Tid för förändring

Den gröna omställningen kommer att stöpa om den ekonomiska världsordningen, förutspår Matthieu Favas.

Från The World Ahead 2024 publicerad i The Economist, översatt av InPress. ©2023 The Economist Newspaper Limited. Alla rättigheter förbehållna.

Omställningen till en koldioxidneutral värld bör bli positiv för alla länder, åtminstone i teorin. Många kan förlita sig mindre på bränsleimport, vilket ger stora besparingar och skyddar deras ekonomier från svängande fossilbränslepriser. De länder som exporterar metall till nya Teslor, turbiner och tera­wattimmar i elnäten, kommer att tjäna stort. Även forna fossilländer kan blomstra om de med förnyade raffinaderier och rörledningar, vind och sol, kan producera väte. Och det vore välkommet för alla om planeten slutar bli varmare och farligare för varje år som går.

I praktiken blir övergången till nollutsläpp turbulent. Förändrade energimönster och omritade handelsflöden skapar både nya vinnare och nya förlorare. 2024 kommer denna utveckling, med en avmattande världsekonomi och inbromsning i Kina, att bli mer uppenbar – men inte alltid på de sätt man kunde tro. Det är inte så enkelt att leverantörer av fossilbränslen blir förlorare, medan de som erbjuder gröna resurser blir vinnare. Det kommer att finnas vinnare och förlorare i båda läger.

ANNONS

Uppdrag: att finansiera exportindustrins omställning

Det krävs stora investeringar för att nå målet om nettonollutsläpp av växthusgaser 2045. Det gäller inte minst industri­sektorn. Svensk Export­kredit (SEK) har statens uppdrag att finansiera omställningen genom svenska exportörer, deras underleverantörer och utländska kunder.

Läs mer »

Under omställningens gång kommer världen att fortsätta bränna fossilbränslen. Internationella energi­rådet tror att oljeefterfrågan når en topp före 2030. Men gröna bakslag under 2023 tyder på att oljan kanske inte ebbar ut så snart. Press från investerare och osäkerhet om långsiktig efterfrågan innebär att endast statliga företag i Gulfområdet och Latinamerika satsar stort på ny produktion. Detta lägger mer av olje­inkomsterna i händerna på färre exportörer. På sikt kan de olje­exporterande ländernas samarbetsorganisation (OPEC), komma att implodera, vilket skulle låta billiga fossil­länder ta ännu större marknadsandelar.

Efterfrågan på naturgas kommer att bestå ännu längre. Något som blir inkomstbringande för trion som leder exporten av flytande sådan – USA, Australien och Qatar. Även kol kommer att fortsätta locka kunder inpå 2040-talet. Så länge det energisugna Asien glupskt konsumerar, kommer Australien och Indonesien, med bäst läge att leverera, gladeligen att tjäna smutsiga pengar.

Men eftersom oljeinkomsterna fortsätter flöda, kommer många fossilländer misslyckas med att framtidssäkra sin ekonomi, vilket de får lida för så småningom. Importländer i Afrika, Europa och Asien kommer att få betala dyrt för sina fossilbränslen. Med nya geopolitiska bekymmer väntar sannolikt nya prissvängningar under 2024. En global ekonomi i återhämtning kräver mer olja, samtidigt som Asien och Europa konkurrerar om gasen. Om vi inte får en global krasch, kan importländer stå inför höga priser under ett decennium eller längre ändå.

Elektrifieringens påverkan får också fler nyanser. Brådskan att nå utsläppsmålen kommer att skapa stor efterfrågan på metaller – kobolt, koppar, litium och nickel – som är viktiga i gröna kraftverk, elnät och elbilar. 2024 kan en sådan framtidsvision trumfa kortsiktig oro för ekonomin, och få metallpriserna att stiga igen. Men med tanke på den gröna teknikbranschens föränderlighet, balansen mellan efterfrågan, högre priser och nytt utbud som dyker upp fläckvis, kan marknaden för många av dessa mineraler drabbas av snabba upp- och nedgångar. Många av länderna som är nya på gruvdriftsområdet saknar de statliga fonder, buffertmekanismer och den finanspolitiska försiktighet som krävs för att hantera svängningar. Svårigheten och kostnaderna att detaljstyra gruvproduktion, samt fyndigheternas geografiska spridning, gör det osannolikt att vi får ett OPEC för metaller. Det kan leda till att bara de allra mest framgångsrika blir rika på försäljningen av gröna råvaror.

Och boomen kommer inte att vara för evigt. När det väl finns tillräckligt med vindkraftverk och elbilar på vägarna, kommer aptiten på gröna metaller att stanna på en lägre nivå. Mer hållbara inkomster väntar de länder som kan dra nytta av sol, vindar och vattendrag för att producera rikligt med grön el, utöver egna behov. I några fall kommer den ojämlika fördelningen av resurser att förvärra regionala klyftor: blåsiga Nordsjön och soliga Medelhavet kan väntas gå bra, medan det mulna Europa på kontinenten får det kämpigt. Mest lyckosamma är de länder som kan kombinera flera slags resurser och säkra kontinuerlig tillgång till förnybar energi. Länder med liten befolkning kan använda sitt överskott till att locka energislukande industrier, såsom ståltillverkning och datalagring. Andra kommer att försöka exportera överskottet, antingen som el eller flytande bränsle.

Omställningens energisupermakter kanske struntar i kritikerna och gör allt: säljer fossilbränslen, bryter metaller och storsatsar på förnybart. Inget land gör allt på en gång än. Gulfstaterna pratar mycket om sol och väte, men har inte förverkligat något i stor skala. Chile bryter enorma mängder koppar och litium, men utnyttjar inte sin 650 mil långa kust, sina sydliga stormar och soliga öknar för att producera el i stora mängder. USA har skifferolja, gas och förnybar energi, men möter lokalt motstånd när det kommer till gruvdrift för gröna metaller. Omställningens stora vinster är inte inkasserade än.

Matthieu Favas, råvaruredaktör, The Economist

Läs också

Rysslands president Putin

Ryssland utan Putin

Världen oroar sig med rätta för ett Stor-Ryssland. Men ett mindre, splittrat Ryssland skulle kunna vara minst lika bekymmersamt.

Läs mer

Vill du ha vårt nyhetsbrev?

Anmäl dig här och bli bland de första att få tillgång till nya artiklar från Världen Om och The Economists material på svenska.