En livsstil går i graven

Farväl till den bekymmersfria tillvaron före pandemin.
Illustration av man med hus på huvudet
Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på email

Några veckor in på det nya året insåg K. att han måste träffa en läkare. Läkarmottagningen låg i slutet av gatan. Ibland hade han övervägt att gå in när han gick förbi, men hastigt kvävt reflexen. Man tittade inte bara in så där, man kunde aldrig veta vem som nyss hade suttit i väntrummet och bläddrat i det där exemplaret av Homes and Gardens. Han måste fundera på saken. Men det stod klart att han måste göra någonting. För även om han levde ett bekvämt och framgångsrikt liv, började han känna sig bekymrad. En gång i tiden hade han glidit genom tillvaron utan bekymmer. De flesta morgnar hoppade han upp ur sängen, ryckte upp persiennen, slog upp fönstret och insöp morgonluften i djupa drag. Nu klev han upp mer omsorgsfullt, för att inte snubbla på lakanen och stuka något. Han drog försiktigt i persiennsnöret, för det kunde vara svårt att få tag på en reparatör om persiennen fastnade. Och om han hörde grannen hosta i lägenheten under, struntade han i morgonluften.

Tidigare hade han ofta ätit sin frukost i farten: han hade köpt något han gillade från säljare utan handskar och rusat iväg, trasslat ut hörlurarna i farten och vinkat åt bussen att stanna. Eller så hade han valt något från fruktståndet vid tunnelbanan. Tänk att ta ett bett direkt av ett äpple från en öppen låda – eller för den delen en rykande het lökbhaji – utan att ens tänka på det! Men nu, som J. Alfred Prufock skulle ha uttryckt det, skulle han våga sig på att äta en persika? Eller någonting alls utan förpackning? Medan han tuggade sin trista müsli hemma, övervägde K. om han behövde ta sig till kontoret. Han kunde ju inte åka in bara för att han kände för det. Det måste finnas ett giltigt skäl. En gång i tiden hade staden varit en plats som han dök in i varje dag, som en simmare, redo att möta allt. Nu tvättade han alltid omedelbart och omständligt händerna när han hade varit där. Så obetänksam den gamla existensen föreföll! Så ogenomtänkt, så tanklös! Då sprang han ut från kontoret när han hade lust. Han kunde prova kavajer bara för att det var kul, eller tillbringa en timme i bokhandeln med att bläddra i Zola och Plath. Och varför inte? Nu, om han alls behövde ägna sig åt denna primitiva form av shopping, bestämde han först vad han ville ha och gick sedan koncentrerat rakt in för att köpa det: en seriös medborgare med alla tankarna i ordning.

Nu för tiden var tankarna alltid i ordning. En gång i tiden brukade han och kollegorna träffas på puben om kvällarna och bolla mer eller mindre vansinniga idéer med varandra, från vad som skulle hända om man plötsligt tog av sig klädena och hoppade i floden, till att lansera en ny Ponzistrategi. Löjligt, naturligtvis. Vem visste vilka stenar och shoppingvagnar som dolde sig under vattenytan? Och vad hade hänt med alla galna strategier? De kändes lika meningslösa som klapparna på axeln. Och de produktiva stunderna när alla samlades runt en skärm och kokade ihop nya projekt – varför ta risken? Varför ens bry sig om hastiga infall?

För inte alltför länge sedan brukade han flanera på gatorna och fånga unga kvinnors blickar. Ibland log någon tillbaka, började prata och med lite tur kunde det hända att man hamnade i säng tillsammans. Metoo hade redan satt stopp för det. Nu föreföll hela tanken djupt oklok. Han ville inte längre riskera att hamna i någon annans lägenhet eller ta med någon hem till sin egen. Allt kändes otänkbart: en kyss, en kram, till och med två knän som råkade stöta ihop på bions bakersta rad. Till och med kontoret kändes som ett förlorat territorium. Det slumpartade alliansbyggande som kunde bli resultatet av gemensamma räder mot den hemliga kakburken på översta hyllan i pentryt, framstod nu som lika ansvarslöst som att samla flygpoäng genom en weekend i Venedig, vilket han hade gjort en gång.

Dessvärre drömde han fortfarande – hans driftsliv var lika ansvarslöst som det alltid hade varit – om att svepa upp Doreen från Statistikavdelningen i sina armar, begrava ansiktet i hennes ostyriga röda lockar och flyga runt världen med henne. Men under sina vakna timmar visste han nu att han inte ens borde överväga möjligheten utan en omsorgsfullt utarbetad riskbedömning. Och plötsligt slog det honom, med en skälvning, att han faktiskt skulle kunna vara sjuk.

Han fick en läkartid online med doktor M., men samtalet blev kortfattat. Det tog knappt någon tid alls för läkaren att ställa diagnos. K:s spontanitet hade dött och det, försäkrade doktor M. honom om, var ett universellt tillstånd.