Mormors tid är nu

Det finns fler mor- och farföräldrar per barn än någonsin tidigare. Det får stora konsekvenser.
Bild ur den svenska dramaserien Vår tid är nu på SVT. Skådespelarna Suzanne Reuter Och Peter Dalle dansar på en brygga.
I den svenska dramaserien Vår tid är nu spelar Suzanne Reuter en av huvudrollerna, matriarken Helga i familjen Löwander. Produktionen är en av SVT:s största dramasatsningar genom tiderna och spänner över flera decennier, med avstamp vid krigsslutet år 1945.

Vad handlar artikeln om?

Enligt EIU:s beräkningar finns det 1,5 miljarder mor- och farföräldrar i världen just nu. Andelen mor- och farföräldrar per barn under 15 år har ökat kraftigt från 1960-talet. Det får konse­kvenser både för de arbetande föräldrarna och den äldre generationen, om än olika mellan låg- och höginkomst­länder. Eller i välfärdsländer som Sverige.

Ur International The Economist, 12 januari 2023, översatt av InPress. ©2023 The Economist Newspaper Limited. Alla rättigheter förbehållna.

En av de mest sötsliskiga sångerna 1980 var There’s No One Quite Like Grandma, framförd av St Winifreds skolkör från Stockport i England. Singeln klättrade snabbt på de brittiska topplistorna eftersom den blev en populär julklapp som barn gav sin mormor och farmor. ”Grandma, we love you”, sjöng de. ”Grandma, we do. Though you may be far away, we think of you.” 

I dag har de unga körsångarna själva börjat bli mor- och farmödrar. Men det är en roll som förändrats dramatiskt. Det finns två stora demografiska trender som gör att mormor och morfar blir viktigare. För det första lever människor längre. Medel­livslängden globalt har ökat från 51 till 72 år sedan 1960. För det andra blir familjerna mindre. Under samma period har antalet barn som en kvinna kan förväntas föda under sin livstid minskat från 5 till 2,4. Det innebär att antalet mor- och farföräldrar som är i livet per barn hela tiden ökar.

Mormödrar och farmödrar utgör den vanligaste barnomsorgen i Mexiko vid sidan av barnets föräldrar. De tar hand om nästan 40 procent av alla ungar under 6 år, speciellt efter pandemin då många förskolor stängdes. Foto: Luis Antonio Rojas/NYT/TT

Märkligt nog finns det lite forskning på det här området. The Economist kunde inte hitta tillförlitliga siffror som visar hur många nu levande mor- och farföräldrar det finns. Därför bad vi Diego Alburez-Gutiérrez vid Max Planck Institute for Demographic Research i Tyskland att ta fram några uppskattningar genom att använda FN:s ålders- och befolkningsdata i kombination med släktstrukturer i varje land.

Vi kom fram till att det finns 1,5 miljarder mor- och farföräldrar globalt. En ökning från 0,5 miljarder 1960. Även om beräkningarna blir mindre exakta ju längre tillbaka i tiden man går. Som andel av befolkningen har de ökat från 17 till 20 procent. Och andelen mor- och farföräldrar per barn under 15 år har ökat kraftigt från 0,46 år 1960 till 0,8 idag. 

Till 2050 förutspår vi att det kommer finnas 2,1 miljarder mor- och farföräldrar, vilket motsvarar 22 procent av hela mänskligheten, och något fler mor- och farföräldrar än barn under 15 år. Det får omfattande konsekvenser. Det finns belägg för att barn utvecklas bättre om det finns mor- och farföräldrar som kan hjälpa till – vilket i praktiken normalt betyder mormor och farmor. Och det kommer att driva på en annan pågående social revolution – kvinnors intåg i arbetslivet.

Läs även

Eftersom födelsetalen och livslängden varierar oerhört mycket mellan olika länder, finns det platser där mor- och farföräldrarnas tid ännu inte börjat (se diagram 1). De utgör 29 procent i Bulgarien, men bara 10 procent i Burundi. Snittåldern varierar också stort, från 53 år i Uganda till 72 år i Japan (se diagram 2). För att förstå hur stor skillnad det gör när mor- och farföräldrar blir många kan man börja i ett land där de fortfarande är sällsynta.

Ta Senegal. De flesta på den senegalesiska landsbygden är självhushållande bönder. Även om födelsetalen har fallit från 7,3 barn per kvinna 1980 till 4,5 i dag, utgör stora familjer fortsatt normen. Det går 3,5 barn under 15 år på varje mor- eller farförälder.

Amy Diallo är en 84-årig matriark insvept i en blå och vit hijab. Hon måste tänka länge innan hon kan svara på hur många barnbarn hon har. 

”Trettio”, konstaterar hon och tittar upp där hon sitter på golvet med korslagda ben i bostaden i Tally Boubess, utanför huvudstaden Dakar. 

På gatan utanför trängs hästar och vagnar med får och bilar.

Som den äldsta medlemmen i familjen åtnjuter hon respekt. Hon ger de unga moralisk vägledning: var ärlig och from, håll fast vid traditionerna och sluta bråka med din lillebror. Varje år leder hon en pilgrimsfärd med familjen till den muslimska heliga staden Tivaouane. Med på resan finns barn, barnbarn, barnbarnsbarn och olika svärsöner och svärdöttrar – totalt kanske ett hundratal personer. 

Mor- och farföräldrar för vidare traditionella uppfattningar, berättelser, sånger och en känsla för historien. I mer praktiska termer tillför de ett extra par händer. Det är till hjälp för både föräldrar och barn.  En undersökning på landsbygden i Gambia kom exempelvis fram till att om det fanns en mormor i närheten ökade chanserna för att ett barn skulle leva vid två års ålder. I Afrika söder om Sahara är oddsen för att ett barn ska gå i skolan cirka 15 procent högre för barn som lever med en morfar eller farfar, och 38 procent högre för dem som lever med en mormor eller farmor.

Amy Diallo har aldrig arbetat utanför hemmet. Men hon har bidragit till att ett par av hennes barn kan arbeta. En av hennes döttrar, Ndeye, kunde ta ett kontorsjobb – trots att hon själv har åtta barn – eftersom hennes mamma hjälpte till med barnen. 

Men Amy Diallo kan inte vara barnvakt åt alla de 30 barnbarnen. Staten erbjuder inte mycket hjälp. Till skillnad från Ndeye har de flesta av Amy Diallos döttrar och dotterdöttrar aldrig arbetat utanför hemmet. Det är en vanlig situation: knappt en tredjedel av alla kvinnor i arbetsför ålder i Senegal antingen arbetar eller söker jobb. Mor- och farföräldrar i de fattigaste länderna gör sitt bästa, men de är för få. 

I rikare länder har födelsetalen sjunkit mycket mer än i Afrika. En genomsnittlig kvinna i Mexiko kan till exempel förvänta sig att få två barn, en minskning från nästan sju barn 1960. I Mexiko går det tre gånger så många levande mor- och farföräldrar på varje barn jämfört med i Senegal. Mexikanska abuelas kan därmed lägga mer tid på varje barnbarn.

Irma Aguilar Verduzco bor med sin dotter, som också heter Irma, och två barnbarn, Rodrigo och Fernanda. Hon lagar mat, skjutsar till och från skolan och läser med sina barnbarn. Ända sedan Rodrigo var tre år gammal har han, som i dag är 16, tyckt om att sitta och fika och prata med sin mormor. Fernanda, som idag är 12 år, tycker fortfarande om att sova bredvid henne. Samtidigt arbetar Irma junior 12 timmar om dagen. I dag är hon chef inom det stora järnvägsprojektet Maya Train. Hon är frånskild och säger att hennes exmake ”inte hjälper till”. Hon ”kunde inte ha gjort någonting” utan Irma seniors hjälp. 

Mormödrar och farmödrar utgör den vanligaste formen av barnomsorg, vid sidan av barnets föräldrar, för små barn i Mexiko. Detta gäller inte minst sedan covid-19 medförde att många förskolor tvingades stänga. De tar hand om nästan 40 procent av alla ungar under 6 år. Innan mormor flyttade in fick Irma kämpa. ”Det finns ingen förståelse eller flexibilitet för mammor som arbetar i Mexiko”, säger hon. Hennes barn fick ofta vara ensamma hemma. 

”Ibland betalade jag någon för att ta hand om dem, men det var dyrt och svårt att lita på barnvakterna.” 

En gång för flera år sedan kom Rodrigo hem från förskolan med ett brutet ben. Irma misstänker att det berodde på bristfällig omsorg. När hennes mor finns i närheten kan hon känna sig lugn.

Miguel Talamas hos Inter-American Development Bank och hans kollegor har försökt räkna på hur mycket mexikanska mormödrar hjälper sina döttrar så att de kan ta ett betalt arbete. De tittade på vad som händer med familjer när mormödrarna dör. När en abuela dör minskar chansen för att hennes dotter kan fortsätta arbeta med 27 procent eller 12 procentenheter. Dotterns inkomster minskar i och med detta med 53 procent. Samma studie visade att det fanns inga effekter på fädernas sysselsättningsnivåer.

Det är inte alltid enkelt att leva med mor- och farföräldrar. De kan ha gammaldags idéer eller ställa höga krav på att man ska visa hänsyn. I Indien, där par traditionellt bor med makens föräldrar, finns det en typ av tv-drama som fokuserar på de spända relationerna mellan fruar och svärmödrar. En studie av indiska kvinnor på landsbygden som genomfördes 2018 visade att de som levde med sin mummyji, svärmor, hade lite frihet. Bara 12 procent fick lov att besöka vänner eller släktingar på egen hand. 

En farmor som håller hårt på gammaldags normer att fruar ska vara underdåniga, kan försvåra svärdotterns möjligheter att arbeta utanför hemmet. Men en intresseväckande studie visar att i genomsnitt vägs den här effekten upp av den hjälp svärmodern bidrar med vad gäller sysslor i hemmet. Denna hjälp har blivit mer koncentrerad i takt med att Indiens födelsetal har fallit, från sex barn 1960 till strax över två barn i dag. Madhulika Khanna hos Amazon och Divya Pandey hos tankesmedjan 3ie har tittat på vad som händer med indiska kvinnor om mummyji dör. De konstaterade att sannolikheten var 10 procent lägre för att svärdöttrarna skulle söka betalt arbete. Det beror troligen på att de måste lägga mer tid på att hämta ved och ta hand om barnen. Också dominanta mor- och farmödrar kan oavsiktligt bidra till kvinnors frigörelse. 

I rika länder erbjuds generellt tjänster som hjälper kvinnor att både ha barn och arbeta. Men många föräldrar ber ändå mor- och farföräldrarna om extra hjälp. Att mor- och farföräldrarna får pension gör att de kan sluta arbeta. Enligt en undersökning umgås 50 procent av alla små barn, 35 procent av alla lågstadiebarn och 20 procent av alla tonåringar i USA med sina mor- eller farföräldrar under en normal vecka. 

Det kan göra stor skillnad. Janice Compton vid University of Manitoba och Robert Pollak vid Washington University använde sig av amerikanska folkräkningsdata och konstaterade att för gifta kvinnor med småbarn som lever inom en radie av 4 mil från en farmor eller mormor ökar deltagandet i arbetskraften med 4–10 procentenheter.

Men att låta mormor vara barnflicka kan också ha sina baksidor. En brittisk studie visade att mor- och farföräldrar är mer benägna att låta sina skyddslingar vistas i närheten av brandrisker jämfört med förskolor eller barnflickor. Studier från USA, Storbritannien, Kina och Japan pekar på att ett barn som tillbringar tid med far- och morföräldrar oftare är överviktiga. Det är dock oklart om det beror på att de äldre skämmer bort barnen eller på andra faktorer. 

Och även om mormödrar hjälper sina döttrar att återvända till arbetslivet, innebär det ofta att de själva slutar arbeta. 

”Det pågår en tydlig byteshandel”, säger Miguel Talamas. 

I Mexiko arbetar Hermelinda Coapango Vázquez med manikyrbehandlingar, men hon tar bara emot bokningar på tider när hon inte behöver ta hand om sin dotterson. ”Min dotterson är mitt allt”, säger hon. 

”Jag har ingen partner och jag är inte mycket för att umgås med vänner.” 

En studie från Brasilien visar att när barn i åldern 0–3 år slumpvis tilldelades formell barnomsorg tjänade familjen som helhet mer, främst eftersom mor- och farföräldrar och äldre syskon fick tid över för att arbeta. 

En annan fallgrop är att det är mindre sannolikt att familjer som förlitar sig helt på att en mormor ska sköta barnomsorgen är beredda att flytta för att hitta ett bättre jobb. En studie av Eva Garcia-Moran vid Würzburgs universitet och Zoe Kuehn vid Universidad Autónoma de Madrid visade att kvinnor i västra Tyskland som levde i närheten av sina föräldrar eller svärföräldrar tjänade cirka 5 procent mindre och pendlade längre än andra kvinnor. 

Barn som tas om hand helt eller delvis av sina mor- eller farföräldrar tenderar att ha fler problem än andra barn. I USA uppfostras ungefär 2 procent av alla barn främst av en mor- eller farförälder, och Laura Pittman vid Northern Illinois University kom fram till att det var vanligare med emotionella problem och beteendeproblem hos dessa barn i tonåren jämfört med andra jämnåriga. Det är kanske inte så överraskande. Om barnen inte lever med sina föräldrar beror det ofta på att något har gått oerhört snett: en pappa som sitter i fängelse, en mamma som dött eller som inte klarar att ta hand om barnen. I dessa situationer är det ändå oftast betydligt bättre att leva med en mor- eller farförälder jämfört med alternativen. 

Katie Clark, en 68-åring från Baton Rouge i Louisiana, har haft ensam vårdnad om ett barnbarn och har tillfälligt tagit hand om fem andra barnbarn på grund av dotterns opiatmissbruk. Direkt efter att dottern födde sitt första barn tog Katie Clark hand om det. Ungefär tolv år senare var dottern hemlös och återvände med ytterligare fem barn. Hon lämnade sina barn hos Katie, men kom senare tillbaka med polisen för att kräva tillbaka dem. Dottern har för närvarande vårdnaden om de fem barnen och Katie är orolig för att hon ska missköta dem igen. Det barn som Kate uppfostrat på egen hand går i dag på universitetet.

På den kinesiska landsbygden hjälper far- och morföräldrar till att lindra de skador som staten orsakat. Under det apartheid-liknande hukou-systemet, registrering av hushåll, behandlade kineser från landsbygden som flyttar till städerna som andra klassens medborgare. Deras barn stängs ute från lokala skolor och lämnas därför ofta kvar hos sina mor- och farföräldrar i föräldrarnas hemby. Men situationen i skolorna på landsbygden är ofta dålig. Mor- och farföräldrarna menar väl, men ofta är de knappt läs- och skrivkunniga. Scott Rozelle vid Stanford University har kommit fram till att mer än hälften av alla småbarn på den kinesiska landsbygden är försenade i sin kognitiva utveckling, delvis för att deras mor- och farföräldrar inte inser att det är viktigt att prata med dem. 

I Kinas städer ser det annorlunda ut. Ettbarnspolitiken, som blev en trebarnspolitik 2021, genomdrevs alltid striktare i städerna än på landsbygden. Därför består många familjer i städerna av fyra mor- och farföräldrar, två föräldrar och ett enda barn. Det råder alltså ingen brist på händer som kan hjälpa till. Barn i städer bor ofta med mor- eller farföräldrarna under veckan och träffar sina hårt arbetande föräldrar på helgerna. 

Förskolor är dyra och ses med misstro i Kina. Mormödrar och farmödrar går ofta i pension när de är i 50-årsåldern för att ta hand om sitt enda barnbarn. Det fungerar ganska bra. Deltagandet i arbetskraften för kinesiska kvinnor är 62 procent, något högre än i USA. ”Om man vill ge sitt barn en bra utbildning måste man arbeta hårt för att tjäna massor av pengar”, säger Zhou Bao, som är arkitekt och mamma i en ”4-2-1”-familj som har låtit både mor- och farföräldrarna ta hand om barnen. Men ”när man arbetar för att tjäna pengar kan man inte umgås lika mycket med sitt barn”. Och hon ger uttryck för en vanlig oro: att mor- och farföräldrarna tenderar att skämma bort sitt enda barnbarn. 

”De kan vara alldeles för omhändertagande”, säger hon, ”och det gör barnen mindre självständiga”.

Kommunistpartiet främjar traditionella värderingar, som att familjemedlemmar ska ta hand om varandra så att staten slipper göra det. I Peking startades 2005 en statlig skola där mor- och farföräldrar får lära sig att bli bättre på att ta hand om sina barnbarn. Men nästa generation vill kanske inte axla samma ansvar. Få av dagens medelklassföräldrar förväntar sig att de kommer att uppfostra sina barnbarn om några decennier, tror Dan Wang hos Hang Seng Bank. Dan Wang befarar att om de väljer bort att vara aktiva morföräldrar kan det bli svårare för deras döttrar att kombinera föräldraskap med arbete. 

Sammantaget verkar det vara bra för mor- och farföräldrar att ta hand om barnen. De som umgås med sina barnbarn uppvisar lägre nivåer av depression och ensamhet. Men det kan bli för mycket av det goda. Små barn kan vara krävande, frustrerande och allmänt jobbiga. En studie i Singapore, där huvudsakligen etniska kinesiska familjer deltog, pekade på att många tog hand om sina barnbarn mer av plikt än för att de uppskattade det. Många tycker det blir tuffare när de blir äldre. En del är inklämda i den så kallade sandwichgenerationen – och förväntas ta hand om både sina barnbarn och sina egna åldrande föräldrar. En del vill ha en mer avkopplande tid när de går i pension. Farmor Irma i Mexiko medger att hon skulle vilja resa mer när hennes barnbarn klarar sig på egen hand.

I Sverige har mor- och farföräldrar massor av tid att koppla av. Den starka välfärdsstaten gör att föräldrar sällan behöver förlita sig på den äldre generationen. Ett svenskt föräldrapar kan ta ut 16 månaders föräldraledighet per barn. Större delen av den tiden betalar den svenska staten ut en summa som motsvarar större delen av deras normala lön. Pappan måste ta ut tre månader, annars försvinner de dagarna. Många delar lika på ledigheten. Efter den perioden finns det skattefinansierade förskolor och normen är att båda föräldrarna börjar jobba igen. Eftersom det finns barnomsorg överallt är det relativt enkelt för svenskar att flytta till en ny stad för att hitta ett bättre jobb.

”Ibland kan en mor- eller farförälder hämta barn på förskolan eller vara barnvakt, men inte varje dag”, säger Andreas Bergh vid Lunds universitet. 

Det handlar inte så mycket om att en dotter ska kunna arbeta igen som att ge henne möjlighet att gå ut och äta med sin make. Hjälp från mor- och farföräldrar är ”en bonus”, säger Andreas Johansson Heinö på tankesmedjan Timbro i Stockholm.

Föräldraersättningen är så generös att till och med företagare utnyttjar den. Sandra Kastås driver två företag i Stockholm. När hennes son föddes 2021 var hon föräldraledig i två månader och arbetade därefter halvtid under ett år. Hennes make, som arbetar som it-specialist, gjorde likadant. Trots ett späckat schema förväntar sig Sandra Kastås inte att hon regelbundet ska få hjälp av sina föräldrar. De bor på Gotland och hälsar inte på så ofta. Hennes mamma ”visar sin kärlek genom att skicka presenter”, som böcker och tröjor hon stickat. Hon pratar med sin dotterson via FaceTime. 

”Han kramar telefonen när hon ringer. Det är så gulligt”, säger Sandra Kastås. 

De flesta svenskar är nöjda med systemet. Men en del äldre klagar över att de är ensamma. Nästan hälften av de svenska hushållen består av en enda person. Det är den näst högsta andelen i Europa, efter Finland. Av 10,4 miljoner invånare är cirka 900 000 äldre än 60 år och lever ensamma. Av dem anses en femtedel vara socialt isolerade, vilket innebär att de inte träffar vänner eller familj mer än två gånger i månaden. Under pandemin skämtade svenskarna om att det var lätt att hålla de äldre isolerade eftersom: ”vi hälsar ändå inte på våra mor- och farföräldrar särskilt ofta”. Invandrare från platser som Afrika eller Mellanöstern är ofta chockade över hur splittrade svenska familjer är.

Historikern Lars Trägårdh hyllar den svenska ”statsindividualismen”. 

”Staten tar hand om människor i egenskap av individer så att de kan fatta egna beslut och inte behöver förlita sig på andra, säger han. Föräldrar i andra delar av världen ser med avund på den hjälp nordiska föräldrar får, trots att det förutsätter högre skatter för att betala notan. Men inte ens den mest generösa välfärdsstat kan erbjuda kärlek.” 

Helena Paues, som arbetar inom organisationen Sveriges Kommuner och Regioner (SKR), beskriver hur hennes far gärna tar med sig hennes son Wille, som har dyslexi, på museum. 

”Han älskar fakta och naturvetenskap. Jag tror att hans morfar har tagit med honom på alla museer i Stockholm: Naturhistoriska museet, Vikingamuseet och så vidare. De har en mycket nära relation. Min pappa hade också läs- och skrivsvårigheter som barn.” 

På sommaren bor barnbarnen i morföräldrarnas sommarhus, simmar i sjön och dricker saft i en trädkoja. De vill göra samma saker varje år. Helena Paues säger att hennes far lär barnen värderingar som att man ska respektera andra. 

”Han behöver inte säga något, utan han gör det genom att bara vara sig själv. Han lär dem att deras åsikter är viktiga, eftersom han lyssnar på dem.” 

”Som barn behöver man fler vuxna än bara sina föräldrar.”

2,1

Till 2050 kommer det troligen att finnas 2,1 miljarder mor- och farföräldrar, vilket motsvarar 22 procent av hela mänskligheten. I Sverige är vi redan där, cirka 22 procent av befolkningen är mor- och farföräldrar.

10,4

Av 10,4 miljoner invånare i Sverige är cirka 900 000 äldre än 60 år och lever ensamma. Av dem anses en femtedel vara socialt isolerade, vilket innebär att de inte träffar vänner eller familj mer än två gånger i månaden.

Läs vidare

Porträtt Laura Pittman
Laura Pittman, Northern Illinois University. Foto: privat
Sandra Kastås, företagare inom pr-branschen, kommunikations­chef för Mensa och småbarns­förälder. Foto: Orakel PR

Läs också

En man cyklar på en gata framför en väggmålning föreställande en kvinna i traditionell städerskeklädsel. Kvinnan drar upp ett skynke som täcker väggen och sopar in skräp bakom det.

ESG – en skenhelig gimmick

ESG-märkningen av fonder har vuxit fram som ett svar på investerares önskan om att bidra till en bättre värld. Men strategin fungerar inte. Den måste...

Läs mer

Vill du ha vårt nyhetsbrev?

Anmäl dig här och bli bland de första att få tillgång till nya artiklar från Världen Om och The Economists material på svenska.