Medborgarskap till salu

De ville förstöra vår bransch”, säger en initierad källa. ”De” är Europeiska Unionens tjänstemän. ”Branschen” säljer CRBI-program – medborgarskap och vistelserätt genom investeringar, alltså resedokument som gör det möjligt både att bo utomlands så länge du vill och att resa runt i världen utan att möta allt för många hinder. Under 2020 fördunklas branschens framtid av EU:s misstänksamhet och motvilja. Men den kommer samtidigt att fortsätta växa. 

Tusentals pass och hundratusentals visum köps varje år. Runt 100 länder i världen har system som ger uppehållstillstånd i utbyte mot en större investering –  ”gyllene visum”. Ett dussintal går längre än så och erbjuder pass. I princip säljer de medborgarskap. Bland länderna finns fem karibiska östater, Vanuatu i södra Stilla havet, Jordanien och flera EU-medlemmar: Bulgarien, Cypern och Malta (Österrike har ett mindre formellt och mycket dyrt system). Priserna varierar från 150 000 dollar i Vanuatu till en investering på minst 2,5 miljoner dollar för ett brittiskt ”Nivå-1”-investerarvisum. Att den här branschen är en känslig fråga för EU är förståeligt. Få saker är så centrala för idén om nationell suveränitet som vem som bor i ett land och innehar dess pass. Ändå berörs EU helt klart om passet är europeiskt. Ett visum som beviljas av en medlem av det inre gränsfria Schengenområdet ger tillgång till 21 andra länder i EU. Det finns misstankar om att systemen utnyttjas av kriminella, penningtvättare och skattesmitare. Systemet har drabbats av upprepade skandaler. 2018 avslöjades att en visumförsäljare i Grekland köpte fastigheter till marknadspris och sålde dem betydligt dyrare till blivande kinesiska invandrare (varefter han betalade tillbaka delar av mellanskillnaden). 2019 drog Bulgarien tillbaka medborgarskapet för ett antal investerare, antingen för att de hade ljugit om sig själva eller inte hade gjort de utlovade investeringarna, eller båda delarna. 

EU:s inställning är viktig för utomeuropeiska länder som har sådana system, eftersom en av lockelserna med, exempelvis, karibiska pass är att de flesta erbjuder visumfritt tillträde till Schengenländerna. Till och med ett krav, som införs 2021, om att visumfria besökare till EU ska förhandsregistrera sig online (för att kunna sålla bort oönskade individer) verkar avskräckande på vissa potentiella köpare. Pass- och visumbranschen brukar anföra ett antal argument till sitt försvar. Det första är att kunderna kontrolleras noggrannare och att allt färre kriminella finns bland dem. Det andra är att verksamheten för vissa små ekonomier innebär en viktig källa till kapital. I Vanuatu ger branschen nu det främsta enskilda bidraget till statskassan. Också inom EU självt, på Malta där investeringsinvandringen ligger närmast en renodlad passförsäljning, tar branschen åt sig en del av äran för senaste årens snabba ekonomiska tillväxt.

Efterfrågan ökar
Branschföreträdare hävdar också att bara en liten minoritet söker en andra nationell vistelseort av ljusskygga skäl. Många gör det för att de fruktar politisk eller ekonomisk oro, vill sätta sina barn i skolor utomlands eller helt enkelt är trötta på de svårigheter som är förknippade med att korsa gränser med sitt eget pass. Och antalet investerarmigranter är försumbart jämfört med de miljoner som korsar gränserna på andra sätt. 

Inget av dessa argument väger lika tungt för EU-tjänste­männen som svårigheterna med att börja blanda sig i självständiga länders pass- och visumsystem. Under 2020 får industrin till och med se en ökad efterfrågan på sina tjänster. Kina har länge varit det överlägset största exportlandet av investeringsmigranter. Men andra asiatiska länder, som Bangladesh och Vietnam, blir också allt viktigare, liksom Afrika söder om Sahara. ”Sammanbitet”, säger den initierade källan, har EU accepterat att den här branschen inte kommer att försvinna.