Kalle Zackari Wahlström: ”Vi vuxna måste få fart på barnen”

Text: Karin Rehn • Foto: Janne Danielsson/SVT/TT

I SVT:s realityserie Gympaläraren åkte Kalle Zackari Wahlström tillbaka till sin egen högstadieskola. Han skulle försöka få eleverna att röra sig mer för att bli starkare, må bättre i själen, koncentrera sig lättare och bli friskare.

– Barnen får gamlingsjukdomar i förtid. Dagens unga generation riskerar – för första gången någonsin – en kortare medellivslängd än tidigare generationer, mässade Kalle, och visade samtidigt oss hemma i tv-sofforna att stillasittandet går att påverka.

Rörelseglädjen vann
Kalle förbjöd surfplattor på rasterna, och eleverna började spela pingis. Han lärde William att resultaten i Counter-Strike förbättras genom promenader. Och han hjälpte Mimmi att hitta aktiviteter där rörelseglädjen vann över prestationsångesten.

Visst. Kalle hade ett tv-team, en given dramaturgi och en skicklig klippning till sin hjälp. Men han fick ungarna i högstadiet att röra på sig mer. Det är ett oemotsägligt faktum. ”Varje skola skulle ha sin egen Kalle”, utbrister rektorn lyriskt i ett av programmen.

– Det där … njae … nej. Jag gjorde egentligen inte något märkvärdigt, säger Kalle. Jag var bara en vuxen som hade mer tid än de andra vuxna.

Men du fick ju ungarna att vilja träna och tro på sin egen förmåga, invänder jag. Genom att verkligen se varje enskilt barn.

– Ja, men hur svårt är det? Det är ju bara att sätta sig ner och hålla käften. Lyssna på deras verklighet. Sluta förmana. Sluta att berätta hur fel de gör. Det får barn höra hela tiden. Visa dem i stället hur grymma de är när de gör någonting bra.

Motiverar ungdomarna
Det har gått en tid sedan inspelningen av Gympaläraren. Kalle har hunnit landa. Han har fortsatt att reflektera. Och han har dessutom fått årets svenska barn-idrottspris för sitt sätt att i tv-programmet motivera ungdomarna att röra sig mer. I dag är han än mer övertygad om vad som är nyckeln. Vi vuxna.

– Man ser det ju hela tiden; hur barnen sitter still och umgås via sina telefoner. Under tv-serien blev det till kött och blod för mig. Jag förstod vad vi behöver göra, och det är faktiskt inte rocket science. Det kräver däremot ett mycket större engagemang från vuxenvärlden. De unga rör sig inte på egen hand. Därför måste vi hjälpa dem att göra det.

Kalle pratar om ett paradigmskifte. I alla tider har vuxna tjatat på att barn ska sitta still. Nu måste vi göra tvärtom. Vi måste få barnen att röra sig. Hitta fysiska aktiviteter som de är trygga med. Och vi måste själva aktivera oss tillsammans med barnen, trots att vi får ett nej de första tio gångerna vi försöker.

Kalle lever som han lär när det gäller den egne sonen.

– Jag ska gå och träna, ska du följa med? Nähä. Då frågar jag nästa dag igen. Och nästa. Det är ju tjat, men det är bra tjat. Slow and steady wins the race. Sedan är det också väldigt viktigt att vara utomhus. Utomhusaktiviteter är en av de saker som bevisligen funkar för att få igång barnen. Och då pratar vi inte om fjällvandringar; följ bara med barnen ut. Punkt.

Kalle håller med mig när jag tror att han riskerar att predika för de redan frälsta. Men detta faktum vänder han snabbt till en möjlighet:

– Bra. Då får väl de redan frälsta bli ambassadörer för hela budskapet. Det tror jag förresten att de redan är. Jag hör talas om dem hela tiden. Eldsjälar som inspirerats av tv-serien och som startar gratisträningar utanför skoltid. För alla som vill röra på kroppen snarare än att idrotta för att bli bäst på en sport.

Läget är akut, menar Kalle. Att dagens barn sitter för mycket stilla hotar både folkhälsan och skolprestationerna. Men akut är inte samma sak som hopplöst. Vi kan fortfarande vända utvecklingen.

Det kräver dock insikter och insatser från alla håll. Förskola och skola når alla barn, oavsett deras förutsättningar i hemmet, och spelar därmed en väldigt viktig roll. Politikernas styrmedel måste också dra sitt strå till stacken, liksom föräldrarna.

– Men detta handlar inte bara om de egna barnen. Alla barn är allas barn. Och vem vill svika sina barn? Det är dags att sluta skylla ifrån sig. Alla – precis alla – som läser den här texten har också ett stort ansvar.