Nato utan USA

När USA är borta får européerna svårt att försvara sig. Ett spekulativt scenario från 2024.
Soldat framför rad av amerikanska flaggor
Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på email

Från The World If publicerad i The Economist, översatt av InPress.
©2020 The Economist Newspaper Limited. Alla rättigheter förbehållna.

Om européerna inte köper amerikanska sojabönor får de inga amerikanska soldater. AMERIKA FÖRST!”

Tweeten sändes ut av president Donald Trump under de tidiga morgontimmarna den 5 april 2023. Den landade när tjänstemännen på utrikesdepartementen i Paris, Berlin och Warszawa satte sig ner vid sina lunchbord. De flesta himlade med ögonen.

Presidenten hade ju när allt kom omkring utfärdat liknande hot vid varje Nato-toppmöte efter att han nätt och jämt blev omvald i november 2020. Vid Nato-mötet i Potsdam 2021 hade Trump gjort de andra ledarna nervösa genom att föreslå att Ryssland skulle ansluta sig till alliansen. Följande år i Skopje, när handelskriget mellan USA och EU fullständigt höll på att spåra ur, hade han insisterat på att hans chefsförhandlare i handelsfrågor skulle följa med honom till varje Nato-möte, istället för försvarsministern. Trots detta fanns det fortfarande 60 000 amerikanska soldater kvar i Europa.

TextnotisMen det stod snabbt klart att Trumps senaste tweet inte bara var ännu ett hugskott. Inom några timmar började bud från amerikanska utrikesdepartementet leverera brev till alla de 29 Nato-medlemmarnas ambassader i Washington DC. Vart och ett var signerat av Jared Kushner, Trumps svärson och utrikesminister, och deklarerade en ”uppsägning av avtalet” som gav det föreskrivna varslet på ett år om att USA hade för avsikt att lämna alliansen.

Båda kamrarna i kongressen fördömde beslutet. Men Trump gjorde klart att han tänkte ignorera detta ”okonstitutionella” försök att ändra hans beslut. ”Det är jag som är överbefälhavare”, sade han, sittande vid sitt skrivbord, flankerad av generaler som såg ut att vara illa till mods. ”Världen ska inte lura oss längre.” Trots Pentagons beräkningar att det skulle ta fem år att dra tillbaka den militärpersonal som var resultatet av åtta decennier Pax Americana, krävde Trump att 10 000 skulle vara hemma till Thanksgiving.

Européerna hade ibland övervägt möjligheten, men chocken kom vid ett känsligt ögonblick. Tre månader tidigare, i januari 2023, hade president Vladimir Putin tillkännagivit bildandet av en unionsstat mellan Ryssland och Belarus. Putin deklarerade att han skulle åta sig presidentskapet för det nya landet. Hundratals ryska armatatanks hade redan samlats vid unionens nya västliga gräns – bara 200 kilometer från Warszawa.

När de europeiska ledarna samlades till blixtinkallat möte i Bryssel, några dagar efter Trumps verbala bomb, föreföll lösningen enkel: Natos återstående 29 medlemmar skulle helt enkelt omgruppera sig och samla ihop ett försvar utan USA. EU hade ju när allt kom omkring stålsatt sig för detta. 2016 hade man grundat den europeiska försvarsfonden och nu hade den växt från 13 miljarder euro till mer än 30 miljarder euro. 2017 hade man skapat Permanent Structured Co­operation, PESCO, en struktur för gemensam vapentillverkning och försvarsintegrering. PESCO hade redan åstadkommit en ”eurodrönare” i världsklass, stridstestad i Sahel.

Macron och Merkel samtalar
Tysklands förbundskansler Angela Merkel (men Europarådets ordförande, enligt framtidsscenariot från 2024) och Frankrikes president Emmanuel Macron.

Det var förvisso ingen EU-armé. Men det kunde bli en. Vid presskonferensen efter toppmötet hade Angela Merkel, Europarådets ordförande, manat till lugn och påpekat att Europas samlade försvarsbudget var mer än fyra gånger så stor som Rysslands. ”Europa är en sovande jätte”, instämde Frankrikes president Emmanuel Macron. ”Vi måste inse vår egen styrka.”

I praktiken var det inte riktigt så enkelt. EU hade hoppats ta över de poster inom Natos institutioner som lämnats av USA. Den planen lade dock Turkiet oväntat in sitt veto emot. Turkiet, medlem av Nato, men inte EU, hade fått kraftigt försämrade relationer med Europa efter att president Recep Tayyip Erdogan ställde in landets val och införde undantagstillstånd 2022. Nu tycktes han njuta av att trotsa klubben som hade nekat honom inträde.

Sommaren 2023, efter månader av förhandlingar, enades EU:s ledare om att etablera ett nytt europeiskt Nato, ETO, som skulle bygga vidare på EU:s militära organisation. Men inlärningskurvan blev brant. Utan Natos strukturer blev de dagliga militära uppdragen besvärligare. Exempelvis fanns en motvilja bland länderna mot att dela med sig av underrättelseinformation. Det var nämligen välkänt att ryska hackare sedan länge hade penetrerat EU:s kommunikationsnätverk – det var utformat för att förmedla information om fiskekvoter snarare än känsliga krigsplaner. Ett vanligt skämt i Bryssel var att EU:s underrättelseskola i Nicosia, som drevs av Grekland och Cypern, hade utbildat fler ryska än europeiska spioner.

Till det kom maktkampen. Natos högsta befälhavare i Europa hade alltid varit amerikan och hans biträdande chef alltid britt. Nu var USA borta och Storbritannien hade kraschat ut ur EU under kontroversiella former. Tyskland, nu kontinentens budgetmässigt största militärmakt, vann chefsposten. Frankrike gick med på det under förutsättning att Natos högkvarter flyttades till Versailles, där dess ursprungliga högkvarter hade legat på 1950-talet. Italienska, spanska, polska och holländska generaler fick ledande poster.

Den första utvärderingen av Europas militära position minus USA:s styrkor var föga hoppingivande. ”Förra året kunde jag räkna med en pansardivision, åtminstone två hangarfartyg och mer än ett dussin kärnkraftsdrivna ubåtar från andra sidan Atlanten”, meddelade ETO:s förste befälhavare, general Wolfgang Schmitt, de europeiska ledarna vid alliansens första möte. Men det fanns ett större problem. USA, påpekade general Schmitt, hade stått för merparten av Natos luft- och missilförsvar, lejonparten av underrättelse- och övervakningskapaciteten för att kunna överblicka ett modernt stridsfält, de flesta av de tankflygplan som behövdes för att tanka krigsflygplanen och logistiken för att förflytta allt snabbt över kontinenten. Det skulle krävas minst 300 miljarder dollar för att täppa till de hålen, sade han.

EU:s kyliga förhållande till Storbritannien fördjupade problemet. Storbritannien hade stått för en fjärdedel av blockets totala militärutgifter innan landets kaotiska uttåg, men Storbritanniens premiärminister hade vägrat att gå med i den nya alliansen.

ETO led också av en problematisk brist på kärnvapen. INF-avtalet, som förbjöd amerikanska och ryska medeldistansrobotar, hade kollapsat 2019. Det nya START-avtalet, som omfattade långdistansmissiler, gick under 2021, när både USA och Ryssland vägrade förnya det. Rysslands kärnvapen­arsenal växte med hundratals nya SSC-8-kryssningsmissiler, kapabla att nå de europeiska huvudstäderna på bara några minuter. USA hade kontrat genom att placera ut nya konventionella missiler i Polen. Men i mitten av maj 2023 hade USA inte bara trollat bort missilerna, utan också de 180 taktiska atombomber landet hade haft utplacerade i Europa i årtionden. Avlägsnandet annonserades inte förrän den sista bomben hade lämnat Büchel-flygplatsen i Tyskland. ”Nu är det slut på att riskera New York eller Los Angeles för några europeiska länder, som bara suger ut vår ekonomi”, deklarerade Trumps säkerhetspolitiske rådgivare. Missilerna skulle istället placeras i Sydkorea och Japan – en outtalad belöning för de handelsavtal de hade slutit med USA året innan.

Europa var splittrat. En växande kärnvapenkritisk rörelse gladdes över att amerikanska massförstörelsevapen försvunnit. Men ledarna var nervösa. Tänk om Putin – med ett fast grepp om Belarus – grabbade åt sig en del av Polen och sedan hotade att använda kärnvapen om ETO gick till motangrepp? Samtidigt kunde Nordkoreas missiler obehindrat nå hela Europa och Iran hade återupplivat sitt kärnvapenprogram. Europa var farligt sårbart för kärnvapenutpressning.

Ett förslag var att ta fram ett nytt europeiskt kärnvapen. EU-kommissionen erbjöd sig att finansiera halva Frankrikes kärnvapenprogram i utbyte mot delat ägarskap. Men planen sköts snabbt i sank av Macron. ”Republikens strategiska avskräckningsvapen är inte till salu”, betonade han. Efter ett stormigt sommartoppmöte gick Macron med på att Frankrike skulle ”använda alla medel som står till buds” för att skydda Europa. Hans medarbetare förklarade diskret att detta skulle innebära kärnvapen. Men få trodde att ens den starkt eurofile franske presidenten skulle vara redo att offra Paris för Podgorica. Det skvallrades om att Sverige, Polen och några till i all hemlighet hade påbörjat ett arbete för att ta fram egna kärnvapen.

Vid årsskiftet spårade det hela ur. I januari 2024 vägrade Italiens parlament att ratificera alliansen, Grekland och Spanien följde efter några veckor senare. I Montenegro och Makedonien förde kupper proryska regeringar till makten – och sedan drog sig också de snabbt ur. Frankrike och Tyskland försökte desperat hålla ihop ETO. Tyskland lovade till och med att lägga 2,5 procent av sin BNP på försvar, något som skulle göra landet till världens tredje största militärmakt till 2030, efter USA och Kina. Trots det började andra länder gardera sig.

De nordiska länderna bildade en nära försvarspakt – Kalmarunionen – och bjöd in Storbritannien att delta på likvärdiga villkor. Polen, Ungern, Rumänien och Bulgarien signerade ett eget avtal, Metternich-pakten, i februari 2024. De pekade på de växande problemen i Ukraina och Belarus. Outtalat kunde man ana en osäkerhet över upprustningen i Tyskland. Några veckor senare bildade Italien sin egen Adriatiska allians, med fokus på att bekämpa migration från Nordafrika.

Trump twittrade sin egen bedömning från tredje hålet på Trump International Golf Club i Florida: ”Europa ville ha en egen armé istället för att betala det de skulle till Nato. Hur funkade det?”.