Tillbaka till jobbet?

Allt blir inte som vanligt. Kollegorna flyttar, hundar stör Zoom-mötena och kontorslandskapen försvinner.
Sarah Jessica Parker i inspelningsmiljö
Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på email

Artikeln publicerades ursprungligen i Världen Om #4 2021, producerad av InPress.

Text: Sofia Hillborg • Foto: Newscom/ SipaUSA/TT/TT



För de flesta
av oss innebär hösten att det är dags att återvända till jobbet och någon slags normalitet. Många ser fram emot det med otålighet, andra med mer blandade känslor.

Men mycket tyder på att livet inte kommer att bli sig riktigt likt. Mer än ett års paus från allting har förändrat oss och hur vi ser på livet. För att inte tala om hur mycket det har påverkat allt det vi brukade ta för givet, som arbetsliv, resande, shopping och kultur.

Få kommer att återgå till att jobba heltid från kontoret. Enligt en global undersökning av konsultbolaget McKinsey, The future of work after covid, kommer trenden med hemarbete att bestå.

20–25 procent av den arbetskraft som kan jobba på distans utan att få märkbart mindre gjort, kommer att arbeta på distans mellan tre och fem dagar i veckan. Det vanligaste blir en slags hybridmodell där man delar arbetstiden mellan kontoret och skrivbordet hemma. Det har redan börjat få konsekvenser. I genomsnitt räknar företagen med att minska kontors­ytan med 30 procent, vilket kan innebära problem för en del fastighetsbolag.

Om arbetsgivaren vägrar gå med på distans­arbete kan det hända att vi byter jobb. Hösten kan innebära en silly season av sällan skådade mått.

I Sverige tycker åtta av tio anställda att det har fungerat rätt bra att arbeta hemifrån, och de flesta vill fortsätta även efter pandemin. Men bara 13 procent vill jobba hemifrån helt och hållet, enligt rapporten Svenskarna och internet.

Vissa arbetsuppgifter är svåra att lyckas med på distans, betonar McKinsey. Sådant som kreativa processer, undervisning, förhandlingar och den svåra konsten att få nyanställda att finna sig tillrätta.

Zoom fatigue är på riktigt. Efter ett år av påtvingad distanskommunikation, e-konferenser och digital kultur är vi hjärtligt trötta på det hela. Vi lider av kollektiv skärmtrötthet. Därför finns ytterst lite efterfrågan på digitala utställningar, teaterföreställningar och konserter, och ännu mindre vilja att betala för dem. Däremot längtar vi efter att uppleva kultur på riktigt igen. Enligt undersökningen Framtidens kultur längtar hela 84 procent efter kultur i fysisk form. 64 procent säger att det är nödvändigt för att må bra.

Kulturhungern innebär att vi blir mer benägna att betala för oss. I vilket fall som helst är det nog nödvändigt. Om teatrar, biografer, museer och konsertarrangörer ska kunna garantera hyfsat riskfri distans, kan de inte sälja lika många biljetter – och då måste priserna höjas, annars går det inte ihop. Biljetterna går ändå åt som smör i solsken. Kanske blir blir vår längtan efter kultur rentav så stor att det uppstår en svart marknad för biljetter till teater, klassiska konserter och opera, ungefär som för Bruce Springsteen-spelningar och fotbollsmatcher med Real Madrid.

Livekultur känns som en ynnest. Konserter med livs levande körer, symfoniorkestrar och rockband. Riktig teater – som verkligen frossar i extra allt i fråga om kostymer och dekor. Guidade turer med mänsklig guide,  det är vi beredda att betala extra för. Och kanske, kanske, än en gång dansa till ett storband på Norrlands nation (om den överlever, skicka ditt ekonomiska bidrag nu!).

Vår kulturkonsumtion kommer att bli betydligt mindre internationell än tidigare. Och i och med att det lär bli besvärligt att resa utomlands de närmaste åren (trots covidpasset är det bara att glömma musikaler på Broadway och karnevalen i Rio), tvingas vi fortsatt fokusera på närområdet. Skandinavien blir hippt, närmast av nödtvång. Vogue Scandinavia bevakar norska designers, fotograferar norrsken och plåtar i Skåne. Vi som en gång rynkade på näsan åt Disneyworld blir nu överlyckliga när vi får tag på familjebiljetter till Liseberg. Utlandsresorna blir färre i och med pandemikrångel och dyrare flygbiljetter, så när vi väl kommer iväg passar vi på att stanna lite längre. Kanske jobbar vi rentav lite i smyg från semester­destinationen (en fördel med Zoom-­möten). Att åka utomlands börjar kännas speciellt och exklusivt igen. Men vi undviker att posta semesterbilder på Instagram, det har börjat kännas lite tacky.

Vi uppskattar de människor vi träffar till vardags på ett helt nytt sätt än förut. Den där kvartersfesten med långbord kommer definitivt att bli av i höst. Svältfödda på mänskliga samtal som vi är, drar vi gärna ut lite extra på samtalet med grannen när vi går ut med hunden.

Hunden förresten. Coronahunden blev ett begrepp under pandemin, men frågan är hur det kommer att gå när arbetslivet återvänder till det normala.

Räkna med ett uppsving för hundpsykologer, svindyra hunddagis samt antidepressiva piller – för husdjuren. Pandemins slut kommer att ackompanjeras av ljudet av ylande valpar med separationsångest. (Börja ensamhetsträna nu!)

Med tanke på att de har fått oss att röra på oss i alla fall lite grann och därigenom gett ett värdefullt bidrag till folkhälsan, bevarat oss vid (hyfsat) sunda vätskor och räddat många äktenskap är de värda mer än att annonseras ut på Blocket.

I motsats till vad många trodde har skilsmässorna inte rakat i höjden under pandemin. Kanske hör det ihop med att en viss sorts stress har minskat för många, den som handlar om att få ihop livspusslet medan man pendlar flera timmar om dagen och försöker topprestera på jobbet, samtidigt som man konfronteras med det man tror är andras perfekta liv: Ambitiös träning (”hej, New York Marathon och Ironman”), ambitiös inredning (”vi har börjat bränna vårt eget enkupiga tegel”), ambitiöst föräldraskap (”nio aktivieteter i veckan, Tindra är värd det bästa”), ambitiöst engagemang (klassförälder, yogainstruktör, fotbollstränare, Greenpeaceaktivist och Fridays for future), ambitiös matlagning (”zenmarinerade vegetariska biffar – odlar hemma i trädgården, hur enkelt som helst”) och ambitiösa semestrar (”vårt lilla place i Gstaad”).

Kanske hänger det också ihop med att ensam inte är särskilt stark i en kris. Singeltillvaro i storstad känns inte fullt så glamoröst efter ett års ensamt pandemiliv. Just nu spelar Sarah Jessica Parker in nya avsnitt av den ikoniska tv-serien Sex and the City, men frågan är hur relevant den kommer att kännas i sin nya inkarnation.

Den snabba smittspridningen i Båstad och Visby under sommaren (och ökningen av könssjukdomar) talar för teorin att det pågår ett målinriktat letande efter partners. Och möjligen är prioriteringarna annorlunda nu. Kanske kommer äntligen de snälla killarna att få en chans, de som på riktigt är något att hålla i handen när det blåser.

Pandemin har fått oss att börja värdesätta andra saker. Inte så få av oss kommer att välja att lämna storstaden för att flytta närmare släkt och familj.

Kanske är det en större samhällsförändring vi ser. Bland till exempel programmerare, en rätt stor grupp i de IT-tunga nordiska länderna, har distansarbete blivit normen. I augusti 2021 nämndes distansarbete i 77 procent av jobberbjudandena hos Hacker News, jämfört med 13 procent 2011, enligt en analys av The Economist.

Distansarbetet innebär nya alternativ till den opraktiska innerstadslägenheten eller det svindyra radhuset i Täby. Allt fler börjar kasta blickarna mot platser som de lämnade för 20–30 år sedan. En del kommer att ta steget och slå till på timrade sekelskiftesgårdar i Rättvik och Falköpingsbygden, på lagom cykelavstånd från mormor.

Det skulle kunna leda till en ny syn på landsbygden. De senaste 30 åren har Sverige varit nästan löjligt urbant. Fråga en 19-åring från Sveg, som flyttade in i en garderob i Stockholms yttersta förorter (hyrd i fjärde hand) för tre månader sedan, var hon kommer ifrån och svaret blir, med tydlig stolthet: Stockholm. I Norge är inställningen lite annorlunda. Har man bott i Oslo i 50 år och har villa, fru, barn, barnbarn och teslakennel i Frogner svarar man ändå, ännu stoltare: Molde.

Kanske kommer den norska inställningen att bli lite vanligare även i Sverige framöver.

Nåväl. Trots att e-mejlen från utflyttade kollegor (Österlen, Öjebyn, Örkelljunga) har duggat tätt de senaste veckorna, är du nu på väg till kontoret igen (med dubbla munskydd och handsprit i båda fickorna). Hur känns det? Lite ängsligt? Som vanligt finns det en teknisk lösning på dina problem. I Bukarest har ingenjörer skapat H3, en nyrenoverad, högteknologisk kontorsbyggnad utrustad med desinficerande UV-ljus, kameror som känner av din kroppstemperatur, självrengörande hissar, rengöringsrobotar samt – i nödfall – karantänrum. Detta är en plats där alla dörrar öppnas automatiskt och risken för att drabbas av en förkylning kan tyckas minimal. Ändå känns approachen på något sätt inte helt … sund. På annat håll nöjer arbetsgivare sig med att skippa aktivitetsbaserade kontor och öppna kontorslandskap. Anställda som har en dörr att stänga om sig blir både produktivare och friskare. Dessutom återvänder en hälsoåtgärd som senast var aktuell med tuberkulospandemin, en utbredd plåga för världen i början av 1900-talet. Den lyckades mänskligheten, i alla fall i västvärlden, nerkämpa efter många års ansträngningar. Ett gott råd: Investera i ett par varma koftor redan nu, för det kommer att bli en hel del vädring på jobbet framöver. En annan investering som kan bli lukrativ: Ventilationsbranschen.  

Inne hösten 2021

  1. Att vara ute. Fortfarande. Annars rejäl vädring av lokalerna, vilket enligt tyska studier kan minska smittspridning ordentligt.

  2. Hembygden. Allt fler byter Stockholm mot Rättvik och Skellefteå. Det märks på huspriserna.

  3. Kulturfrossa. Nu längtar vi desperat efter livekultur. Suget efter biljetter till opera, teater och konserter kan trigga en svart marknad.