Inget krig utan ammunition, mat och bränsle

Den israeliske historikern Martin van Creveld kallade arméer för ”ambulerande städer”. Att hålla hundratusentals soldater med bränsle, mat och utrustning är en närmast överjordisk ansträngning. Att skicka dem i strid utan att ha allt sådant i ordning kan sluta i katastrof. Rysslands invasion av Ukraina i februari 2022 är ett varnande exempel. Under krigets första dagar stormade ryska trupper söderut från Belarus med ont om mat, bränsle och ammunition. Militärkonvojer täppte igen vägarna till Kiev — bland annat i en häpnadsväckande, sex mil lång trafikstockning norr om huvudstaden. Ukrainska drönare, specialstyrkor och artilleri plågade den långsamma invasionsarmén. Pansarlösa tankbilar och andra logistikfordon utgjorde särskilt inbjudande mål. En general beskriver en strid söder om Tjernihiv. ”De trodde att de hade omringat oss … vi skar bara av all deras logistik, så var det slut.” Enheten utplånades av artilleri.

Sådana missgrepp avslöjade allvarligare problem. Alla moderna arméer har två tillvägagångssätt för logistik, förklarar Ronald Ti, militärlogistiker vid King’s College i London. ”Pull”-logistik, som innebär att reagera flexibelt utifrån förbrukning och efter­frågan hos enheter på fältet, och ”push”-logistik, där ammunition och material skickas utifrån beräknad förbrukning. Ryssland förlitar sig på det senare, säger Ti, till stor del på grund av ett sovjetiskt arv av toppstyrning och avsaknad av moderna leveranskedjor. Det fungerar bra om förbrukningen håller en jämn nivå. Det gör den sällan – vilket blev tydligt under Ukrainakrigets första dagar.

Transporter av militär utrustning 

Västerländska arméer har ofta stora mängder stödpersonal, uppemot tio personer för varje stridande soldat. Ryssland har mindre av sådant. Liksom Sovjet­unionen förlitar de sig på bränsle­transporter via pipelines, och övriga transporter via järnväg. Det är ibland mycket effektivt. Den ryska armén lyckades transportera och avfyra totalt 700 000 ton granater och raketer under krigets förs­ta fem månader. Men det gör armén beroende av närliggande järnvägsknutpunkter och stora depåer. Det här har visat sig vara ett problem. Under våren 2022 maldes den ukrainska armén ned av rysk artillerield i östra Donbass. Ryssland hade tre gånger så mycket artilleri. Situationen vände när Ukraina fick tillgång till amerikanska Himars-enheter och europeiska system som kan skjuta med precision på 70 kilometers avstånd. Plötsligt kunde de slå mot bränsle- och ammunitionsdepåer långt bakom frontlinjerna. Många hade stått opåverkade sedan 2014.

Elden som härjade de ryska lagren ledde till brist på ammunition. Det tvingade Ryssland att gå över från stora, centraliserade depåer till mindre, utspridda på längre avstånd från fronten. Längre transporter av tunga granater, tillsammans med brist på lastbilar, pallar och logistiker, kastade grus i det ryska krigsmaskineriet. Ukrainska tjänstemän menar att detta banade väg för framgångsrika offensiver i Cherson och Charkiv. Nico Lange, tidigare tysk försvarstjänsteman, berättar att en ukrainsk soldat förklarade framgångarna med förståelse för Rysslands logistiska brister: ”Det är som att slåss mot en 10–15 år äldre version av oss själva”.

Ukraina har drabbats av liknande problem. Många ukrainska vapenlager sprängdes under åren före kriget, i vad som misstänks vara ryskt sabotage. Fler har drabbats sedan dess. Ukrainas armé är också järnvägsberoende. Men deras försörjningskedjor har visat sig mer tillförlitliga, anpassningsbara och motståndskraftiga – det hjälper att de strider på egen mark. Lange påpekar att Ukrainas järnvägsbaserade logistik är beroende av inhemsk stål- och metallindustri, som tillhandahåller lager av delar och verktyg, och snabba reparationer. Gamla lok och transportvagnar har tagits ur förvaring. ”Det är förmodligen ingen överdrift att påstå att inget europeiskt Nato-land i dagsläget skulle klara de ­logistiska utmaningar som Ukraina hanterat under detta krig”, konstaterar han.

”Årtionden av simulering, analyser och empiri tyder på att angrepp på viktig [amerikansk] logistik är det mest effektiva sättet att bekämpa USA.”

En lärdom är att logistiken är för viktig för att lämnas åt generalerna. Ett 30-tal flyg om dagen landar i Rzeszow, i östra Polen, med militär hjälp till Ukraina. Den skickas landvägen till depåer runt om i landet, och vidare med militära förband till fronten. Det här har varit en gemensam insats från stat, privat sektor och civilsamhälle, säger en ukrainsk minister med insyn. Ungefär 90 procent finansieras av privat sektor, säger han, med pengar och fordon som kommer från jordbruksföretag, energibolag med bensinstationer och banker. Nära samarbete med Polen innebär att formalia för vapentransporter vid gränsen tar ett fåtal minuter – friktionsfritt militärt samarbete på en nivå som många Nato-länder bara kan drömma om.

Problemet är att hålla vapnen igång när de väl anländer. Steven Anderson, pensionerad amerikansk general med ansvar för logistiken i Irak, beskriver att den ”operativa beredskapsgraden” för utrustningen där var 95 procent. Allt under 90 procent innebar att befälhavare kallades upp till sina chefer. I Ukraina tyder anekdotiska data på att siffran är så låg som 50 procent, säger han. ”Hälften av det vi ger dem är trasigt vid varje given tidpunkt, och de kämpar enormt.” Under stora delar av kriget har Ukrainas uttömda artilleripjäser skickats till Östeuropa för reparation. Sedan i höstas kan fler av dem repareras i Kryvyj Rih, en industristad nära södra fronten. Men kapaciteten är begränsad. Anderson beklagar att mindre än 4 procent av det amerikanska biståndet har anslagits till stöd och underhåll. 

En lösning är improvisation. Krig innebär alltid en jakt på reservdelar. Under Falklandskriget rensade Storbritannien flygmuseer runt om i världen i jakt på tankutrustning till sina Vulcan-bombplan. Ukraina står inför en akut utmaning: de jobbar med vad som sannolikt är världens mest blandade arsenal av artilleri och pansar. Varje system kräver egen ammunition, reservdelar och kompetens. Och vart och ett av dem får jobba hårdare än tillverkarna väntade sig. Reparationssatser som är gjorda för måttlig användning har visat sig helt oanvändbara när vapnen pressas till sitt yttersta, så eldrören nästan smälter.

Det här tvingar Ukraina att bryta ny mark på området krigstida underhåll. Ukrainska frivilliga 3D-printar reservdelar några timmars bilresa från fronten. Nyckeln är decentralisering. Enskilda brigader hittar ofta sina delar själva, snarare än att vända sig till generalstabens logistikledning. ”De går till närmsta verkstad”, säger en källa som är bekant med den improviserade leveranskedjan, ”och säger: Jag behöver den här delen. Kan du ordna det?”. USA:s artonde luftburna armékår använder algoritmer för att uppskatta livslängden på ukrainska haubitsar, när de behöver reservdelar och när ny ammunition behöver skickas till fronten.

Attacker mot logistik – ett effektivt sätt

USA har vant sig vid krigföring på hundratals mils avstånd, med liten hotbild mot de fartyg, flygplan och lastbilar som transporterar förnödenheter till hamnar, flygfält och depåer. Den tiden är över. ”Årtionden av simulering, analyser och empiri tyder på att angrepp på viktig [amerikansk] logistik … är det mest effektiva sättet att bekämpa USA”, sammanfattar Chris Dougherty, före detta strateg vid Pentagon, i en rapport. Kinesiska attacker mot logistiken har ”förlamat” amerikanska styrkor i krigssimulationer, säger han. Han uppmanar Pentagon att flytta resurser från stridande förband till logistik. Arméer måste ha mer av sina lager närmare fronten och ”leva av naturen”, hitta bränsle, smörjmedel, proviant och reservdelar lokalt. Trupper tvingas strida på egen hand i flera veckor, med minimalt stöd, tillägger han. Logistiken har under lång tid prioriterats ned, menar han, trots att den spelar en huvudroll i militärhistorien. I Ukraina märks det återigen.