Se upp för den nya interventionismen

Efter en lång period av liberalisering är staten tillbaka.
Thatcher och Reagan tittar från Vita huset
Margeret Thatcher och Ronald Reagan tittar ut mellan Vita Husets pelare.

Efter en lång period av liberalisering är staten tillbaka. Det är inte bra, hävdar Jan Piotrowski.

Vad handlar artikeln om?

Efter att staten länge har hållit sig borta från näringslivet ökar nu entusiasmen för statlig interventionism, i pandemins kölvatten.

Ur The Economist, ur specialrapporten Business and State, 15 januari 2022, översatt av InPress. ©2022 The Economist Newspaper Limited. Alla rättigheter förbehållna.

Även om kapitalismens historia inte nödvändigtvis upprepar sig, återkommer somligt. Man brukar säga att historien rimmar. Efter perioder av avreglering börjar staten lägga sig i mer. Förändringar följer på kriser, ibland utlösta av externa faktorer (krig, pandemier), ibland utösta av excesser (finansiella krascher, depression, stagflation). Ändå är versmåttet oregelbundet i tid och rum, och skiftar mellan årtionden och länder. Efter 1945 insåg amerikanerna, som historiker Alan Brixley har uttryckt det, att ”Statens makt inte bara kunde användas för att hjälpa utan även för att neka hjälp”.

Västeuropas blandekonomier tog till sig element från planekonomin. Det delvis på grund av baksmällan efter kriget, delvis för att hålla kommunismen stången. Margaret Thatcher slogs mot fackföreningar och privatiserade statligt ägda företag i Storbritannien på 1980-talet. Samtidigt svor François Mitterrand att ”bryta med kapitalismen” och nationaliserade banker och storföretag. I Peking monterade Deng Xiaoping ned Kinas kollektivism. Samtidigt använde en förmodat frihandelsförespråkande japansk regering sitt utrikeshandelsdepartement för att främja framväxten av nationella flaggskeppsföretag. Det är inte lättare att förutspå kapitalismens svängningar i dag.

Välfärdsstaten expanderar

Men när globaliseringen har bundit samman världsmarknaderna har många länder rört sig mer samordnat. På 1990-talet, efter att Sovjetunionens kollaps hade avslöjat kommunismens ruttna plan­ekonomiska modell, drog sig regeringarna mer eller mindre undan från näringslivet. Nu är de på frammarsch igen. De offentliga utgifterna ökar och välfärdsstaten expanderar. Staten blir mer dominerande, särskilt i förhållande till näringslivet. Och den tendensen visar sig på både nya och välbekanta sätt.

Den första föraningen kom för ett årtionde sedan. Finanskrisen 2007–2009 övertygade många om att det kunde leda till katastrof om marknaderna fick sköta sig själva. Att reallönerna stagnerade i stora delar av den fria världen förstärkte intrycket att marknaden inte fanns till för vanliga människor. Utan skapade tvärtom mer ojämlikhet, särskilt ifråga om förmögenhetsfördelning. 2016 blev Brexit och valet av Donald Trump kännbara följder av att många människor kände att de hade hamnat på efterkälken på grund av globaliseringen. En växande oro för näringslivets bristande vilja och förmåga att agera mot klimatförändringarna fick fler att kräva att staterna skulle skynda på omställningen mot grön energi.

Kina vill bli självförsörjande

En liknande oro motiverade Kinas president Xi Jinping att bedriva kampanj för ökad självförsörjning och ”gemensamt välstånd”. Den återuppståndna geopolitiska rivaliteten, som ställer liberala demokratier mot kinesisk auktoritarism, har också fått regeringar att försöka samordna näringslivsintressen med nationella strategiska mål. Och med covid-19 blev både väljare och politiker mer benägna än någonsin tidigare att acceptera statlig inblandning. Inblandning i allt från nedstängningar och stimulansåtgärder till påbud om att bära munskydd. Världen är på väg in i en ”politisk cykel där de styrande måste vara lyhörda för en alltmer ombytlig och påstridig väljarkår”, säger en kapitalförvaltare. Den allmänna opinionen har vänt sig mot näringslivet.

Globaliseringen och de sårbara försörjningskedjorna måste tyglas, både av ekonomiska och nationella säkerhetsskäl.

Chefer och stora investerare erkänner att det finns ett behov av att uppdatera den kapitalistiska modellen. Delvis för att de verkligen tycker så, delvis på grund av att de känner av vart vindarna blåser. Jamie Dimon, vd för USA:s största bank JP Morgan Chase, uttrycker oro för att den amerikanska drömmen ”naggas i kanten”. Ray Dalio, grundare av världens största hedgefond Bridgewater, efterlyser en ”reformering av kapitalismen” för att undvika överskuldsättning, försämrad produktivitet och opinionsmässig polarisering. Doug McMillon, chef för detaljhandeslsjätten Walmart, säger att ”det är dags att återuppfinna” kapitalismen. Paul Polman, tidigare chef för den brittisk-holländska hygien- och livsmedelsjätten Unilever, vill ”rädda” den. 

Utifrån ett perspektiv ser kapitalismen dock ut att frodas. I kontrast till sina Marxintresserade 1900-talsföregångare tar dagens regeringar i huvudsak avstånd från kollektivt ägande av produktionsmedlen. 

Biden utanför Vita huset
Både den republikanska administrationen och Joe Bidens demokratiska administration har genomfört ekonomiska stimulansåtgärder för den amerikanska ekonomin som hade varit otänkbara före covid-19. Foto: Foto: Samuel Corum/Pool via CNP/TT[/caption

Den offentliga sektorns ägande

Från 1990 till 2016 såldes statliga tillgångar runtom i världen för ett värde motsvarande runt 3 600 miljarder dollar. Ekonomerna Katarzyna Szarzec, Akos Dombi och Piotr Matuszak har sammanställt data. Den visar att det genomfördes 1 160 privatiseringar i 30 europeiska länder mellan 2007 och 2016 – men bara 61 nationaliseringar. Enligt OECD, en klubb för i första hand rika länder, ägde den offentliga sektorn aktier till ett värde av 11 000 miljarder dollar i slutet av 2020, motsvarande 10 procent av det totala börs­värdet. Det är en minskning från 14 procent 2017.

Ungefär två femtedelar av de statliga innehaven utgörs av minoritetsposter i omkring 13 400 företag. I 12 000 av dessa är det statliga ägandet mindre än 10 procent. De cirka 1 000 majoritetsägda bolagen är större. Men de är oftast professionellt drivna av erfarna chefer med vinstmaximering som mål. Således inte av byråkrater som mest vill skapa jobb eller stärka den nationella stoltheten. En femtedel av den offentliga sektorns börsnoterade tillgångar ägs av statliga förmögenhetsfonder och ytterligare 13 procent av pensionsfonder. 

Den saudiska oljejätten Saudi Aramco är ett av världens mest lönsamma företag. Världens fyra största banker, räknat i tillgångar, ägs helt eller delvis av regimen i Peking. Flera andra statsägda kinesiska företag är åtminstone relativt  lönsamma. För hur skulle annars 82 av dem ha kunnat tagit sig in på Fortune Global 500-listan över världens största företag mellan 2000 och 2019?

Dammar av fyra gamla verktyg 

Ytligt sett verkar alltså staten hålla tassarna borta. Men direkt ägande är inte det enda sättet för en stat att utöva inflytande på företag. I stället för att äga produktionsmedlen använder sig staten allt oftare av andra påtryckningsmedel. Och nu väcker man fyra gamla verktyg åter till liv. Först handlar det om förnyad entusiasm för näringslivspolitik i form av statligt stöd till särskilt omhuldade branscher, tekniker eller företag. Det bakomliggande syftet är ofta att skapa nya jobb, säkra strategiska tillgångar (datorchip) eller produkter som kräver energiomvandlingen (batterier). För det andra får konkurrensmyndigheterna allt större ambitioner. Trevande i USA, långsamt i Europa och nästan över en natt i Kina har de bytt fokus från prissättning till att slå brett mot företagens makt. Ambitionen är att försvara allt från småföretag till staten själv. 

Det tredje nygamla verktyget är regleringar, som är på frammarsch. Särskilt när det gäller miljö, arbetskraftsföreskrifter och bolagsstyrning och som påverkar alla större företag i en mängd olika sektorer. Och för det fjärde ser det ut som man har brutit trenden mot lägre företagsskatter. Både politiker och väljare ser i allt högre grad de oälskade storföretagen som en praktisk inkomstkälla. 

Men statens ökade inblandning i näringslivet kommer sannolikt inte att leda till bättre resultat än den gjorde förr. Eftersom man d liknande interventionistiska verktyg användes. Det kan mycket väl gå sämre. Under efterkrigstiden har tidigare perioder av statlig involvering i alla fall balanserats av en nära nog total enighet om fördelarna med frihandel.

Nya interventionismen

Den nya interventionismen däremot, sammanfaller med fler, inte färre, hinder för den internationella handeln. Dessutom härskar en känsla av att globaliseringen och en måste att tygla de sårbara försörjningskedjorna. Både på ekonomiska grunder och av nationella säkerhetsskäl. Det kräver en kraftfull påminnelse om att de fyra gamla interventionsverktygen. Det vill säga industripolitik, konkurrensfrämjande myndig­heter, regleringar och skatter – började samla damm av goda anledningar. Inte bara politiker och byråkrater behöver komma ihåg detta, utan också näringslivsföreträdare som är sugna på mer statligt stöd. Särskilt morötter i form av subventioner.

82

statligt ägda kinesiska företag fanns på Fortune Global 500-listan 2000–2019.

Kvinna i kavaj
Katarzyna Szarzec Ekonom som har sammanställt data över privatiseringar. Foto: www.ue.poznan.pl
Artikeln

Världen Om förklarar

Den statliga inblandningen i näringslivet är på uppgång. Detta sammanfaller med tvivel på globaliseringen, stimulansåtgärder från pandemin och ett tryck att värna strategiska nationella behov, på bekostnad av frihandel.

Läs vidare

Läs också