jag glömmer aldrig frilansjournalisten från Södermalm som visste allt om under­groundklubbar i Sydostasien, men var osäker på var Uppsala låg: ”Det ligger långt norrut, va?”. Vi skickade honom till Östersund på en liten bildningsresa. (Det gick inte så bra.)

Föreställningen att det är i de stora städerna allt händer och att det är där alla smarta, välutbildade människor vill bo har regerat länge nu. Men kanske ser vi just nu början till slutet på stadens hegemoni.

För i pestens, förlåt, coronans tid börjar attraktionen falna. Storstadens utbud av  jobb, utbildning, snabba kommunikationer till hela världen, kultur, underhållning, spännande mat, mötesplatser och puls – allt det där rätt underbara som brukade väga upp hutlösa boendekostnader – har fått sig en törn. Kvar finns mest trängsel och amorteringar. Inte så konstigt att trångbodda familjer som distansarbetar hemifrån börjar undersöka vad man kan få en bit från stan. Äppellundar, glasverandor, grönsaksland, badsjöar. En hund. Om man bara behöver åka in till kontoret en gång i veckan skulle det kunna gå. Att renovera billiga ödehus på landet har seglat upp som ny trend.

Harvardekonomen Edward Glaeser, som skrev boken Triumph of the city, säger i en intervju med Washington Post, att han fortfarande, trots covid-19, är optimist när det gäller stadens framtid. Men att den befinner sig i större fara än under 1800-talets pandemier. För att vi ”nu är tillräckligt rika för att föreställa oss en deurbaniserad värld”.

Efter allt tjat om distansarbete är det nu här på allvar och kan tänkas bita sig fast även efter pandemin. I alla fall i vissa branscher, där det har visat sig fungera över förväntan. Enligt en undersökning av Edward Glaeser och en grupp andra forskare, har distans­arbetet medfört produktivitetsökningar för fyra av tio amerikanska företag. Facebooks Mark Zuckerberg planerar att hälften av företagets anställda ska jobba hemifrån om tio år. Twitter ger sina anställda möjlighet att fortsätta jobba på distans ”indefinitely”.

I förlängningen kan man tänka sig att färre it-jättar ser behov av att betala de astronomiska löner som krävs för något som är bättre än ett råtthål i New York, London eller Los Angeles. Och den som får möjlighet att bo bättre kan kanske tänka sig att gå ner i lön för att slippa sunkiga andrahandslägenheter och pisslukt i tunnelbanan.

Enligt en undersökning av brittiska jobbsajten Totaljobs överväger 1,6 miljoner Londonbor att flytta. Det motsvarar 26 procent av stadens befolkning. Enligt en annan undersökning – den här gången av en organisation för brittiska fastighetsmäklare – tror 34 procent att de kommer att fortsätta arbeta hemifrån på permanent basis.

Kanske väljer många ändå att bo i en stad, men den här gången en något mindre, där huspriserna är lägre och livet vänligare och lite enklare, tror Enrico Moretti, expert på urban ekonomi och från Berkeley. Och när fastighetspriserna sjunker börjar konstnärer och musiker att lockas tillbaka. Storstaden, de senaste åren ett reservat för de välbeställda, men en allt torrare kulturell öken, kan börja blomstra igen. ”Krisen kan innebära ett tillfälligt möjligheternas fönster för våra oöverkomliga, hypergentrifierade städer att få in ny energi på sina kreativa scener”, enligt Richard Florida från University of Toronto. Han tror att ryktet om stadens död är överdrivet. ”Urbanisering har alltid varit en starkare kraft än infektionssjukdomar.”