Klimatför­ändringar

Koldioxidskatter är en försvarbar åtgärd, men medför stora risker. EU:s förslag kan starta ett nytt handelskrig.
David Attenborough och Boris Johnson under en bild av en jordglob
Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på email

Ur Climate Change, The Economist 17 juli 2021, översatt av InPress.
©2021 The Economist Newspaper Limited. Alla rättigheter förbehållna.

Foto Getty Images/POOL/TT


Utsläppsrätter är den mest kostnadseffektiva metoden att motverka klimatförändringar – men om de ska fungera måste utsläppen prissättas överallt. Den 14 juli presenterade Europeiska kommissionen sin plan för att införa det som i princip skulle bli en skatt på vissa kolintensiva importvaror som, eftersom de har producerats utanför EU, inte ingår i EU:s system av utsläppshandel för koldioxid. Tanken är att hindra europeiska företag från att flytta produktion till delar av världen där de kan smutsa ned utan att straffas, för att slippa konkurreras ut av konkurrenter från sådana platser och också uppmuntra utländska företag som vill sälja till Europa att satsa grönt.

notisspaltDet finns kloka anledningar att addera priset för utsläppsrätter på importvaror. Men att lyckas med det utan att orsaka en ond cirkel av skadlig protektionism är svårare.

Om priset på koldioxid var globalt skulle kostnaderna för att uppfylla Parisavtalet om klimatförändringar bli 79 procent lägre, enligt Environmental Defence Fund, en tankesmedja. Marknadskrafterna skulle hitta de billigaste sätten att minska utsläppen. Men en global koldioxidmarknad är bara en önskedröm. (Kina lanserade världens största utsläppshandelssystem den 16 juli, men där kommer utsläppsrätterna att vara alldeles för billiga.) Koldioxidtariffer är en reservåtgärd.

Frihandelsförespråkare som The Economist är typiskt sett principiella motståndare till tariffer. Billig import medför lägre priser, fler valmöjligheter, högre produktivitet och incitament för innovation. Företag och arbetstagare vädjar ständigt om skydd från utländska konkurrenter och påstår att jobb och vinster måste skyddas från orättvis utländsk konkurrens. Liberaler svarar att de skadeverkningar som etablerade aktörer utsätts för av de fria marknadskrafterna – det som ekonomer kallar ”pekuniära externaliteter”, inte som andra typer av skadeverkningar, rättfärdigar regeringsingripanden. ”Samhället erkänner ingen som helst rätt till immunitet, varken juridisk eller moralisk, från detta slags lidande”, skrev John Stuart Mill 1859, 16 år efter att The Economist grundades i reaktion på The Corn Laws, som hindrade billiga livsmedel från att importeras till Storbritannien och därigenom gynnade de etablerade landägarna.

I alla medborgares intresse

Koldioxidtariffer däremot, skulle inte vara grundläggande protektionistiska. De handlar om att utöka marknadskrafternas räckvidd, snarare än begränsa dem. Möjligheten att smutsa ned atmosfären utan att straffas för det är i sig en slags förvrängande subvention, och är det ännu mer om den möjligheten ser olika ut i olika länder. Att motverka klimatförändringar är en global kollektiv nyttighet, vilket innebär att varje lands medborgare har ett direkt intresse i att minska utsläppen var de än sker. Att prissätta koldioxid vid gränserna bör därför ses som ett specialfall, och inte som ett prejudikat för att använda tariffer som ett slagträ för att påtvinga lokala regelverk eller standarder på företag utomlands.

Problemet med koldioxidskatter är alltså inte moraliska eller ekonomiska, utan praktiska och politiska. För att implementera regelverket rättvist skulle man vara tvungen att fastställa hur mycket koldioxid som har släppts ut i samband med produktionen av en importvara, och i vilken utsträckning utländska regeringar redan har beskattat dessa utsläpp. 2018 sade Europeiska kommissionen att det ”vore uppenbart ohanterligt”. Inte särskilt mycket har hänt sedan dess.

EU:s nya plan gäller bara vissa utvalda industrier som för närvarande skyddas med subventioner. De produkter som det gäller, som cement och gödningsmedel, är standardprodukter. Ändå litar man till godtyckliga regler. Om koldioxidintensiteten hos en utländsk producents processer inte kan uppskattas, antas de vara lika smutsiga som de värsta 10 procenten europeiska företag.

Ett alternativ till tariffer?

Etablerade aktörer gnuggar händerna vid tanken på att utomstående konkurrenter ska drunkna i pappersarbete. Vissa medlemmar i Europaparlamentet försöker ändra planen för att gynna lokala företag. John Kerry, USA:s klimatsändebud, har sagt att USA också studerar frågan om koldioxid­skatter vid gränserna. Det är oförsvarligt om inte USA först implementerar ett reellt koldioxidpris på sin hemmamarknad. 

IMF har ett alternativ till tariffer: en globalt förhandlad minimiskatt på koldioxid som varierar efter BNP. Men det är inte säkert att det är genomförbart. William Nordhaus, en Nobelprisvinnande miljöekonom, anser att villiga länder borde bilda en klimatklubb där koldioxid beskattas och därefter helt enkelt straffbeskatta de länder som vägrar gå med.

Det är bara nätt och jämnt möjligt att föreställa sig ett globalt koldioxidpris med straffskatter. Men planen löper risk att urarta i protektionism. Därför måste länderna gå försiktigt fram, samtidigt som de behöver vara medvetna om att ett misslyckande när det gäller att prissätta koldioxid på rätt sätt kan vara den största faran av alla.