”Göteborg är min plats på jorden”

Samlade verk, en tegelsten på 700 sidor, slog ner som en bomb i Litteratursverige under 2020. Den blev snabbt årets mest utlånade och tredje mest köpta bok, och vann dessutom Augustpriset. Välförtjänt, för det är en bok som är omöjlig att lägga ifrån sig.
Lydia Sandgren framför vattnet på Lejontrappan i Göteborg
Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på email

Artikeln publicerades ursprungligen i Magasin Göteborg, producerad av InPress.

Text: Sofia Hillborg Foto: Samuel Unéus



Bokens handling utspelar
sig i Göteborg. Men staden är mer än en bakgrund. Man skulle kunna hävda att Göteborg är en av bokens huvudpersoner.

–  Jag har alltid varit intresserad av människors relation till platser. För mig var det självklart att låta boken utspela sig här eftersom jag bor i Göteborg – det är min stad. Och det fanns en vit fläck på kartan inom litteraturen när det gällde Göteborg. Det finns inte riktigt några Göteborgsskildringar, vilket är konstigt. Min lite grandiosa ambition var att göra något liknande för Göteborg som Hjalmar Söderberg har gjort för Stockholm, säger författaren Lydia Sandgren.

Samlade verk skildrar bokförläggaren Martin Berg, idéhistorikern Cecilia Berg, konstnären Gustav Becker och, 15 år senare, Martin och Cecilias dotter Rakel som försöker reda ut varför Cecilia försvann. Karaktärerna rör sig hemtamt i kända Göteborgsmiljöer. De köper lammkotletter i Saluhallen, åker färja över till Lindholmen, bor i skumma kollektiv i Majorna och i paradvåningar på Södra Vägen, simmar på Hagabadet, har picknick i Slottsskogen, dricker öl på Gyllene Prag och äter budapestbakelser på Café Paley, minglar på Valands elevutställning och flanerar förbi Vasaplatsen för att se om syrenerna har slagit ut.

Samlade verk är en Göteborgsskildring som får det att värka i hjärtat efter ett års coronarestriktioner. Det är lätt att läsa boken som en sorts kärleksförklaring till staden.

Hettan skälvde över staden. Fönstren stod öppna mot gatan och han nåddes av barnskratt, cykelpling, det avlägsna dunkandet från en låt han inte kände igen, slamret från en spårvagn på väg nedför Karl Johansgatan.

Göteborgs förändring under perioden går som ett bakgrundsstråk genom boken. Stadsdelar som putsats upp. Som den före detta arbetarstadsdelen Haga:

Nuförtiden var Hagas gårdar stängda och städade, barnen hade randiga tröjor och på kullerstenarna rörde sig söndagsflanörer och turister som åt överdimensionerade kanelbullar. Sprängkullen hade blivit universitetsbyggnad istället för svartklubb. De enda av ens polare som fortfarande bodde kvar hade slutat röka hasch och blivit arkitekter.

Vad betyder Göteborg för dig?

– Det är min stad, min plats på jorden på något vis. Det är inte världens fräckaste stad. Däremot är det en stad som går att leva i. Man kan ha en bostad som är helt ok, man kan ha ett jobb. Göteborg är tillräckligt stort för att det alltid ska hända något, men det är tillräckligt litet och familjärt för att det ska vara rimligt. Det finns en rimlighet och tillgänglighet över den här staden.

Vad är egentligen Göteborgs själ?

– Det är svårt att ringa in. Men Göteborg är en plats där det är möjligt att leva utan en massa pengar, utan att känna rätt folk. Det är en tillgänglig och tillåtande plats. Det är inte sevärdheterna i Göteborg som är det viktiga, snarare livsomständigheterna som staden erbjuder. Det är människorna som bor här som är det speciella.

Lydia Sandgren förklarar att en av de fina sakerna med Göteborg är att man inte gör så värst stor skillnad på folk.

– I många år var jag inte en känd författare. Och nu upplever jag att det inte är så stor skillnad. Det liv jag lever är inget kulturelitliv. Jag har ett vanligt jobb i psykiatrin. Jag går till kafé Cigarren och Gyllene Prag som vanligt. Det är ingen skillnad. Och det är något med det som jag uppfattar som Göteborgs styrka och storhet.

En annan sak som Lydia Sandgren uppskattar med sin stad är att adressen sällan ger någon ledtråd till vilken samhällsgrupp en person tillhör.

– Göteborg är en ganska blandad stad socioekonomiskt. Man måste inte ha jättemycket pengar för att bo i innerstan, för det finns en stor allmännytta. Och även om det pågår en gentrifiering, är det ändå en vanlig stad för ett vanligt liv.

Bokens huvudpersoner har svårt att förhålla sig till Stockholm. Förläggaren Martin vägrar envetet att lära sig hitta i huvudstaden. Lydia Sandgren själv har däremot inga sådana känslor.

– Stockholm är en alldeles underbar stad, det måste man erkänna. Men i Göteborg finns det någon slags hemtamhet, en familjär känsla. Man stöter alltid på någon på gatan som man känner. Man kan ha sina stamställen och sina kvarter. För mig är det Landala, Vasastan, Majorna.

En stor del av tjusningen med Samlade verk är att miljöerna och människorna är så tilltalande. Lydia Sandgren har skapat en värld som man själv gärna skulle vistas i och människor man skulle vilja umgås med. Man hade velat sitta i ett hörn i soffan i den där sekelskiftesvåningen och lyssna på samtalen, vara en fluga på väggen under ateljéfesterna och själv delta i de evighetslånga middagsdiskussionerna.

– En stor del av skrivglädjen för mig handlar om att skapa en värld som jag vill vistas i och utforska. Att hitta på ett eget universum. Det har alltid varit en av skrivandets stora lustupplevelser för mig.

Boken utspelar sig i kulturkretsar i Göteborg, bland forskare, författare, gallerister, förlagsmänniskor och konstnärer, människor som med självklarhet rör sig i den sortens kretsar. Lydia Sandgren har själv ingen sådan bakgrund.

– Min farsa har en ventilationsfirma och mina föräldrar bor i Hyssna. Det svåraste med Samlade verk var att jag inte vet något om förlagsbranschen eller att vara kulturelit eller överklass. Men det är så skönt att man kan skildra något som inte är ens egen verklighet – för är det inte det man har litteraturen till? 


Lydia Sandgrens Göteborgstips

Bästa kaféet: Går bara till Cigarren, det är det enda stället som jag dricker kaffe på. Jag är en vanemänniska.

Matställe: Om man ska äta går man till Gyllene Prag (förekommer ofta i boken) eller Krakow. Krakow, det är inte med i boken, men det är ett trevligt ställe.

Bästa konstupplevelse: Göteborgs konstmuseum.
Jag längtar efter att de ska öppna igen. De har en liten samling av konstnärers självporträtt som hänger där. Och jag längtar efter att se Åke Göranssons målningar.

Bästa promenaden: Hela Norra Älvstranden med det gamla varvsområdet där man kan se en ny stad i vardande, det byggs så in i bomben där. Om man vill betrakta mötet mellan ett gammalt Göteborg och det som håller på att växa fram. Jag brukar gå och kolla hur det går med Karlatornet.

Bästa uteservering: Hagabion igen. De har en jättestor uteservering. Och Pustervik. Där har man suttit många ljumma kvällar.

Bästa bar: Bar la Lune nära Vasaparken, det är pyttelitet, men väldigt fint.

Bästa pub: Hagabion igen. Jag brukar gå på Dansken på Andra Långgatan, men det vet jag inte om man egentligen kan rekommendera. Det är fullt med klibbigt öl på
golvet.

Bästa kulturhäng: Hagabion. Och så Folk på Folkteatern vid Järntorget. De har en avancerad inriktning på naturviner och vegetarisk mat. Där brukar folk hamna när de har stängt på 2Lång.

Ladda batterierna: Botaniska trädgården eller Palmhuset i Trädgårdsföreningen. Och Stadsbibblan.

Bästa picknick: Slottsskogen – fast där får man ju förstås trängas med en massa andra. Men det är liv och rörelse. Lite som Central Park. En solig söndag är det knökat där.

Bästa bokhandel: Antikvariat Faust vid Götaplatsen, de har så bra koll på allting. Och även bokhandeln Aniara på Linnégatan.

Bästa löprunda: Jag har legat av mig lite, men en storartad runda är att springa över Norra och Södra Älvstranden och Älvsborgsbron, och så tillbaka genom stan.