Artikeln publicerades ursprungligen i Svenska Dagbladet, producerad av InPress.
Text: Ulrica Segersten
Denna föga smickrande position delas med några andra kroniska köländer såsom Storbritannien, Irland och Polen. I praktiken betyder det att medan makedonier, tys-kar eller fransmän kan träffa sin husläkare senast nästa dag, får svenskar vänta två veckor. Eller om du är barn med psykiska problem i Sverige, kan du få vänta ett år.
När Johan Hjertqvist tillsammans med professor Arne Björnberg grundade tankesmedjan Euro Health Consumer Powerhouse 2004, var det för att det fanns ont om jämförelser mellan landstingen ur ett patientperspektiv. Numera jämför EHCI sjukvård i 35 länder.
– Det var kontroversiellt och helt klart obehagligt för många när vi började göra jämförelserna, berättar Johan Hjertqvist, som en gång i tiden medverkade till grundandet av tankesmedjan Timbro och har varit verksam inom Svenskt Näringsliv.
Indikatorerna i EHCI är viktade utifrån vad som påverkar patienten mest. Om Sverige visar goda resultat för behandling och cancervård är det väntetiderna och otillgängligheten som fått allt större fokus. Men det var inte bättre förr och det svenska kö-problemet verkar varken bero på finanskrisens efterdyningar eller resursbrist, enligt EHCI-grundarna. Inte heller verkar färgen på politisk styrning ha så stor betydelse. Resultatet pekar däremot mot att bra tillgänglighet och frånvaro av köer ger medborgarna mer vård för pengarna.
– Sverige verkar ha särskilt svårt att ordna upp saken; utvecklingen går snarare åt fel håll än åt rätt håll, säger Johan Hjertqvist.
Han ser att man ofta skyller vårdens problem på nedrustning och längtar tillbaka till tiden då det var ”ordning och reda”. Men generellt har resultaten i vården förbättrats dramatiskt och sektorn får i alla välfärdsländer allt större andel av BNP.
– Sjukvården har blivit bättre, det måste man komma ihåg. Andelen av BNP till sjukvård stiger hela tiden i takt med högre välstånd.
Författarna har letat efter effekter av den så kallade kömiljarden i de svenska resultaten.
– Kömiljarden hjälpte lite momentant, men vi tycker att det är konstigt att staten ska behöva muta landstingen med en miljard för att de ska göra sitt jobb, påpekar Johan Hjertqvist. Inget tyder på att mer pengar gör skillnad när vi ser tillgängligheten över tid.
– Finland har däremot klättrat högt i rankningen de senaste åren. Lyckligtvis har man inte kopierat den svenska sjukvården i Finland. Nu borde Sverige snegla på Finland istället som får mycket sjukvård för pengarna, tycker Hjertqvist.
Ur ett svenskt perspektiv är det slående att relationen mellan läkartäthet och tillgänglighet inte verkar gå hand i hand. Sverige har inte få läkare per capita jämfört med omvärlden, snarare tvärtom.
– Resultatet visar att det inte går att skylla på för få läkare och sjuksköterskor, utan problemet måste ligga i hur resurserna används i Sverige.
I valrörelsen sägs ofta att vi mås-te satsa mer på primärvården. Men enligt EHCI har den svenska primärvårdens andel av resurserna inte ökat och antalet besök i primärvården har minskat över tid.
– Vi har under 3 besök per invånare och år i Sverige, medan snittet i Europa ligger på 7,5 besök. Man kan inte säga att svenskar springer till doktorn för minsta lilla.
Om primärvårdsläkaren i den svenska primärvården inte träffar patienterna så ofta kan det bero på att 40–50 procent av primärvårdsläkarens dag utgörs av pappersexercis.
– Visst är det bra med patientregister. Det är en svensk styrka, men att halva arbetstiden går till att fylla i blanketter kan inte vara rätt, tycker Johan Hjertqvist.
I indexet har man också jämfört remisstvång och förtroende för primärvården.
– Det är besvärande att förtroendet är så lågt för primärvården i Sverige: 65 procent, och det är en nedåtgående spiral som dessutom gör det svårt att rekrytera läkare till primärvården (för sjukhusvården är förtroendet högre).
Förutom påvra resultat när det gäller tillgänglighet, utmärker sig det svenska vårdsystemet genom att ha många politiker inblandade, menar Johan Hjertqvist.
I totalrankningen är det Nederländerna som står som klar etta bland 35 länder och har hört till topp tre sedan EHCI publicerade sin första rankning 2005.
Sverige ligger på plats 12 i total-rankningen, medan de andra nordiska länderna ligger på plats 3, 4, 6 och 9.
Och vad kan vi lära oss av Nederländerna?
–I Nederländerna har man lyft ut politikerna ur beslut i vården, utom för att bevilja anslag, vilket överhuvudtaget gäller för de kontinentala systemen.
– Vår slutsats är att det är bra att lyfta bort politiker från beslut inom hälso- och sjukvården, och istället lita på att vårdpersonalen fattar rätt beslut.
Och slutsatsen av resultatet ur ett patientperspektiv?
– Vi säger rakt ut i undersökningen, att landstingen i Sverige inte är kompetenta att sköta detta. Vi vet inte om det skulle bli bättre med storregioner, men landsting/regionsystemet har inte kompetensen att driva vård. Det är vår övertygelse. Vårt förslag är att in-föra ett nederländskt system med regionala försäkringsbolag och obligatoriska försäkringslösningar som finansierar den gemensamma sjukvården istället för landstingsskatt.
Det skulle enligt Hjertqvist bryta det han ser som en ohållbar allians mellan politiskt styrda finansiärer och utförare, och vi skulle få en renodling av rollerna.
