Tekniken revolutionerar slagfältet

Även om ny teknik spelar en allt viktigare roll, är det fortfarande storleken på armén och tillgång till vapen som avgör.
Ukrainska soldater avfyrar TRF-1 155 mm mot ryska positioner, den 27 mars 2023. Foto: Aris Meddinis/AFP/TT

En special­rapport om framtidens militära strategier, av The Economists försvars­redaktör Shashank Joshi, gör han en djupdykning i militära lärdomar från Ukrainakriget för väst. 

Ur Specialrapporten Battlefield lessons, The Economist, 8 juli 2023, översatt av InPress. ©2023 The Economist Newspaper Limited. Alla rättigheter förbehållna.

På 1970-talet insåg Sovjets generaler att USA, med sitt försprång inom mikroelektronik, låg långt före i utvecklingen av långdistansprecisionsvapen, sensorer i form av satelliter för att upptäcka mål och nätverk för att koppla samman de två. De gav fenomenet ett storvulet namn: ”spanings-anfallskomplexet”. Operation Desert Storm, USA:s snabba och enkla seger över Irak 1991, sågs som ytterligare ett tecken på sådan utveckling. Varför harva i skytte­gravar om du kan paralysera fienden med precisionsanfall mot ledningscentraler och logistik långt bortom frontlinjerna? Amerikanska tänkare såg framför sig en ”militärstrategisk revolution”.

Till och med hårdföra arméer, som den israeliska, instämde. ”Höga befälhavare tänkte sig att framtida krig inte längre skulle innebära stora manövrar med stridande soldater”, skrev Eado Hecht, föreläsare vid Israels högre officersutbildning. ”Att erövra territorium ansågs irrelevant, ja, till och med … kontraproduktivt.” 

Azerbajdzjans seger över Armenien 2020 tycktes bekräfta precisionsvapnens dominans över markstridskrafterna. ”Vi måste inse att tanken om stora stridsvagnsslag på den europeiska kontinenten hör till det förgångna”, sa Boris Johnson, Storbritanniens premiärminister, i november 2021. ”Det finns andra, bättre saker vi borde investera i [som] cyberteknologi – det är så framtidens krigföring kommer att se ut.” Tre månader senare invaderade Ryssland Ukraina.

Gammaldags utnötningskrig

Det som följt har blivit en lektion i gammaldags utnötningskrig: en kamp i industriell skala mellan mankraft, stål och sprängkraft. Ryssland tros ha fler än 200 000 dödade och sårade. Det är fyra gånger så många som antalet sovjetiska offer i Afghanistan, ett krig som varade i ett decennium. Det är Storbritanniens armé, två och en halv gånger om. Fler än 20 000 ryssar dog bara mellan december 2022 och april 2023, enligt amerikanska källor. De flesta av dem i eller kring Bachmut, en tidigare obetydlig stad i östra Ukraina. Inte sedan Irans förödande belägring av Basra 1987 har en armé haft så stora förluster på så kort tid, för att vinna så lite.

Ukrainsk soldat från gränsvakten övervakar drönare. Han befinner sig i ett underjordiskt bombskydd nära frontlinjen i Bachmut, Donetsk. 3 maj 2023. Foto: Dimitar Dilkoff/AFT/TT

Även Ukraina lider svåra förluster. Läckta amerikanska underrättelserapporter från slutet av februari tyder på fler än 100 000 sårade i kriget, varav 15 000 döda. De arméer som fanns före kriget i Ryssland och Ukraina har utplånats och bildats på nytt, fyllda av värnpliktiga och frivilliga med liten eller obefintlig militär erfarenhet. Många av dem som går längst fram i Ukrainas pågående motoffensiv har bara några veckors utbildning. Vissa länder i Europa, exempelvis Finland, skulle kunna mobilisera stort på kort tid om de hamnade i en liknande situation. De flesta andra, som övergett värnplikten, klarar det inte.

Jämförelserna med första världskriget är överdrivna: bara Storbritannien avfyrade 200 000 artillerigranater om dagen under veckan innan Somme-offensiven 1916. Det kan jämföras med att Ryssland som värst skjutit 60 000 om dagen, enligt ukrainska uppskattningar. Men förbrukningen har vida överstigit både de förväntningar som rådde före kriget, vilket fått eldrören att smälta, och produktionskapaciteten, vilket avslöjat stora brister i västvärldens försvarsindustri. ”Ammunition är som cement”, skriver Jonathan Caverley från US Naval War College. ”Det är inget kunderna alltid behöver, men när det väl behövs, då behövs enorma mängder.” Ukrainas motoffensiv vore omöjlig utan ett inflöde av granater från Sydkorea.

Denna orgie i mänsklig och materiell förstörelse med osäker utgång, i ett landskap ärrat av skyttegravar, var inte vad militärstrategerna såg framför sig när de talade om den strategiska revolutionen. Krigets viktigaste vapen, artilleriet, vore bekant även för en soldat från Napoleons dagar. ”Det som kuvade ryssarna norr om Kiev”, förklarar Jack Watling vid tankesmedjan Royal United Services Institute, RUSI, ”var två artilleribrigader som sköt för fullt, varje dag.” Händelserna i Ukraina går emot idén om att tekniken slår masskrigföringen, att kvalitet slår kvantitet. Storbritanniens arméchef, general Sir Patrick Sanders, konstaterade syrligt: ”Du kan inte cyberkriga dig över en flod”.

”Slava Ukraini.” Ett museum av förstörd rysk krigsmateriel mitt i Kiev intas av barn inför firandet av Ukrainas första självständighetsdag 24 augusti efter Rysslands invasion 2022. Foto: Dimitar Dilkoff/AFP/TT

Men krigets paradox är att masskrigföringen och teknologin hör tätt ihop. Detta syns även i artillerikriget. Veckorna före invasionen skickade USA Excalibur-granater till Ukraina. Inuti var och en finns ett litet, robust chip som kan ta emot GPS-signaler från amerikanska navigationssatelliter. Medan Ryssland ofta bombarderade stora områden, kunde ukrainska artillerister skjuta mer precist. Deras granater var ”oproportionerligt effektiva”, konstaterade en studie publicerad av Watling och hans kollegor på RUSI, baserad på data från Ukrainas generalstab. De var inte bara bättre på att slå ut sina mål, de innebar att färre granater behövdes, vilket lättade logistikbördan. Granater är tunga.

Drönare rapporterar in målen 

Drönare utgör grunden för precisionsbeskjutning. Eldledning från luften prövades redan under amerikanska inbördeskriget, då med hjälp av luftballonger, förklarar Richard Barrons, pensionerad brittisk general. Drönare som levererade film via fallskärm användes från 1970-talet och framåt. På 1980-talet kunde de skicka data i realtid, så länge drönaren höll sig kvar i rätt siktlinje. Nuförtiden svärmar de i skyn, under slaget om Bachmut var 50 stycken i luften vid varje givet tillfälle. Omkring 86 procent av alla ukrainska mål rapporteras in av drönare, enligt TJ Holland, högste underofficer i USA:s 18:e luftburna armékår.

Under krigets första halvår kunde de ryska artilleriförband som hade egna drönare, och slapp förlita sig på högkvarteret, slå mot mål inom tre till fem minuter från upptäckt. För dem utan drönare tog det ungefär en halvtimme – med sämre noggrannhet. I huvudsak används engångsdrönare, cirka 90 procent av dem som användes av de ukrainska väpnade styrkorna mellan februari och juli 2022 förstördes, enligt RUSI. Medellivslängden för en drönare med fasta vingar var ungefär sex flygningar; för en enklare så kallade quadcopter, bara tre. Enligt en nyare undersökning förlorar Ukraina 10 000 drönare i månaden.

Finland skulle kunna mobilisera stort på kort tid i en liknande situation. De flesta andra länder i Europa, som övergett värnplikten, klarar det inte.

I åratal har västvärldens arméer strävat mot krigföring där ett överflöd av ”sensorer”, video- och värmekameror, radioantenner och så vidare, upptäcker mål. Därefter skickas data till den bäst placerade ”skytten”, oavsett om det är en haubits, robot eller ett krigsskepp. Det skapar en anfallskedja med oöverträffad hastighet och effektivitet. Detta var visionen för Sovjets spanings-anfallskomplex och USA:s strategiska revolution: ett transparent och delvis automatiserat slagfält. Ukraina är inte där ännu. Men det är en plats där tekniken prövas, och ger aningar om möjligheterna.

Tänk dig en drönare som filmar en rysk position. Om operatören upptäcker en rysk stridsvagn kan han manuellt markera positionen i Kropyva, en ukrainsk app, där den delas med allt närliggande artilleri. Systemet, som ibland kallas ett Uber för artilleri, har kortat tiden för artillerianfall från tio­tals minuter till ett fåtal. En helt avgörande skillnad. Sådana digitala kopplingar mellan sensorer och skyttar förfinas ytterligare.

Drönare samlar in enorma mängder video, upp­emot miljontals gigabyte i timmen. De kan inte skicka tillbaka allt: det finns inte tillräckligt med bandbredd och överföringen fastnar ofta. Arbetet måste göras ”längst ut”, alltså i själva drönaren. Allt fler av Ukrainas drönare har ”ganska simpel AI-kapacitet” ombord, enligt en europeisk general. Små, strömsnåla chip kan räkna ut om ett mål nedanför är en T-72- eller T-90-stridsvagn, en uppgift som tidigare hade behövt utföras på en avlägsen molnserver. Drönaren kan skicka små mängder viktig information – exempelvis typen av mål och dess koordinater – även om täckningen stundtals bryts.

Gamla och nya sätt att föra krig

Den här digitaliseringen av hårdvara speglar en krock mellan gamla och nya sätt att föra krig. Ukraina har fått mycket gammal utrustning: amerikanska haubitsar och sovjetisk robotavfyrnings­utrustning designad vid tiden före Kubakrisen, eller med känsliga komponenter borttagna. Ukraina är pionjärer när det kommer till att ”förvandla ’dum’ kallakrigsteknik till smarta och verkligt integrerade delar av algoritmdriven krigföring”, enligt en utrikesrådgivare i Kiev. ”Det är frustrerande”, konstaterar James Heappey, Storbritanniens vice försvarsminister, ”att jag kan förse ukrainarna med förmågor som ännu ligger flera år bort för Storbritanniens försvarsmakt”.

En pojke intar en förstörd rysk pansarvagn utanför det guldkupolförsedda St. Michael-klosterkyrkan i Kiev, 30 juli 2023. Foto: Jae C. Hong/AP/TT

Information finns överallt. Ukrainas tillgång till Starlink, satelliter i låg omloppsbana som skjuts upp av amerikanska SpaceX, med vd Elon Musk, innebär att enskilda soldater nu har tillgång till uppkoppling och underrättelseinformation på en nivå som tidigare bara nådde de allra högsta befälen. Ingen komplex utrustning krävs. I ett hörn på en elegant restaurang i Kiev öppnar en ukrainsk soldat sin Macbook och visar undertecknad en vy av slagfältet i realtid, där bland annat ryska stridsflygplan syns.

Delta-appen, som tagits fram av tekniskt kunniga frivilliga, kopplar samman allt från drönar­video till information som snappas upp i ryska sociala medier. Den är kopplad till USA:s National Geospatial-Intelligence Agency, så att användare kan hämta bilder från kommersiella satelliter, undantaget de med allra högst känslighet. Detta gör att dataflödena kan kombineras på smarta sätt. En bataljon kan använda amerikanska radiofrekvenssatelliter för att upptäcka spår av rysk radar i ett visst område, och sedan skicka en billig, Kinatillverkad drönare på envägsuppdrag för att hitta exakt position.

På den taktiska nivån har Ryssland fört en form av nätverkskrigföring. Efter en trög start använder de nu datoriserad ledning och styrning för att samordna drönare och artilleribatterier. De har också viktiga personkällor, alltså spioner, och egna satelliter. Men kriget har visat att underrättelseinhämtning inte räcker – informationen måste komma till användning. Det ryska flygvapnet misslyckades med att bekämpa Ukrainas luftförsvar i krigets början. Det inte bara på grund av bristande utbildning och förberedelse, utan också eftersom det tog två dygn, ibland längre, för underrättelser att nå ledningscentralen i Moskva och vidare därifrån till stridsflyget. Målen hade då oftast hunnit försvinna för längesen. Än i dag, 16 månader senare, kämpar den ryska armén med att hitta och slå mot rörliga mål.

Krigets viktigaste vapen vore bekant även för en soldat från Napoleons dagar.

Ukraina däremot, förde ”datadrivet krig” med en ”hastighet och precision som Nato ännu inte har uppnått”, enligt slutsatserna i en rapport av Nico Lange, före detta stabschef vid Tysklands försvarsdepartement. Ibland har det berott på verktyg som Kropyva och Delta. Företag som amerikanska Palantir har använt banbrytande AI för att hjälpa Ukraina att hitta värdefulla mål. Men den data­drivna krigföringen har också tagit sig betydligt vardagligare uttryck. En ukrainsk polis beskriver hur han och hans kollegor under förra året identifierade ryska trupper helt enkelt genom att avlyssna ett tusental samtal om dagen. En siffra som är högre i dag. Om de hittade en general delade de informationen i en WhatsApp-grupp för ändamålet. ”Vi var i direkt kontakt, bokstavligen, med de människor som bombade oss.”

Sådan snabbhet och precision påverkar taktiken. ”Vi kommer att föra krig under ständig bevakning, i ständig kontakt”, menar general James Rainey, chef för den amerikanska arméns framtidskommando. ”Det finns inga pauser. Det finns ingen fristad.” Ett sätt att hantera det är att ta till sekelgamla metoder. Skyttegravar och befästningar löper hundratals kilometer genom östra Ukraina. Kamouflage är en annan taktik, även om det blir svårare när olika sensorer kombineras. En värmefilt kan lura en infraröd kamera, men radarsatelliter fångar ytliga däckspår som avslöjar dolda positioner. Det bästa sättet att överleva, enligt RUSI , är helt enkelt att skingras och röra sig snabbare än fienden kan upptäcka dig. Även ukrainska specialstyrkor som verkar i små team kan hittas av ryska drönare om de stannar för länge på en plats.

Denna risk syns i ett märkligt utspritt slagfält. I Ukraina är omkring 350 000 ryska trupper uppställda längs en frontlinje på 1 200 kilometer – cirka 300 man per kilometer. Och under delar av förra året, mindre än hälften så många. Det är runt en tiondel av genomsnittet för samma yta under andra världskriget, konstaterar Christopher Lawrence, chef för Dupuy Institute, som samlar in sådan data. Bataljoner på några hundra man täcker områden som en gång i tiden hade inneburit brigader med tusentals soldater.

Lockande miljö för angripare

I teorin, menar Lawrence, framstår det som en lockande miljö för angripare. Tunna frontlinjer är lättare att bryta igenom. Och nya sensorer, mer träffsäker ammunition och bättre digitala nätverk gör det lättare att hitta och slå mot mål. Kruxet är att angripare måste samla sina styrkor för att tränga igenom välförsvarade frontlinjer, som Ukraina nu försöker göra i sin motoffensiv. Och sådana koncentrationer kan upptäckas och slås ut — inte alltid, men oftare än förut. ”I dagsläget”, summerar Frank Hoffman från National Defense University i Washington, ”sker uppenbart ett skifte i markkrigföringen, till förmån för den försvarande sidan, precis som un  der Helmuth von Moltke den äldres dagar, när eldvapenrevolutionen under sent 1800-tal försvårade massformationer och manövrering.”

Resultatet blir paradoxalt. Precisionskrigföring kan motverka vissa volymmässiga övertag. Ukraina mötte en tolv gånger manstarkare fiende norr om Kiev. Men precisionen kan också komplettera volymerna. Datoriserad målsökning sparar 15–30 procent av artilleriammunitionen, enligt källor med insyn. Men Michael Kofman från tankesmedjan Center for Naval Analyzes, CNA, understryker att precision inte kan ersätta volym. Idén bakom Sovjets spanings-anfallssystem och USA:s militärstrategiska revolution var att segra genom att paralysera fienden, snarare än att nöta ut honom. Det verkar dock omöjligt att komma undan utnötningen. Det billiga kriget är en illusion. Många förväntade sig att Rysslands invasion skulle bli ”en repris av Desert Storm”, säger Andrew Krepinevich, amerikansk försvarstjänsteman och pionjär inom den militärstrategiska omläggningen på 1990-talet. ”Det vi fick var en repris av Iran–Irakkriget.”

200 000

Ryssland tros ha fler än 200000 dödade och sårade. Det är fyra gånger så många som antalet sovjetiska offer i Afghanistan, ett krig som pågick i 10 år.

300

I Ukraina är omkring 350000 ryska trupper uppställda längs en frontlinje på 1 200 kilometer – cirka 300 man, eller mindre, per kilometer. Det är runt en tiondel av genomsnittet för samma yta under andra världskriget.

Läs vidare

Läs också