”Du behöver inte lyssna till din omedelbara röst”

Den senaste hjärnforskningen visar att våra hjärnor är lika olika som våra ansikten, säger Åsa Nilsonne, psykiater och författare. Därför kan vi inte förvänta oss att samma behandlingsmetod ska passa alla.
Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på email

Artikeln publicerades ursprungligen i Svenska Dagbladet, producerad av InPress.

Text: Johan Holmström • Foto: Colourbox & Fabian af Petersens (porträtt)


Först på 1990-talet fick forskare bevis för att hjärnan var föränderlig och inte statisk. Det här innebar en revolution inom hjärnforskningen eftersom det betydde att hjärnan var formbar.

En som har skrivit mycket om vår formbara hjärna är Åsa Nilsonne, psykiater, professor emeritus i medicinsk psykologi och författare. Vi träffar henne på stammiskaféet på Fältöversten på Östermalm. Hon menar att det viktigaste ny hjärnforskning lärt oss är hur unik varje människa är.

Åsa Nilsonne, psykiater, professor emeritus i medicinsk psykologi och författare
Åsa Nilsonne, psykiater, professor emeritus i medicinsk psykologi och författare.

– Våra hjärnor är lika olika som våra ansikten, så vi upplever världen på olika sätt, känner på olika sätt, hittar olika strategier för att ta oss fram över livets hinderbana. Vi är olika sårbara, olika läraktiga, har olika talanger och personlighet. Därmed har det blivit uppenbart att vi inte kan förvänta oss att en behandlingsmetod ska passa alla, eller att all nedstämdhet ska ha samma orsak.

I din senaste roman ”H” är en förälskad hjärna huvudperson. Vad vet vi om förälskelse som vi inte visste för 20 år sen?
– Väldigt mycket. Rent evolutionärt ska beteendesystemen i vår hjärna hjälpa oss att navigera när vi söker en lämplig partner, någon att bli kär i. Nu kan vi bättre förstå hur de här systemen fungerar, vad vi har för styrkor och svagheter, ja, hur vi ska hantera oss själva och vår situation. Detta istället för att tänka att de här känslorna är en magisk kraft från rymden eller från en gud. 

Den nya kunskapen ger oss motiv att vara konstruktiva istället för att okritiskt acceptera mysteriet. Vi kan även arbeta på att bli öppnare mot varandra – och kära. Men många personer styrs snarare av rädsla än nyfikenhet. 

Varför tycks hjärnan vara så ängslig? Mycket kan skyllas på amygdala och det trygghetsbevarande beteendesystem som ska hålla oss borta från farliga saker.

– Vi har en broms mot förändringar i hjärnan. Den är konservativ och inte särskilt uppdaterad, läser inte tidningar och har inte koll på konjunkturer. Det är en biologisk röst som man faktiskt kan låta bli att lyssna på. Vi kan kritiskt värdera impulser.

Vi behöver alltså ignorera biologin?
– Precis. Biologin säger ät, ät, ät godiset! Men det ska jag ju inte lyssna på. Det är ingen mening att käka upp en hel påse geléhallon. 

På samma sätt kan hjärnan säga att ”du kommer aldrig få ett jobb” , berättar Nilsonne. Det kan man öva sig på att slå undan.

– Det går faktiskt att städa hjärnan ungefär som man städar en garderob. Magnetkamerastudier visar att mindfulness leder till fysiskt mätbara förändringar i hjärnan. Kommunikationen mellan olika delar av hjärnan förbättras, till exempel kan amygdala påverkas och bli mindre aktiv.

Det här är närmast explosiv information i en tid när många känner sig rädda. Vanemässig oro och automatiska beteenden kan brytas.

Under den senaste tiden har det visat sig att många kvinnor har blivit utsatta för övergrepp avmän. Vad finns det för möjligheter att komma loss från den typen av destruktivt beteende?

– Jag har verkligen funderat på det, säger Nilsonne. Jag är övertygad om att många män faktiskt inte förstått vad de gjort fel. Kvinnans liv har slagits i spillror, medan mannen förvånat tror att allt var okej. Hur kan det bli såna missförstånd? Varför har vi så liten förståelse för varandras upplevelser? Jag har inget bra svar på det.

Men både mindfulness och psykoterapi handlar om att bryta de automatiska beteenden vi vill bort ifrån. Livet kan bli rikare och friare om vi försöker. Åsa Nilsonne berättar om en övning hon brukar göra i sina workshops. Deltagarna får i uppgift att balansera ett okokt ägg så att det står fritt. Det går en stund, sen plötsligt är det någon som lyckas få sitt ägg att stå. Då sprids en känsla av att det är möjligt och omedelbart är det fler som lyckas få sina ägg att stå. 

– Vi har förutfattade meningar om vad som går och inte går, vilka patienter som går att hjälpa och inte. Och så länge vi inte tror att det går, så går det inte. Det gäller för en massa situationer i livet. Man måste ha föreställningen att det finns en väg framåt.