Vänner i norr

Matt Steinglass, biträdande Europaredaktör, The Economist, Amsterdam

I slutet av kalla kriget fun­gerade de nordiska länderna som förebilder för hur man kan hantera geopolitiska konflikter. Norge mäklade fram fredsavtal i Guatemala och Palestina, och Danmark blev en symbol för den perfekta liberala demokratin. Samtidigt bröt sig de baltiska länderna loss från Sovjet, men rädslan för den ryska imperialismen fanns kvar. Oftast avfärdades dock deras varningar som postkommunistisk paranoia.

Nu har Vladimir Putin fått Norden att tänka på samma sätt som de baltiska länderna. När både Finland och Sverige anslutit sig till Nato under 2024 inleds samordningen av det nordiska och baltiska försvaret. 

Men Norden har alltid varit tuffare än det gett sken av. Finland har en stor värnpliktsarmé. Svensktillverkade jaktplan och ubåtar håller världsklass. Norge spelar en viktig roll till havs i Nordatlanten och Norra ishavet. Danmark planerar att lägga 2 procent av BNP på försvaret till 2030 och nå Natos mål.

Kriget har fått Nato att ändra sin strategi. Alliansen räknade tidigare med att en rysk invasion skulle omfatta en stor del av Baltikum. Målet var att vinna tillbaka territoriet. Men de ryska grymheterna i Ukraina har gjort det oacceptabelt att ge upp land­yta. I dag tänker Nato försvara ”varje tum av territoriet” och skickar ut fler styrkor.

Kriget har även förenat regionen ekonomiskt. De baltiska länderna kapade snabbt de återstående kopplingarna till det ryska elnätet och anslöt sig till Polen och Finland. Båda regionerna har varit tuffare än övriga Europa vad gäller att stoppa ryska turister. 

Nästan alla partier och politiker i Norden och Baltikum har en hård hållning gentemot Ryssland, och det är numera inte någon politisk stridsfråga. På så sätt har de två regionerna blivit mer jämlika: Baltikum är inte längre en juniorpartner.