Dags för Europa att kliva fram

När ett långt krig väntar, kan man inte längre förlita sig på USA:s stöd till Ukraina, menar Christopher Lockwood.

Från The World Ahead 2024 publicerad i The Economist, översatt av InPress. ©2023 The Economist Newspaper Limited. Alla rättigheter förbehållna.

Om inte mirakel sker i sista minuten, verkar 2023 års ukrainska motoffensiv, som en gång ingav sådan optimism både i Kiev och i västvärlden, ha blivit ett svårt misslyckande. Efter fem månader av blodiga, kostsamma strider, var framgångarna i början av november minimala. Inga större städer hade intagits, endast cirka 400 kvadratkilometer hade befriats, mindre än en promille av Ukrainas totala landyta. Ryssland ockuperar ännu cirka en femtedel av Ukraina, ungefär hälften sedan 2014 när de annekterade Krim och tog östra Donbas; resten är vad som finns kvar av det territorium de ockuperat sedan invasionen i februari 2022.

Det lär mynna ut i ett långt och malande utnötningskrig och de som stöder Ukraina måste vara redo för det. Ryssland är det uppenbarligen. Vladimir Putins strategi vilar på att vänta ut västs trötthet i vad som alltmer liknar en insats med oklart mål. Ett utdraget krig gynnar hans styrkor. Han är en brutal diktator som successivt tystat oliktänkande, och oroar sig inte mycket för allmän opinion. Ryssarna visar ändå få tecken på att vända sig mot kriget, trots stora förluster. Detta delvis eftersom höga oljepriser har dämpat effekterna av västs sanktioner. Ryssland kommer blodigt stövla vidare. Men i Europa, och än mer i USA, är risken att väljare och politiker tröttnar på konflikten.

Det verkar nu som om motoffensiven lovade för mycket, och det saknas beredskap för ett långt krig. Så kan det inte fortsätta. Vare sig Ukraina eller Ryssland är intresserade av en fred där situationen på marken överhuvudtaget liknar den nuvarande. För Ukraina vore det otänkbart att överge vad Ryssland intagit. Inte minst givet de ekonomiska konsekvenserna av att förlora stora delar av sydkusten. Men för Ryssland framstår invasionen fortfarande som ett misslyckande, eftersom de inte helt kontrollerar någon av de fyra provinser som annekterades i september 2022. Ingendera part lär alltså nöja sig under 2024.

Denna nya verklighet kräver ny politik, framför allt från Europas ledare, som måste förstå att uppgiften att stödja Ukraina är på väg att hamna i deras händer. Även om USA till en början levererade flest vapen till Ukraina, ökade Europa sitt stöd under 2023, och den 31 juli gick de om USA som största leverantör av militär hjälp till Ukraina. Det har de dock gjort genom att tömma egna lager av stridsvagnar, ammunition och robotar. Utan ytterligare stora försvarsinvesteringar kommer Europa inte att kunna hålla samma takt. Och även om leverantörerna kan öka produktionen i befintliga anläggningar så räcker det inte. För att motivera investeringar i nya anläggningar, krävs stora, fleråriga statliga åtaganden.

Det ser bättre ut när det kommer till icke-militära åtaganden, i synnerhet finansiering för att hjälpa Ukraina täcka de stora budgetunderskott som följts av ökade militära utgifter och krigshärjade skatteintäkter. I juni lovade EU ytterligare 50 miljarder euro i finansiellt stöd till Ukraina 2024–27. Det innebär att Europas totala åtagande är långt större än USA:s. Enligt Kiel Institute for the World Economy, uppgick USA:s åtaganden i slutet av juli till 69 miljarder USD, mot 155 miljarder USD från Europa (EU plus Storbritannien, Norge och Schweiz). Men Ukrainas budgetunderskott, på ungefär 20 procent av BNP, innebär att de behöver cirka 42 miljarder dollar varje år för att hålla sig flytande. Sedan kommer återuppbyggnaden ovanpå det. Alltså räcker inte 50 miljarder euro under fyra år. Länderna i Europa har råd att göra mer. Men finns viljan?

Faktum är att det inte längre går att förlita sig på att USA ska leda kampen. Representanthusets nyvalde talman, Mike Johnson, inledde mandatperioden med att blockera president Bidens förslag om ett nytt stöd­paket på 61 miljarder USD till Ukraina (även om Johnson också har sagt att han inte vill se Putin segra). Donald Trump är ett än större mysterium, och har ofta uttryckt sig motstridigt om Ukraina, liksom om så mycket annat. Biden, som hittills har gett utmärkt stöd till Ukraina, kan uppleva det politiska käbblandet om saken onödigt svårt när valet i november närmar sig. Alla G7-länder enades om att erbjuda Ukraina bilaterala säkerhetsgarantier, men ännu finns inga sådana.

Alltså måste Europa, oavsett vad de tycker om saken, ta ett större ansvar för att stödja Ukraina. Det innebär att ge mer av direkt ekonomiskt stöd, men också satsa mycket mer på militär utrustning, så att Europa kan beväpna Ukraina utan att självt bli försvarslöst. Europa kan också bistå genom att snabba på Ukrainas integration i EU. De antogs formellt som kandidatland i juni 2022, men anslutningsförhandlingar har ännu inte inletts. På toppmötet i december 2023 bör EU:s ledare ge grönt ljus till detaljerade förhandlingar. De bör även göra tydligt att dessa inte får dra ut på tiden i åratal. Som en del i den enorma, europeiska ekonomin har Ukraina betydligt bättre chanser att stå emot Ryssland – och överleva Putin.

Christopher Lockwood, Europaredaktör, The Economist

Läs också

Vill du ha vårt nyhetsbrev?

Anmäl dig här och bli bland de första att få tillgång till nya artiklar från Världen Om och The Economists material på svenska.