Tre kriser som skakade världen

Enligt redaktörerna för Collins English Dictionary är Permakris årets ord 2022. Med betydelsen ”en längre period av instabilitet och osäkerhet” är det ett fult teleskopord som väl sammanfattar världen av i dag, när 2023 går mot sin början. Vladimir Putins invasion av Ukraina har lett till det största landkriget i Europa sedan 1945. Därtill den allvarligaste risken för kärnvapenupptrappning sedan Kubakrisen och de mest långtgående sanktionspaketen sedan 1930-talet. Skyhöga mat- och energikostnader har eldat på den högsta inflationen sedan 1980-talet i många länder. Vilket innebär den största makroekonomiska utmaningen för centralbanker i modern tid. Antaganden som har hållits för sanna i decennier blev nu plötsligt och samtidigt ifrågasatta. Exempelvis att gränser är okränkbara och att kärnvapen inte kommer att användas. Därtill att inflationen förblir låg och att ljuset aldrig slocknar i rika länder. 

Tre samverkande kriser

Tre kriser har samverkat i denna turbulens. Den största är geopolitisk. Den USA-ledda efterkrigstidens världsordning utmanas, tydligast av Putin, och på ett djupare plan av de ständigt sämre relationerna mellan USA och Xi Jinpings Kina. Den beslutsamhet som USA och Europa har visat gentemot rysk aggression kan ha blåst nytt liv i tanken om ”Västvärlden”. Och om transatlantiskt samarbete i synnerhet. Men klyftan har växt mellan väst och övriga världen. Huvuddelen av jordens befolkning bor i länder som inte stöder västliga sanktioner mot Ryssland. Xi avvisar öppet de universella värderingar som den västerländska ordningen bygger på. Ekonomisk frikoppling av världens två största ekonomier håller på att bli verklighet. En kinesisk invasion av Taiwan är inte längre osannolik. Sprickor börjar också synas i andra etablerade geopolitiska förhållanden, exempelvis den bekväma alliansen mellan USA och Saudiarabien. 

Risk för global svält

Kriget i Ukraina har i sin tur gett oss såväl den största råvarukrisen sedan 1970-talet, som en hypersnabb omställning av det globala energisystemet. Ukrainas betydelse som jordbruksexportör innebar att kriget riskerade att leda till global svält. Detta innan man lyckades hitta en lösning för att öppna hamnen i Odessa. I nuläget har den mest påtagliga konsekvensen för många länder, av en annars avlägsen konflikt, blivit dyrare mat och gödsel på hemmaplan.

Putins vilja att använda gasexporten som vapen blottade Europas problematiska beroende av ryska bränslen, och gjorde stora delar av kontinentens energisektor ohållbar över en natt. Stater tvingades lägga mångmiljardbelopp på att dämpa prischocken för konsumenterna, och det uppstod en hysterisk jakt på nya leverantörer. Och allt detta under ett år då klimatförändringens konsekvenser, från översvämningar i Pakistan till värmeböljor i Europa, syntes allt tydligare. Med skyhöga energipriser, som fått även de grönaste av europeiska politiker att rädda kolkraftverk som legat i malpåse, har det uppstått en tydlig konflikt i energiförsörjningen mellan å ena sidan pris och leveranssäkerhet, och å andra sidan miljömässig hållbarhet.

Från pandemi till plågsamma prishöjningar

Högre energipriser har i sin tur förvärrat den tredje krisen, raserad makroekonomisk stabilitet. Konsumentpriserna stack iväg redan i början av 2022, när stimulansdriven efterfrågan krockade med post-pandemiska begränsningar i utbud. Inflationen verkade först tillfälligt förhöjd, men rusande mat- och energi­priser innebar att den blev ett ihållande, tvåsiffrigt problem. Under ledning av Federal Reserve, som sent upptäckte sin inre Volcker, genomförde världens stora centralbanker de snabbaste och bredaste globala räntehöjningarna på minst fyra decennier. Trots det förblir makroekonomisk stabilitet en avlägsen dröm när 2022 går mot sitt slut. Globalt är inflationen kvar på nästan tvåsiffriga nivåer, paralleller till 1970-talet ligger kusligt nära till hands. 

Hur kommer kriserna att utvecklas?

Vad händer härnäst? Allt beror på hur dessa tre kriser – geopolitik, energi och makroekonomi – utvecklas, och hur de påverkar varandra. På kort sikt är svaret dystert. En stor del av världen kommer att gå in i lågkonjunktur 2023 och på flera håll kan en svag ekonomi förvärra geopolitiska risker. Denna farliga kombination syns tydligast i Europa. Trots att den milda hösten sänkte energipriset står kontinenten inför svåra vintrar 2022–2023 och 2023–2024. Många europeiska ekonomier är redan på gränsen till recession. De högre räntor som krävs för att dämpa inflationen kommer att öka arbetslösheten och dämpa konsumtionen ytterligare. 

En köldknäpp skulle få gaspriserna att skjuta i höjden och öka risken för stora strömavbrott. Hittills har europeiska länder skyddat konsumenterna från den värsta prischocken med hjälp av massiva subventioner och pristak. Men så kan det inte fortsätta i all oändlighet. Storbritannien är i sämst skick, dels på grund av bestående men av Brexit, dels på grund av det självskadebeteende som slog igenom i Liz Truss plan för massiva, ofinansierade skattesänkningar. För att återfå marknadens förtroende efter Truss ansvarslösa rege­ringstid, kommer Storbritannien att behöva genomgå det hårdaste ekonomiska stålbadet av alla G7-länder, trots djup lågkonjunktur. Italien, Europas ständiga eftersläntrare, som nu tävlar med Storbritannien om jumboplatsen, är också ett orosmoln. 

Gasförsörjningen som vapen

Den största geopolitiska risken är att Putin, när han misslyckas på slagfältet, i allt högre grad försöker utnyttja Europas sårbarheter. Strategin syns tydligt i Ukraina, där Ryssland intensifierar försöken att förstöra landets energiinfrastruktur inför vintern. Hittills har Putin misslyckats med att använda gasen som vapen för att bryta västs enighet kring Ukraina. Men han kan gå mycket längre och helt (snarare än delvis) strypa gasexporten, eller sabotera europeiska gasledningar. En sådan upptrappning skulle, jämfört med användning av taktiska kärnvapen, väcka färre globala fördömanden. Men situationen i Europa skulle bli betydligt värre.

Även i Kina kan svag ekonomi under nästa år komma att underblåsa geopolitiska risker. Ekonomin kommer under 2023 att vara försvagad av egna policymisstag. I synnerhet Xis envisa nolltolerans mot corona samt misslyckade försök att hantera den breda, ihållande fastighetskrisen. Samtidigt har Xi skruvat upp den aggressiva, nationalistiska retoriken, särskilt kring Taiwan. Vid partikongressen i oktober, där han stärkte sitt envälde, varnade Xi för ”farliga stormar” framöver och pratade om ”grova provokationer” i samband med ”extern inblandning” i Taiwan. Eftersom han har satt lojalitet framför kompetens, har han inte längre några erfarna ekonomer och teknokrater i sin närhet. Om Kinas ekonomiska problem blir värre nästa år kan landet bli frestat att ta till vapenskrammel i Taiwan. 

Stark amerikansk ekonomi problematisk

Den amerikanska ekonomin är inför 2023 väsentligt starkare än de kinesiska och europeiska. Federal Reserves aggressiva räntehöjningar kommer att led till lågkonjunktur. Men eftersom arbetsmarknaden är stark och hushållen har stora besparingar blir det en mild sådan. Även om höga bensinpriser har förvärrat inflationen och slagit mot Biden-administrationen, har USA i rollen som stor energiproducent gynnats av årets stigande råvarupriser. Paradoxalt nog kan en relativt stark amerikansk ekonomi under 2023 vara mer av ett problem för övriga världen än en svag sådan.

Fed kommer att behöva höja räntorna ytterligare under längre tid för att dämpa inflationen. Detta i sin tur stärker dollarn och tvingar andra centralbanker att följa efter. Inrikespolitiskt är faran att en splittrad politisk ledning, även i mild lågkonjunktur, innebär stelhet i den lagstiftande processen och mer skadlig politik än vanligt i Washington.  I en sådan miljö kan stödet till Ukraina bli svagare, och lockelsen att för syns skull sätta hårt mot hårt i Taiwan växa sig större. Det förstnämnda stärker Putin; det sistnämnda retar upp Xi. 

Kriser och möjligheter

Sammanfattningsvis finns det många skäl till att 2023 kan bli ett dystert och farligt år. Men eftersom kriser ger möjligheter finns det goda nyheter även mitt i kaoset. Vissa länder kommer att blomstra i mörka tider. Exempelvis går Gulfstaternas ekonomier starkt. Inte bara på grund av höga energipriser, utan också på grund av deras allt viktigare roll som finansiella transitländer. Indien, som går om Kina som världens folkrikaste land 2023, blir ännu en ljusglimt, hjälpta på traven av billig rysk olja, växande inhemska investeringar och allt större utländskt intresse för landet som ett handels­alternativ till Kina. På det hela taget kommer tillväxt­ekonomierna att klara sig bättre än de gjort i tidigare perioder av stigande räntor och global lågkonjunktur. 

I turbulensens spår kommer man att ifrågasätta gamla sanningar. I takt med att länder gradvis och plågsamt får ordning på inflationen kommer centralbankerna att fråga sig hur pass tuffa de bör vara. Få har en chans att komma i närheten av tvåprocentsmål för inflationen. Och rimligheten i sådana mål kommer att bli allt mer omdiskuterad. 

Ukraina och klimatomställningen

Samtidigt kommer energikrisen att påskynda övergången till förnybara energikällor. Fatih Birol, chefen för Internationella energimyndigheten, IEA, har kallat det ”en vändpunkt i energihistorien” som ”kommer att skynda på övergången till ren energi”. Samtidigt bidrar krisen till en mer realistisk syn på de fossila bränslen som man fortfarande använder, i synnerhet naturgasens roll som övergångsbränsle för en grönare framtid. Med lite tur kommer även det hyckleri som pågått under lång tid att bli ifrågasatt. Exempelvis Europas ovilja att finansiera gasprojekt i fattiga länder, samtidigt som européerna själva är på vild jakt efter mer gas för eget bruk. Detta kan leda till ett grönare, säkrare och mer mångsidigt globalt energi­system. 

De långsiktiga geopolitiska konsekvenserna av 2022 års kriser är svårast att förutse. Vad som än händer i Ukraina är det uppenbart att Putin kommer att misslyckas med det strategiska målet att undergräva landets existens. Ukraina kommer snarare att bli ett väst­orienterat land med den största och mest stridsvana armén i Europa. Även om landet stannar utanför Nato, förändrar det Europas säkerhetsordning. Och Ukrainas framgångar borde mana andra konflikt­sökande stater till eftertanke. Dock visar många utvecklingsländers vägran att ansluta sig till västs sanktioner mot Ryssland på att idén om att stå upp för demokratiska rättigheter och rätten till självbestämmande inte lockar alla. Efterkrigstidens världsordning är inte död, men i grunden förändrad, när vi går in i 2023.