Vad händer om antibiotikan slutar fungera?

De senaste 50 årens medicinska framsteg kan hotas av antibiotikaresistens. Spekulativt scenario från 2041.
mamma med nyfödd bebis på bröstet
Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på email

Från The World If publicerad i The Economist, översatt av InPress.
©2020 The Economist Newspaper Limited. Alla rättigheter förbehållna.

 

Foto: Colourbox



På Chan Zuckerberg-sjukhuset
i New York ler Emma Jones ett blekt leende mot sin nyfödde son, som vilar i hennes mans armar. Emma Jones håller på att återhämta sig från en allvarlig bakteriell infektion efter sitt kejsarsnitt. Infektionen hade börjat förstöra hennes organ och läkarna kopplade upp henne till respirator. ”Vi trodde inte att hon skulle klara det”, säger Rosa Vealsquez, specialist på infektionssjukdomar vid sjukhuset. Emma Jones hade tur. Hon är en av bara en handfull personer som har fått behandling med parvomycin, det första nya antibiotikapreparat som tagits fram sedan 2024.

De få äldre antibiotika som fortfarande används fungerar bara ibland. Under 2040 orsakade antibiotikaresistenta bakterier nästan 400 000 personers död i Europa och USA – mer än sju gånger så många som 2015. I Afrika och Asien dödar enbart resistent tuberkulos nästan två miljoner människor om året, tio gånger så många som under 2010-talet.

I västländer har ökningen av dödliga infektioner främst gällt sjukhus. När antibiotikapreparaten fortfarande fungerade användes de preventivt inför nästan alla operationer. Under 2015 inträffade infektioner i postoperativa sår efter mindre än 5 procent av operationerna i Europa. 2040 hade andelen ökat till nästan 30 procent. Kejsarsnitt, som utgjorde en tredjedel av födslarna i USA 2019, utförs nu bara när inget annat alternativ finns.

textnotisEn del sjukhus utför inte längre vissa operationer, som inoperering av höft- och knäimplantat, eftersom så få patienter vill riskera postoperativ infektion. Istället har kirurgerna fullt upp med amputationer, en typ av ingrepp som har mer än fördubblats de senaste tio åren. Bristen på effektiva antibiotika innebär att amputering av en kroppsdel ibland är det enda sättet att behandla ett infekterat sår hos en diabetespatient. Vid Chan Zuckerberg-sjukhuset är barnavdelningarna de mest hjärtskärande. De är fulla av barn som återhämtar sig från amputationer, många som resultat av sepsis. ”Ofta börjar det med något så enkelt som ett skrapsår, ett insektsbett eller streptokocker i halsen”, säger doktor Velasquez, ”saker som ett antibiotikarecept enkelt löste för 20 år sedan”.

Parvomycin är tänkt att vända utvecklingen. Preparatet är verksamt på ett brett spektrum av enterobacteriaceae, bakterier som mest finns i inre organ och vanligen är ofarliga för friska personer. Men de kan förstöra hjärtan, lungor, ben och andra organ om de kommer in i blodomloppet – vilket oftast sker genom snitt eller invasiv sjukhusutrustning som katetrar och dropp. I årtionden har denna grupp av bakterier varit den vanligaste orsaken till sjukhus­relaterade infektioner och den har utveckat resistens mot flera olika typer av antibiotika.

Detta nya antibiotikum kommer också att innebära mycket för cancerpatienter. Cancerbehandlingen förbättrades kraftigt i början av 2020-talet efter ett uppsving i de stora läkemedelsbolagens cancerforskning. Då verkade det självklart att vetenskapen skulle vinna kriget mot cancern. Men cellgiftsbehandling, immunoterapi och stamcells­transplantationer – som används i de flesta cancerbehandlingar – försvagar immunsystemet och gör patienter mycket sårbara för infektioner. I takt med att antibiotikapreparatens effektivitet minskade gick också överlevnaden i cancer ner, och är nu lägre än för tio år sedan.

Förlusten av antibiotika har varit lika problematisk för organtransplantationer, som nu efterfrågas allt mer när antalet patienter med kroniska sjukdomar ökar. Liksom cancerpatienter är transplanterade patienter lätta offer för infektioner, eftersom deras immunförsvar är försvagat av läkemedel som ska hindra organbortstötning. Justerat för risken för dödliga infektioner är prognosen för de flesta patienter i USA som annars skulle klara av en transplantation, nu alltför dålig för att en operation ska kunna försvaras. Allt detta innebär att behovet av parvomycin kommer att vara enormt. Läkarna kallar det ett ”mirakelläkemedel” – som penicillin för hundra år sedan. Men det finns en oro för att livslängden för parvomycin kan bli kortare än för tidigare antibiotika eftersom det ersätter så många av dem på en gång. Så tidigt som på 1950-talet, när den första generationen antibiotika blev allmänt tillgänglig, blev det tydligt att ju mer ett antibiotikum användes, desto snabbare utvecklade bakterier mutationer som medförde resistens mot det.

textnotisTio år efter att penicillin blev vanligt var mer än hälften av de vanliga stafylokockbakterierna på stora sjukhus resistenta mot det. Bakteriestammar som var resistenta mot nyare antibiotika upptäcktes ofta ett år eller två efter att läkarna hade börjat använda dem. Läkemedelsbolagen pressade ut nya antibiotika i en stadig ström. Men när 1900-talet närmade sig sitt slut, blev denna kapprustning inom antibiotika allt besvärligare på grund av den skenande användningen över hela världen – på människor, vid djuruppfödning och på grödor.

Farorna med överanvändning av antibiotika blev uppenbara på 1990-talet när den dödliga multiresistenta MRSA-bakterien började terrorisera sjukhus i Europa och USA. I Storbritannien upptäckte en regeringskommission utbredd överanvändning av antibiotika. De gavs ofta ”för säkerhets skull” eller för att stoppa utbrott orsakade av bristande sjukhushygien och läkare som inte tvättade händerna. 2010 ansågs 30 procent av de 260 miljoner antibiotikarecept som skrevs ut till amerikanska patienter vara onödiga. Oftast ordinerades de mot förkylningar eller andra infektioner orsakade av virus (som antibiotika inte hjälper mot).

I fattiga länder dog varje år miljontals människor i bakterieinfektioner för att de inte kunde få tag på antibiotika. Samtidigt var det första många människor, särskilt i stora städer, gjorde när de blev sjuka, att gå till läkemedelsförsäljare utan apotekar­utbildning. Dessa sålde ofta den antibiotika som de råkade ha i lager, i den dos kunderna hade råd med. Dålig sanitet och smutsiga sjukhus skapade perfekta förhållanden för spridning av multiresistenta bakterier – inte minst bakterier med den oroväckande förmågan att sprida vidare sina restistenta gener till andra sorters bakterier.

Jordbruket var också översvämmat av antibiotika. Under 2010-talet slukade det över 130 000 ton av de antibiotika som konsumerades varje år, mer än hälften av den totala mängden. Skruttiga apelsinträd i USA och Thailand sprejades med antibiotika som vid den här tiden användes för att behandla tuberkulos och andra infektioner hos människor. Fisk och boskap i industriell uppfödning matades med antibiotika eftersom det hade en gödande effekt och var ett billigt sätt att förebygga spridning av sjukdomar i trånga, smutsiga burar och bås. Vissa av dessa läkemedel var de ytterst värdefulla antibiotika som användes som sista utväg för människor.

I början av 2010-talet stod det klart att en kris stod för dörren. 2011 visade exempelvis en enkät bland specialister på infektionssjukdomar att mer än 60 procent hade sett multiresistenta, icke behandlingsbara bakterieinfektioner under det senaste året. Vid den tidpunkten hittade forskarna också mer än 1 500 läkemedelsresistenta gener bland mikrobiologiska organismer i avloppen hos 74 städer runtom i världen.

”Antibiotikaförvaltning”, konceptet att använda antibiotika välövervägt och sparsamt, fick spridning. Nationella planer skrevs, en G20-proklamation utfärdades och en FN-resolution godkändes. I de västerländska länderna började antibiotikaanvändningen falla, både bland människor och boskap. Utvecklingsländerna började långsamt följa efter under 2020-talet, även om implementeringen av de nya reglerna som bäst var ojämn. Förbud mot antibiotikaanvändning på friska djur började sprida sig under 2010-talet. De flesta större köttproducenter övergav antibiotikaanvändning eftersom kunderna började bli tveksamma till att äta djur fullproppade med läkemedel.

Men allt detta kom för sent. I slutet av 2020-talet exploderade plötsligt bakterieresistensen mot de äldre läkemedlen i de rika länderna. De flesta antibiotika var inte längre effektiva. Och det fanns inga ersättningar i sikte. De stora läkemedelsbolagen hade förlorat intresset för antibiotika för flera årtionden sedan eftersom vinstmarginalerna var låga och läkarna föredrog att låta de nya antibiotikasorterna ligga på hyllan för att ha något kvar att använda när inget annat fungerade. Det innebar att jakten på nya antibiotika var ogynnsam rent affärsmässigt. 1980 hade det funnits 25 större läkemedelsbolag som arbetade med nya antibiotika; 2020 fanns det bara 3. Den handfull små bioteknikföretag som hade antagit utmaningen hade lagts ner. Världen stod inför en återgång till tillståndet före antibiotika, en tid då vem som helst kunde dö på grund av en liten skråma eller en enkel infektion, och när till och med mindre operationer innebar livshotande risker.

Krisen utlöste bildandet av det globala vetenskapliga partnerskapet för antibiotika (GASP), en offentlig-privat organisation som sjösattes 2032. Den fick den brådskande uppgiften att utveckla nya antibiotika. Kinesiska och amerikanska teknik­filantroper, under ledning av Bill Gates och G20, lyckades få ihop sensationella 40 miljarder dollar för de första fem åren. Problemet var att hitta forskare. När läkemedelsbolagen lade ner sina antibiotikaavdelningar, splittrades forskarna. Många gick i pension eller bytte till andra specialiteter. 2015 fanns det bara omkring 500 kvar (så få att de skulle ha deklarerats vara en hotad art, om de hade varit vilda djur, som en artikel i Nature påpekade). ”Det är en högeligen specialiserad kunskap”, säger Narita Baseravan, chef för GASP. ”Vi kunde inte sätta en cancerforskare att arbeta på antibiotika.”

I slutändan blev lösningen att GASP hyrde in en grupp undersökande journalister att spåra upp antibiotikaspecialisterna, de flesta nu i 50- och 60-årsåldern. Efter nästan två år kunde en liten grupp börja arbeta på det som skulle bli parvo­mycin vid GASP-campuset i Genève. Campuset hade byggts av Seth Resoz, en amerikansk teknikmiljardär som hade tjänat ihop sina pengar på augmented reality (och vars tredje hustru hade dött av en infektion). De experter som var för gamla för att orka resa till forskningscentret kunde ändå bidra tack vare Resozs teknik för augmented reality och lyckades på det sättet överföra värdefulla erfarenheter till yngre forskare, samtidigt som de intensivutbildade dem i antibiotikaforskning.

Normalt skulle det ta 10–15 år att utveckla ett nytt antibiotikum. GASP-forskarna lyckades göra det på bara 6 år, genom att dra nytta av AI-teknik för att gå igenom läkemedelsföretagens arkiv efter gamla läkemedelskandidater. En av dem utgjorde basen för parvomycin. Det nya läkemedlet distribueras nu globalt av GSKMerckPfizer, under en innovativ licens som sätter differentierade prislappar för olika länder beroende på deras betalningsförmåga.

GASP planerar att använda samma modell för de andra antibiotika som de har i sin pipeline. Här finns bland annat ett nytt läkemedel mot tuberkulos. Det senaste nya läkemedlet för sjukdomen godkändes 2012, det första på mer än 40 år. Forskning har också påbörjats för antibiotika särskilt utvecklad för barn, något som negligerades under antibiotikautvecklingens glansdagar.

Det kommer troligen att ta åratal innan något nytt antibiotikapreparat når patienterna. Men det finns två orsaker att vara optimistisk kring framtiden. Den första är att de dåliga vanor som tidigare främjade läkemedelsresistens äntligen har fasats ut, efter årtionden av velande. Den andra orsaken är att listan med kandidater för nya antibiotika äntligen börjar fyllas på, tack vare GASP:s arbete. Det krävdes en kris och miljontals förlorade liv för att få saker att hända, och kampen är fortfarande långt ifrån över. Men nu finns det i alla fall hopp om att mardrömmen utan fungerande antibiotika snart kan vara över.