”Våra hjärnor är inte gjorda för digitala möten”

Text: Sofia Hillborg • Foto: Toni Härkönen

Vad betyder kulturen för människor i en kris som coronapandemin?

– Vi konsumerar mer berättelser än vanligt. Det betyder att det går bra för streamingföretag och skivbolag. Samtidigt är det svåra tider för konstnärerna och författarna. Vi kan inte heller arbeta som vi gjorde. I Decamerone var det pesten som orsakade den sortens inställda liv, men människorna hade ett behov av kultur och därför berättade de historier för varandra. Kultur är inte samma sak som underhållning. Kultur handlar om vart vi är på väg och vilka vi är. För om vi inte känner till vårt förflutna, vet vi inte vilka vi är.

I fråga om kommunikation – vad har förvånat dig mest under pandemin?

– Hur utmattad jag blir av för många digitala möten. Jag läste i en artikel att begreppet är Zoom fatigue. När vi sitter i digitala möten måste våra hjärnor arbeta hårdare för att förstå vad vi ser och hör, för vi är skapade att fånga upp så

dana signaler i möten med människor. Jag tror inte att evolutionen plötsligt kommer att göra ett jättehopp och göra det möjligt för oss att avläsa människor exakt via digitala möten. Våra hjärnor är inte gjorda för det. Men det är klart att utan de digitala verktygen skulle det vara svårt nu.

Hur ser du på pandemin i förhållande till jämlikheten?

– Coronan har slagit mot alla, men den har inte slagit jämlikt. Jag oroar mig för vad den innebär för utbildningen. I fattiga länder blir det fler oönskade graviditeter och flickor som inte kan fortsätta gå i skolan. På det sättet är coronan en backlash för läskunnigheten. I Sverige och Finland kan barn få undervisning på distans, men det är inte möjligt i alla länder. Vi kan isolera oss hemma, men alla kan inte det.

Hur kom du på idén med Corona Kitchen där du lagar mat och samtidigt talar om litteratur?

– Jag brukar resa mycket. Förra året, när allt stängdes ner, hade jag plötsligt tio månader som var helt tomma i kalendern och kom jag på det här. Köket har en särskild betydelse för mig. I Sovjetunionen var köket den bästa och tryggaste platsen för politiska samtal. Förra året lade jag också märke till att butikernas hyllor var tömda på burkmat. Min reaktion var: Herregud, så östeuropeiskt! Så jag tänkte att jag kanske kunde dela med mig av några östeuropeiska matlagningstips. Under Sovjettiden kunde man inte alltid få färsk mat, vilket innebar att man var tvungen att ha ett eget lager hemma med konserver och torrvaror. Jag tänkte att nu befinner sig människor hemma med en massa burkmat som de inte vet hur de ska tillaga på bästa sätt och många av dem kanske inte heller har lagat mat förut. Jag tyckte också att det var en bra möjlighet att tala om böcker. Jag tycker inte att det behöver vara så högtidligt att prata om litteratur.

Kommer pandemin att ge avtryck i litteraturen?

– Folk är så otroligt trötta på pandemin. Därför kommer nog den bästa pandemilitteraturen att skrivas betydligt senare, av våra barn och barnbarn som vill förstå vad som hände.

I din senaste bok Hundparken (Albert Bonniers förlag 2021) som handlar om surrogat­in­dustrin, skriver du om hur onda makter passar på att utnyttja människor i kaoset efter Sovjet­unionens fall. Vilka sådana risker finns i dagens kris? 

– Folk är så överväldigade av pandemin att de inte orkar höra om mer elände. Därför är jag rädd att det som pågår i skuggan av corona inte får den uppmärksamhet det borde få. När folk reste sig i Ukraina uppmärksammades det av världsmedierna, men när demonstrationerna sedan började i Belarus hade folk så mycket annat att oroa sig för.