Framtiden på kredit

Politisk slagkraft har många gånger varit viktigare under pandemin än både barnperspektiv och evidens.
Mellanstadiebarn räcker upp handen i klassrum
Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på email

Artikeln publicerades ursprungligen i Världen Om #1 2020, producerad av InPress.

I en coronachockad värld hade i april över 90 procent av världens elever och studenter förlorat fysisk tillgång till sina skolor och campus. Cirka 1,6 miljarder barn fick lära sig att hantera undervisning på distans, det vill säga där det var möjligt. Eller bli undervisade hemma. Oftast av mammor.

Sverige sticker då ut som ett världsunikt undantag där barn varje vardag tagit sig till sin skola och fått träffa lärare och kompisar – och äta sin lunch i skolmatsalen.

När Stefan Swartling Peterson kom till Sverige i början av mars, efter flera år i New York som chef för global hälsa vid Unicef, förstod han att många av de åtgärder olika länder tagit till handlade väldigt mycket om politisk slagkraft. Många länder kopierade snabbt sådant som såg kraftfullt ut, utan att det egentligen hänvisa till evidens.

– Många av åtgärderna, speciellt när de spreds utanför de kontexter där de möjligen var effektiva, har blivit ett större hot mot folkhälsan och samhället än själva viruset, menar Stefan Swartling Peterson.

– I Afrika har du till exempel många daglönare som förtjänar sitt levebröd varje dag och som lever trångt utan tillgång till tvål och vatten. Nedstängningar är ofta en katastrof för deras möjligheter att försörja sig.

– Dessutom förlorar många tillgång till sjukvård som är nödvändig, både preventivt och kurativt.

notistextEnligt framtidsscenarier publicerade i den medicinska tidskriften The Lancet kommer avbruten och sämre tillgång till hälso- och sjukvård (t ex i värsta fall med 39,3–51,9 procents sämre tillgång under en sexmånaders period) att leda till att över en miljon (1 157 000) fler barn och 56 700 fler gravida dör.

– Visst, nedstängningar syftar till att vinna tid, men frågan är vad man gör med den vunna tiden när tillgång till basal hälso- och sjukvård utarmas i låg- och mellaninkomstländer? Konsekvenserna kan bli brutala om beslutsfattare inte agerar.

När Sverige hade fått in omfattande smittspridning, men ändå valde att inte stänga sina skolor, ville Stefan Swartling Peterson snabbt se till att skaffa mer kunskap kring effekterna av stängda kontra öppna skolor för Unicefs räkning. Någon evidensbas fanns inte att luta sig mot. Tre frågor var viktiga att ställa:

1. Är det farligt för barnen att hålla skolorna öppna?
2. Är det farligt för vuxna att skolorna hålls öppna under pandemin?
3. Hur påverkas spridning av viruset i samhället om skolorna stängs eller hålls öppna?

Enligt en jämförelse av lärares sjuklighet i Finland och Sverige, som tagits fram i samarbete mellan svenska Folkhälsomyndigheten och det finska Institutet för hälsa och välfärd, THL, såg man inga större skillnader. Intressant med tanke på att två likartade länder valt olika åtgärder som strategi kring skolor. Jämförelsen visar att stängning eller fortsatt öppna skolor inte påverkat antalet rapporterade covid-19-fall bland barn i vare sig Finland eller Sverige, konstaterar rapportförfattarna Hanna Nohynek och Otto Helve. ”De negativa effekterna av en skolstängning måste därför noga vägas mot eventuella positiva effekter för spridningen av smittan i samhället”, skriver de.

Enligt Unicef talar existerande evidens för att alla skolor borde vara öppna. Bland annat har Unicef-chefen Henrietta Fore sagt: ”Vi upplever att det finns starka intressen mot att öppna skolorna. Dels är det en allmän okunskap och rädsla, dels har vi blåst upp covid-19 till ett spöke som alla är rädda för. Att basera sin bild utifrån antalet avlidna i covid-19 utan att ha en förståelse för hur många dödsfall vi har per dag i vanliga fall, kan lätt göra att man förlorar helhetsbilden.”

Stefan Swartling Peterson tycker det är synd att Sverige kapitalt har misslyckats med att studera och dokumentera det världsunika experiment vi de facto har. Att testning i större utsträckning kom igång sent, gör att vi missat chansen att öka kunskapen.

– Jag försökte tidigt få igång en studie av smittspridning i öppna Stockholmsskolor, men det var inte prioriterat. Med tanke på att vi är världens enda experimentlabb är det närmast kriminellt att vi inte tog chansen att testa och ta fram fakta.

Stefan insåg tidigt att det strängt taget bara är Sverige som kan svara på många frågor kring barn och unga under pandemin.

– Men nu när jag försöker överföra de svenska erfarenheterna i internationella sammanhang, så finner jag plötsligt att Sveriges trovärdighet har minskat. Nu uppfattas vi som udda och konstiga.

Så när vi ska se framåt, och ska satsa på en hållbar återuppbyggnad av samhället med kunskaper som covid-19 hittills gett oss, är det enligt Stefan viktigt att under hösten få fram en annan faktabas.

– Det har gradvis gått upp för oss att vi får leva några år med det här tills vi har ett fungerande massvaccin – sedan ska vaccinet distribueras ut. Det är också en stor utmaning. Vi måste då bli bättre på att mer specifikt hitta var vi har smittspridning, och då ta till evidensbaserade åtgärder – just där. Resten av landet kan leva som vanligt. Nu har vi tryckt ner alla bromspedaler samtidigt överallt och vet därför inte vilka bromspedaler som är de mest effektiva.

Det finns mycket att reda ut – både för Sverige och världen – men hur ska vi göra det för att skapa vettiga liv de kommande två åren? Vilka nivåer av risker är vi beredda att leva med om vi inte ska förbli sittande i bunkrar eller isolera oss långt ute på landet (de som har råd, vill säga), eller fortsätter att intala oss att distansundervisning och -arbete fungerar bra för alla?

Att ha barns hälsa och välbefinnande som utgångspunkt för beslutsfattande skulle förändra mycket, tycker Stefan Swartling Peterson. Men det förutsätter en investering som sträcker sig över många sektorer i samhället.

– Vi tror alldeles för ofta att hälsa är en fråga för hälso- och sjukvården. Om man vill ha en välfun­gerande och integrerad vuxen 20-åring kräver det två årtionden av investeringar från flera olika sektorer. Investeringen behöver börja redan under graviditeten. Ingen förälder har som mål att deras barn bara ska överleva. Vi vill att de ska kunna blomstra.

Nu har världens barn fått betala ett högt pris för politisk testverksamhet. Barn har förlorat skoltid, gått miste om vaccinationer och hälsovård, riskerat att utsättas för övergrepp i länder där flickor är mer skyddade i skolan än i hemmen. När Sierra Leone drabbades av ebola 2014 och skolorna stängdes, ökade tonårsgraviditeterna markant. Och ungas hela livscykelekonomi är påverkad för alltid.

– När vi häller ut flera stimulimiljarder i veckan, undrar jag hur vi utnyttjar detta unika historiska tillfälle. Den offentliga penningpungen står vidöppen, men vi tar krediter från framtiden, från våra barn. Är det då försvarbart att de investeras rätt in i ett fossilsamhälle igen – eller kan vi passa på att ställa om för mer hållbar mänsklig utveckling?

När Stefan var på Natural History Museum i New York med sin yngsta dotter och passerade montern med dinosauriefossiler, slogs han av frågan om vilken art som i framtiden kommer att fråga vad som hände med människorna när människofossiler samsas bredvid dinosauriernas.

– Planeten kommer överleva, men vi sågar av mänsklighetens gren i rask takt.
Den senaste tiden har Stefan tänkt mycket på om vi kan gifta ihop klimataktivismen som Greta Thunberg och flera unga driver, med mänsklig utveckling.

– Anledningen att bry sig om klimatet är att vi vill att mänskligheten ska överleva på ett värdigt sätt.

Det finns en uppenbar risk att vi inte lär oss någonting när vi kommit ur den värsta krisen sedan andra världskriget, tror Stefan. Man kan säga att covid-19 bara är en quiz, medan klimatförändringarna är den stora tentan. Vi borde råplugga nu.

notistextPeter Friberg, professor vid Sahlgrenska akademin och medgrundare av SIGHT, ett institut för global hälsa vid Kungl. Vetenskapsakademien, ser pandemin som en möjlighet att tänka och bygga om på ett smartare sätt i post-coronasamhället.

– Vi behöver bli bättre på att förstå vad som bygger tillit i samhället, och bygga med större social rättvisa. Covid-19 har visat det som vi inom global hälsa länge försökt säga, att det finns enorma ojämlikheter mellan människor när det gäller hälsa. Det riskerar att skapa uppdelade samhällen där instabilitet och kriminalitet kan få större grogrund.

Pandemin är en typ av kris som varje individ måste förhålla sig till och kan därför fungera som ögonöppnare. Även om högre koldioxid­nivåer är ett stort globalt hot, är det mycket svårare att förstå på individnivå, medan covid-19 snabbt fått oss att ändra beteende även när priset är högt, menar Peter Friberg.

Men precis som för klimatförändringar är förutsättningarna och insatsen för beteendeförändringar väsensskilda beroende på var i världen man bor och vilken social status man har.

– Vad spelar det till exempel för roll att testa, testa och testa i länder där testerna är så dyra att människor måste välja mellan att äta sig mätta eller ta ett test? Vi ser ofta på världen med västögon.

– Inte bara det, fortsätter Friberg. Akademisk prestige är svårbehandlad. Speciellt i början av corona hade vi debatter där virologer, smittskyddsläkare, epidemiologer och ekonomer deltog, men mer sällan andra vetenskapsområden som säkert skulle kunna hjälpa oss att förstå konsekvenser både av pandemin och åtgärderna för att stoppa spridning bättre. Vi ser redan mycket forskning på covid-19, men hitills med väldigt lite fokus på innovation. Jag tycker det skulle vara ett oerhört bra läge, till exempel för Vetenskapsrådet, att utöka forskningsanslag till mer tvärvetenskaplig coronaforskning.

Enligt Pam Fredman, ordförande för universitetsorganisationen International Association of Universities, IAU, kommer vi aldrig att återvända till hur det var i universitets- och forskarvärlden innan pandemin. Allt är förändrat.

– Självklart kommer vi fortsatt att träffas fysiskt. Universitetscampus fyller en väldigt viktig roll för både studenter och lärare att träffas, men mycket mer kommer att göras på distans, och vi har insett att vi kan jobba över alla möjliga gränser och mer internationellt. Faktiskt ökar möjligheterna för forskare och studenter som tidigare varken har haft råd eller av klimatskäl inte velat resa över halva jordklotet.

Både som professor i neurokemi och rektor för Göteborgs universitet har Pam Fredman gjort sig känd för att samla kompetens interdisciplinärt.

– Pandemin har hjälpt oss att förstå hur viktigt det är att olika vetenskaper samlas kring global hälsa. En pandemi är inte ett särintresse för hälso- och sjukvården. Det finns inget område som inte påverkas av covid-19. Mina universitetskontakter internationellt betygar att beslutsfattare på olika nivåer söker kontakt med en helt ny kunskapsiver.

Även om hon är oroad över att det finns universitet internationellt som kommer att få stänga på grund av uteblivna studenter och att vi riskerar större ojämlikhet mellan studenter, finns samtidigt en utveckling att glädjas över. Nämligen att allt fler universitet använder FN:s hållbarhetsmål interdisciplinärt. Nu hoppas Pam Fredman att även forskningsfinansiärer ska hänga på.

– Vi har alla fått något som vi på individnivå kan förstå. Det är inte längre bara teoretiska resonemang.