Ge inte upp hoppet om fred i Mellanöstern

Men vägen dit är skrämmande skakig, menar Edward Carr.

Från The World Ahead 2024 publicerad i The Economist, översatt av InPress. ©2023 The Economist Newspaper Limited. Alla rättigheter förbehållna.

Om 2023 var året då Palestinakonflikten skakade Mellanöstern, kan 2024 blir året då det fram­går om Mellanöstern kan skaka av sig Palestinakonflikten. Hur hemskt det än är att säga efter så mycket död, så har regionen de bästa förutsättningarna för fred på två decennier. Tyvärr löper Palestinakonflikten också större risk än på länge att eskalera bortom kontroll. Så vad väntar?

Hamas mord på 1 400 israeler kommer att leda till förändring under 2024 eftersom det krossade det strategiska upplägg genom vilket Israel och stora delar av arabvärlden kunde strunta i palestiniernas svåra situation. Ingen kan längre låtsas att en blandning av ekonomiska incitament och israeliska luftangrepp räcker för att tygla Hamas. Om Israel ska leva upp till det grundläggande löftet om ett tryggt hemland för judarna, då behövs nya lösningar.

Attacken kommer också att skapa nya ledare på båda sidor. Israels militär- och underrättelsechefer kommer avgå när kriget är över. Och premiärministern, Benjamin Netanyahu, kommer att tvingas bort. Inte bara skedde katastrofen under hans ledning, hans politiska varumärke som Israels tappre försvarare är raserat. Samtidigt lär Hamas ledare dödas av israeliska styrkor och deras motsvarigheter i den palestinska myndigheten på Västbanken kan komma att drivas bort från makten. Med nya ledare kommer också förändring.

Ett antal faktorer kan samverka och leda till försämring. En faktor är själva kriget. Israeliska styrkor dödar tusentals och åter tusentals palestinier, bland dem många kvinnor och barn. Hamas kan inte besegra Israel, men behöver inte göra det heller. I kölvattnet av det raseri som av förståeliga skäl väcks i arabvärlden och på andra platser, behöver Hamas bara överleva för att stå stärkta hos palestinierna. Om Israel förlorar internationellt stöd kan de tvingas avsluta kriget tidigare än de hade önskat. Om palestinierna radikaliseras, kan Hamas resa sig ur askan som en motståndssymbol.

En annan risk är att våldet sprider sig. Den iranskstödda milisen Hizbollah kan öppna en andra front i norr, över gränsen till Libanon. Mer sannolikt är allmänna oroligheter på Västbanken, där Hamas nu har verkat för att öka sitt inflytande, och där unga palestinier har tappat tron på den palestinska myndigheten och den håglöse president Abbas, som vägrar hålla val.

Om Hamas behåller kontrollen över Gaza och Västbanken står i lågor, hotas Israels säkerhet. De kommer att slå mot Gaza om och om igen närhelst Hamas hotar, för att förhindra fler attacker. Ingen palestinsk ledare kommer att kunna prata med Israel, även om viljan finns. Arabvärlden, vars stöd är avgörande för freden, kommer att hålla sig på avstånd. Det heliga landet hamnar i ett tillstånd av permanent, lågintensivt krig.

Men det måste inte bli så. Israels operation för att utplåna Hamas och deras tunnlar kan pågå i månader. Tänk om Israel, när det är gjort, nöjer sig med att ha brutit Hamas kontroll över Gaza. Tänk om vanliga palestinier överväger idén att leva fredligt, sida vid sida med Israel. Och tänk om det, även när presidentvalet i USA närmar sig sluttampen, är så att Bidenadministrationen har ork och fokus nog att bedriva aktiv diplomati. Chansen är liten att alla dessa saker faller på plats, men om de gör det kan en försiktig omställning ta sin början.

Det börjar i de palestinska områdena, med ledare som både kan vinna väljarnas förtroende och acceptera Israels rätt att existera. Endast den kombinationen ger en motpart med vilken Israel försiktigt kan börja bygga förtroende. För stunden, när palestiniernas vrede rasar över Israels angrepp på Gaza, finns ingen sådan ledare. Men även om Abbas har riggat det så att han saknar konkurrenter idag, kan efterträdare komma när han är borta.

Israels nya ledare kommer att stå inför en nästan lika svår uppgift. De behöver inte bara övertyga traumatiserade israeler om tanken att sluta fred, de måste också konfrontera bosättarrörelsen som aldrig varit så mäktig som under Netanyahus senaste regering. För så länge bosättare dödar palestinier på Västbanken finns ingen fred inom räckhåll.

Då förblir det svårt att skapa den trygghet som behövs, i Israel och de palestinska områdena, för att freden ska kunna slå rot. Förr kunde de som ville rasera freden använda våld för att undergräva sansade röster inom sina respektive läger.

Ingenstans är detta problem svårare än i Gaza. En israelisk ockupation skulle bara radikalisera pale­stinierna. Somliga föreställer sig en arabisk fredsbevarande styrka, kanske beväpnad polis snarare än militär. Arabländerna som nu har närmare förbindelser med Israel än förut, genom Abrahamavtalen, kan bistå. Men det skulle kräva mycket övertalning.

 Mellanöstern är en fredsplanernas gravplats. Det är en hård och våldsam del av världen. Men 2024 finns ett hopp att hålla fast vid. Efter två decennier av stagnation som den 7 oktober slutade i fruktansvärt våld, är strävan efter fred den enda nya tanke som finns kvar. 

Edvard Carr, biträdande redaktör, The Economist

Läs också

Vill du ha vårt nyhetsbrev?

Anmäl dig här och bli bland de första att få tillgång till nya artiklar från Världen Om och The Economists material på svenska.