Tre stötestenar på väg mot turismens framtid …

För de rika kan en semesterresa som­maren 2050 börja med en drönarflygtur över förorterna till hyperloopterminalen. Därefter susar man till rymdflygplatsen för en svindlande (men dyr) uppskjutning till en rymdstation i lyxklass med svåröverträffad utsikt över Vintergatan.

För de mindre välbärgade (resemöjligheter har alltid varit ett mått på finansiell status) lär sådana utflykter däremot förbli en lotteridröm. Men resandet kommer ändå att skilja sig avsevärt från dagens. Familjen delar en robottaxi in till stan och tar därifrån ett autonomt transitfordon som går i skytteltrafik ut till terminalen. ”Loopen” (andraklass) zoomar sedan iväg dem till en trevlig familjeresort under en acklimatiserad kupol där barnen genast rusar iväg till swimmingpoolen med tidvattenvågor.

I båda fallen kommer resandet att ge en möjlighet att fly från de dagliga rutinerna. Men också detta kommer att vara mycket annorlunda än det är i dag. De fossila bränslen som driver våra fordon kommer då till största delen att ha bytts ut mot ett eller flera lovande alternativ. Exempel på detta kan vara bränsle­celler, batterier eller ”grön” vätgas producerad genom elektrolys med elektricitet genererad från förnybara källor. 

Tekniken finns i många fall redan

Det är AI-system som hanterar och styr fordonen, som är sammankopplade med varandra och Internet of Things; det kommer inte att finnas några särskilda förare. Eftersom det inte längre heller krävs sådant mänskliga förare behöver, såsom synlighet, spakar och knappar, kommer fordonsdesignen att genomgå en period av experimenterande och förändring. Flexibel stolsplacering kommer att göra det möjligt för passagerare att byta mellan ”konferensmodellen” där alla sitter runt ett enda bord, till ”kontor på väg” eller ”avkoppling” med olika arbetsstationer och sovplatser. Ovanpå fordonen kan det finnas observationspodar. Därifrån kan man avnjuta ett 360-graders panorama av det passerande landskapet. Väggar som förvandlas till skärmar kan också erbjuda ett mer tilltalande alternativ för passagerare som färdas genom de landskap som har förötts av deras obetänksamma, oljebrännande förfäder.

De tekniska lösningar som krävs för att dessa upplevelser ska bli verklighet finns i många fall redan på ritborden. Scenarierna är därmed inte så långsökta. Men teknik är långt ifrån det enda som driver på förändringar. Andra variabler pekar på en mindre optimistisk bild. Förutom att spekulera om när dessa framtidsscenarier kan bli verklighet, borde vi reflektera över varför de kanske inte kommer att bli det. Här finns tre huvudsakliga hinder: geopolitik, pandemi och klimatet.

Hårda gränser

I början av 2000-talet, när globaliseringen regerade och den västerländska modellen verkade ha segrat efter kalla kriget, tycktes det som om världen ständigt krympte. Utlandsresandet, både semesterresor och affärsresor, hade till exempel ökat konstant sedan 1950-talet. Lågkostnadsflygbolag skyfflade charterturister, svensexor och möhippor till överbelamrade soliga destinationer till priset av en Sambuca-shot. Resande utan gränser var regeln från Belfast i Nordirland till Bialystok i Polen. Och det enda som egentligen hindrade en från att ta bilen och köra runt Medelhavet var något trist som pågick i Libyen. Handel och investeringsavtal knöt nationer samman och undanröjde ännu fler hinder för resande. Att utforska den globala byn började med andra ord bli överkomligt för de breda massorna.

Det visade sig vara en illusion. 11 september, den globala finanskrisen, nedgången för Pax Americana, problemen efter den arabiska våren, Brexit och uppgången för populism och auktoritärt styre: alla dessa förändringar hade bidragit till att sakta processen av ständigt öppnare gränser och inneburit fragmentering, otrygghet och fientliga gränser. För att köra runt Medelhavet i dag skulle du följaktligen behöva en tungt bepansrad konvoj och en pluton marinsoldater.

Åksjuka

Covid-19 har fördjupat den processen ytterligare. Turismen var en av de första branscherna som drabbades av pandemin. Den kommer också att vara en av de sista som kommer ut på andra sidan. I augusti 2021 låg antalet internationella resenärer bara på 15 procent av nivån före pandemin. En tredjedel av världens gränser var stängda, medan de andra bara höll öppet med stränga restriktioner.

Eftersom vaccineringen går så långsamt framåt i världen, ständigt omkörd av det muterande viruset, är tecknen på omedelbara förbättringar få. Även om epidemin börjar avta kommer minnena av dess effekter att fortsätta spöka för en hel generation. Regeringarna kommer därmed att slitas mellan viljan att dra till sig turistintäkter – en livsnödvändig källa till utländsk valuta för många – och fruktan för kritik när viruset ofrånkomligen dyker upp igen, med en ny variant varje ny vinter.

Återigen är det finansiella muskler som kommer att avgöra vem som kan och inte kan resa.  Inte bara på grund av att biljettpriserna stiger i och med dyra trygghetsåtgärder, utan också på grund av vem som har tillgång till de vacciner som olika destinationer kräver för inträde.

Turismens framtid på mikro- och makronivå

Morgondagens resenärer kommer också att konfronteras med ett annat hinder: det egna klimatavtrycket på planeten. På mikronivån kommer de till att börja med att mötas av högre biljettpriser. Detta på grund av att marknaderna äntligen räknar in hela kostnaden för de fossila bränslen som driver deras bilar, jetplan och fartyg. De kommer också att konfronteras av sina medresenärers påverkan på de mest populära destinationerna. Naturens underverk, urholkade av mänsklig påverkan och överhopade av turisthorder, kommer således att kännas allt mindre lockande. Kloka myndigheter lär också ransonera tillgången till dem för att maximera framtida intäkter. Många som drömmer om att resa kommer att bli mer medvetna om sin egen roll i denna miljö­påverkan. Bara de helt utan estetiskt sinnelag kan därmed undgå känslan av att turismen håller på att smutsa ner skönheten hos många destinationer.

På makronivå kommer själva planetens geografi att förändras. Klimatet blir varmare, havsnivån stiger och vädret blir allt konstigare. Destinationer som en gång ansågs trygga och förutsägbara kommer att drabbas av mer volatilt väder och naturkatastrofer, exempelvis översvämningar och skogsbränder. Detta får turister att tveka. Kuststäder och resorts kan bli obeboeliga i och med att havsnivåerna stiger. Samtidigt kan platser som en gång ansågs ogästvänliga bli nya turistmeckan.

Behöver vi resa alls?

Med tanke på alla dessa förändringar kan drönarturer till hyperloopen tyckas avlägset. Men tekniken har sina egna vägar att ta sig framåt och nya resesätt kommer säkert att bli verklighet under de kommande årtiondena. Det kommer att finnas autonoma fordon som kör runt oss under jorden, på jorden, i luften, på havet och till och med därovan, i atmosfären. Men de platser vi väljer och har råd att besöka kommer att vara annorlunda än de populära ställena i dagens resebroschyrer.

Men kanske borde vi fråga oss själva om vi alls behöver resa? Virtual reality-teknik kommer att göra det möjligt för oss att uppleva mycket, både visuellt och ljudmässigt, utan visumköer, vaccinationer och skumma guider. VR-omgivningarna skulle kunna inkludera ”förhöjningar” av de verkliga turistmålen.

Tänk dig att besöka Parthenon och under tiden uppleva en Elvis Presley-föreställning på Dionysusteatern? Eller vandra längs Storbritanniens Jurakust i sällskap med dinosaurier? Eller frukost på Tiffany’s med en Albert Einstein-avatar som utan tvekan klarar Turingtestet, eller med Alan Turin själv?

Sådana upplevelser kanske inte fullt ut skulle tillfredsställa allas reslust. Men de skulle kunna erbjuda nya attraktioner för de äventyrssökande som fysiska transporter aldrig kommer att kunna matcha.