Artikeln publicerades ursprungligen i magasinet Diagnos Sepsis, producerat av InPress.
Text: Sofia Hillborg • Foto: Wikipedia
Den socialdemokratiske statsministern Hjalmar Branting höll sitt första maj-tal på Gärdet när han fick reda på dödsfallet. Hans uttalande den dagen blev bevingat: ”Nu har solstrålen på Stockholms slott slocknat”.
Kronprinsessan Margareta, den farmor som vår nuvarande kung aldrig fick träffa, var älskad i breda kretsar. Under första världskriget och nödåren hade hon varit febrilt socialt engagerad och även bedrivit ett storskaligt arbete med att samla in förnödenheter till krigsfångar. Margareta var överallt. Hon propagerade för trädgårdsskötsel och skrev två böcker, inredde rum till utställningar, anlade parker, främjade hantverk, fotograferade, målade ett hundratal oljemålningar och tycktes dessutom ha ett harmoniskt familjeliv.
Läs även: Adam Linder om sepsis och covid-19
Kronprinsessan hade inte ansetts sjuklig. Hon älskade friluftsliv, åkte gärna skidor och hade till och med ett eget hockeylag (för damer). Men vintern 1919–1920, då hon väntade sitt sjätte barn, hade hon ändå varit sjuk flera gånger. I november fick hon en kraftig öroninflammation som krävde operation. I mars blev hon rejält sjuk i vattkoppor. Ändå fortsatte hon sina uppdrag, i enlighet med den aristokratiska brittiska uppfostran som föreskrev att en kunglighet aldrig skulle klaga. Under ett besök i Leksand fick hon en svår förkylning som medförde varbildning i käkhålorna. Den 29 april fick hon värk kring högra ögat och 39,8 graders feber. Morgonen den 30 april tillstötte sepsis och tilltagande hjärtsvikt. Några timmar senare var hon död.
Bara drygt 20 år senare kom antibiotikan till Sverige.
