Sverige ensam i klassen

Sveriges strategi under coronapandemin blev en global snackis. Hur kommer det sig att vi blev så ensamma om strategin?
Liten röd stuga på toppen av globen
Konstverket är en del i Mikael Genbergs projekt att ställa en röd stuga på månen. Bild från 2009.
Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på email

Artikeln publicerades ursprungligen i Världen Om #1 2020, producerad av InPress.

Text: Ulrica Segersten • Foto: Mostphoto



Ett väldigt svenskt
misslyckande” (“A very Swedish sort of failure”). Så beskrevs den svenska coronastrategin i Financial Times sommaren 2020. Ungefär samtidigt dök sloganen ”Be like Sweden” helt otippat upp på skyltar i amerikanska gatuprotester mot nedstängningsåtgärder.

Ganska tidigt under pandemin stod det klart att Sverige stod rätt ensamt med sin coronastrategi. Framför allt stack det ut att strategin tycktes styras av en expertmyndighet istället för av politiker. Statsepidemiolog Anders Tegnell, både hyllad (samt ymnigt förekommande på allt från porslins­muggar till tatueringar) och hårt kritiserad, sade i sitt sommarprogram i Sveriges Radio, att Sveriges ensamhet kom som en total överraskning. Enligt Folkhälsomyndigheten höll Sverige bara fast vid den klassiska pandemibekämpningsmodell som internationella statsepidemiologer redan kommit överens om.

”Men då var det som om världen blev galen och allt det vi hade diskuterat verkade helt bortglömt. Land efter land stängde sina gränser och samhällen totalt.”

I Sverige gick man istället enligt myndighetens rekommendationer in för att successivt sätta in åtgärder och följa upp effekterna för att anpassa dem, istället för att lita blint på olika beräkningsmodeller.

I början var det centrala att hjälpa sjukvården att klara sitt uppdrag. Tillgången till IVA-platser skulle säkras och de äldre och sköra skyddas när det stod klart att Sverige fått in viruset en masse, inte minst med sportlovsfirande stockholmare som återvände från skidsemestrar i slutet av februari.

Sverige framstod snart som ett besynnerligt undantag i norr, med öppna dagis och grundskolor, öppna affärer, restauranger och gym, samtidigt som land efter land i världen successivt stängde ner och utfärdade böter för att hålla sina medborgare i schack. För fysiskt pigga, socialt aktiva 70-plussare kom det dock som en chock att från den ena dagen till den andra få tillvaron inskränkt och börja behandlas som sårbara äldre.

I Sverige gick Folkhälsomyndigheten ut med rekommendationer om distansarbete, handtvätt, fysisk distansering, förbud mot sammankomster på fler än 50 personer och påbud om att stanna hemma vid minsta sjukdomssymptom.

Våra närmaste grannländer drog andra slutsatser av läget. En annan skillnad var i vilken grad politikerna tog ledarskapet.

Att efter en flygresa från Arlanda (i munskydd) landa i Helsingfors sommaren 2020 illustrerade skillnaderna tydligt. Lite smärtsamt tydligt. Den gräns som i över 100 år varit i princip obefintlig var plötsligt väldigt tydlig, med passkontroll och barska förhållningsregler, jämfört med de milda svenska rekommendationerna. Hur blev Sveriges förhållningssätt så annorlunda?

– Ett system av tillit har möjliggjort Sveriges ensamma väg, hävdar Bi Puranen, generalsekreterare för World Values Survey, WVS, och forskare på Institutet för Framtidsstudier. WVS har mätt värderingar och sociala normer i ett hundratal länder sedan 1981.

Bi Puranen
generalsekreterare för World Values Survey, WVS, och forskare på Institutet för Framtidsstudier.

  Men det var helt klart snopet för Sverige att alla andra gjorde så annorlunda än det man kommit överens om skulle gälla under en pandemi.

Men kanske var det i själva verket en logisk följd av våra samhällsvärderingar i Sverige. När WVS kartlägger normer i 100 länder, med traditionella och överlevnadsfokuserade värderingar å ena sidan och självförverkligande, tillit och rationalitet å den andra, intar Sverige en extrem position. Sverige framstår som det mest sekulära och individualistiska landet i världen. (Se graf 1)

Forskning pekar på att just sociala värderingar, till exempel hur stor vikt man lägger vid frihet kontra trygghet, hänger ihop med hur människor beter sig och uppfattar samhällsutvecklingen. Kanske är det inte så konstigt att de kom att prägla vårt gen­svar på coronakrisen – den mest dramatiska sociala krisen sedan andra världskriget.

– Det här är en världsunik möjlighet att kunna studera hur människors värderingar påverkas av kriser. Sådan forskning har inte gjorts tidigare, enligt Bi Puranen som en gång i tiden skrev sin doktorsavhandling om bekämpningen av tuberkulos i Sverige. Strategin då påminner för övrigt väldigt mycket om dagens: tvätta händerna, håll avstånd, hosta i näsduk och håll dig hemma. Bara spottkopps­uppmaningen saknas.

Bi Puranen ville snabbt få igång en studie som kan ge svar på hur värderingar påverkas i början av pandemin, mitt i och om cirka ett år. Hypotesen är att en plötslig händelse som skapar existentiell ångest kan påverka värderingar mot en mer protektionistisk riktning. Med det följer ökad efterfrågan på bestämda pekpinnar, konformism, ordning och trygghet. Auktoritära ledningar blir mer attraktiva och demokratin kanske får stå tillbaka.

Men i motsats till den existentiella ångest som uppstår vid krig eller andra väpnade konflikter, är SARS-coronavirus-2 en gemensam fiende för alla, oavsett klass, etnicitet eller religion. Det kan också betyda att känslan av gemensam mänsklig bräcklighet ökar medan behovet av auktoritära pekpinnar minskar.

– Det intressanta med det svenska sättet att möta krisen, som enligt mig borde vara det normala, är att vi inte har ministerstyre och politiker som styr besluten. Och att det finns en stabil tillit mellan medborgare och expertmyndigheter, säger Bi Puranen.

När Sifo senast gjorde en opinionsundersökning om vad svenskar anser om Sveriges myndigheter (juli 2019), kommenterade opinionschef Toivo Sjörén resultatet så här:

– Vi har i Sverige i grunden ett starkt förtroende för våra myndigheter. Det är dessutom ett förtroende som ökat under de senaste åren, speciellt bland kvinnor.

När Sveriges soloposition chockerade omvärlden men det svenska stödet för strategin verkade bestå även när strategin tydligt misslyckades med att skydda de äldre och sköra, försökte journalister och debattörer hitta historiska argument för den svenska attityden. Oavsett om man ansåg den modig  – eller bara dumdristig. 

Den svenska förvaltningsformen, med rötter i 1600-talet, som inskränker regeringars och ministrars makt, har dykt upp som förklaringsmodell.

Christopher Pihl, forskare i historia vid Uppsala universitet och medgrundare av bloggen ”den arga historikern”, tycker att det nästan är komiskt att rikskanslern Axel Oxenstierna från 1600-talet, och till och med Gustav Vasa, träder fram som urfäder och förklaringar till den svenska strategin.

Christopher Pihl Forskare i historia, Uppsala universitet.
Christopher Pihl
Forskare i historia, Uppsala universitet.

– Axel Oxenstierna har förvandlats till någon slags allvetande och superkompetent sagofigur som skulle förklara vårt motstånd mot ministerstyre.

Christopher Pihl menar att länder med mer auktoritärt bemötande under coronan, till exempel Frankrike, Polen eller Ungern, har mycket mer inspiration att hämta hos Gustav Vasa än vad Sverige har.

– Det centralstyrda Sverige som växte fram då, handlade mer om att få in skatter och effektivt skaffa pengar till krig.

Visst, Oxenstierna medverkade till att förstärka förvaltning och ämbetsverk, och vi fick länsstyrelser och en centralförvaltning organiserad efter kollegiala principer som ett arv. Men frågan är vilken betydelse dessa halvmillenniegamla reformer har för svenskarnas tillit till Folkhälsomyndigheten och dess ansikte utåt i form av Anders Tegnell.

Det verkar ha funnits en utbredd tillit till domstolar medan tilliten till myndigheter egentligen var väldigt låg långt in på 1800-talet. Det var knappast en allmän uppfattning bland svenskar att ämbetsverken skapades för medborgarnas välfärd och lycka.

En annan sommarpratare i Sveriges Radio kanske kommer närmare en förklaring. Författaren, musikern och konstnären Ulf Lundell, som trivs bäst i öppna landskap, pratade om uppväxten i det Sverige som byggdes av känslan att ”staten – det är vi”, som hans egen pappa uttryckte det. Vilket också skulle kunna förklara att vi ogärna kritiserar den svenska modellen och ganska massivt attackerar de som ifrågasätter den, vare sig de är forskare, norrmän eller amerikaner. Det spelar ingen roll vilka som attackerar vi:et.

Christopher Pihl tror att det som haft störst betydelse för tilliten mellan medborgare, myndigheter och politiker, är de folkrörelser som engagerade stora delar av befolkningen i slutet av 1800-talet. Det vill säga de som inte redan emigrerat från fattigdom och orättvisor i Sverige. Nykterhets-, frikyrko- och arbetarrörelserna var med och drog upp Sverige ur fattigdoms- och spritträsket och tog ett gemensamt ansvar för vi:et, vilket lett till en förhållandevis positiv syn på staten.

Även om den svenska strategin så här långt verkar ha lyckats hyfsat med att platta ut den berömda smittkurvan och sjukvården har klarat pandemin över förväntan, i många fall till och med briljerat med sin förmåga att snabbt ställa om, är det ett stort misslyckande och en tragedi att de coronarelaterade dödstalen bland äldre vida överskrider coronadödstalen i våra grannländer.

Enligt Bi Puranen kan det hänga ihop med en annan svensk ytterlighetsplacering i värderings­undersökningen: synen på äldre.

– Vi är väldigt toleranta, ser positivt på kvinnors rättigheter, homosexualitet och så vidare. Men frågar vi om äldres sociala position i samhället, hamnar Sverige på en bottenplacering.

Sverige, tillsammans med Nederländerna och en rad östeuropeiska länder, har den lägsta andelen 70-åringar med högt socialt anseende. Sverige samsas i den föga smickrande grupp av länder tillsammans med Ryssland, Ukraina och Estland där 70-åringarna har ”extremt” låg position i samhället. Latinamerikanska länder har också låg äldrepo­sitionering, liksom Spanien, Italien och Polen. (Se graf 2)

– Alla dessa länder hade vid pandemins början en hög andel döda bland de över 70 år. Covid-19 har satt fingret på hur vi behandlar våra äldre. Det här är en ödesfråga som pandemin fört fram i ljuset, menar Bi Puranen.

Det har genom åren höjts varningslampor för att Ädelreformen från 1992 kunde komma att få för­ödande konsekvenser.

– Det var ett stort misstag att ge kommunerna ansvar för äldreomsorgen. Och även om grundtanken var god, att det inte är en sjukdom att vara äldre, så är det ingen hemlighet att ju äldre vi blir, desto skröpligare och mer beroende av sjukvård och medicinsk kompetens blir vi, konstaterar Bi Puranen.

Ändå har det varit chockerande hur de äldre i Sverige drabbats. De som skulle skyddas har drabbats värst. Och även om det visar sig att överdödligheten sett över hela året inte blir fullt så avvikande, har vi misslyckats med ambitionen att skydda de äldre om man jämför med våra nordiska grannar. Oavsett om man tar hänsyn till att Sverige drabbades hårdare i början av pandemin.

Eftersom World Values Survey också frågar utom­europeiska migranter i Sverige om värderingar och sociala normer, har man sett att migranter i Sverige ofta är mycket stolta över Sveriges värderingar, oavsett politisk tillhörighet. Enkäterna visar däremot att migranterna är förbryllade över vårt sätt att se på och behandla äldre.

Bi Puranen är orolig över de långsiktiga konsekvenserna av att man avskiljer de äldre från det övriga samhället. Att 20 procent av befolkningen inte får vara med. Det är en hård process de äldre utsätts för just nu, menar hon.

Bi Puranen tror att de ekonomiska konsekvenserna kan bli lättare att klara än att vi har en stor grupp som upplever att de ses som ett problem. Och den klyfta vi riskerar att skapa mellan yngre och äldre. Med öppna för- och grundskolor under pandemin är Sverige onekligen ensam i klassen och kommer säkert att bli föremål för både fascination, kritik och massvis med studier framöver. Mer forskning och kunskapsunderlag behövs för att visa hur genomgripande samhällsåtgärder slår mot olika grupper, både för unga och äldre och för de som redan innan pandemin levde i utanförskap.

Chauvinism eller coronalandskamp är ovärdigt med tanke på hur många som får betala med sina liv i denna pandemi. Det kommer inte att finnas ett enda land som skrattar sist. Det vi genomlever är en gemensam tragedi – och en välförtjänt skuldkänsla över att vi var så dåligt förberedda.

Det är djupt mänskligt att alla hoppas att just deras land ska ha valt den rätta strategin. Men eftersom vi befinner oss i början av ett maratonlopp, inte i slutspurten av ett sprintlopp, blir jämförelser just nu rätt ointressanta. Det man kan hoppas på är att det här maratonloppet gör oss alla starkare, segare och mer förberedda för nästa globala undantagstillstånd.

Oavsett hur många rätt eller felval som gjorts i Sverige under pandemin, kan den ensamma positionen ändå bidra till att i framtiden ge världen svar på många i dag obesvarade frågor.