Resursfrågan är ointressant

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på email

Artikeln publicerades ursprungligen i Svenska Dagbladet, producerad av InPress.

Text: Ulrica Segersten • Foto: Michael Erhardsson/Mostphoto



– Det sägs att vi har hälso- och sjukvård i världsklass. Jag blir förbannad när jag hör det från politiker, för frågan är för vem världsklassen gäller, dundrar Sara Riggare:

– Det är rätt att inom vissa områden sticker vi ut med hög kvalitet, men vi har väldigt stora problem med patienters delaktighet och tillgängligheten i vården.

Hon säger detta både i egenskap av forskare på KI – och som patient. Sara fick Parkinsons sjukdom när hon precis blivit mamma. Kanske har det betydelse att hon också är ingenjör, att hon tidigt började registrera sina symptom och skapade hälsodata online för att kunna jämföra symptomen över tid och med andra patienter.

Saras självregistreringsprojekt gör att hon inte behöver träffa sin neurolog särskilt ofta längre och hon har hälsomässigt nått mycket längre än hon trodde var möjligt.

– Färska studier pekar på att 95 procent av invånarna vill göra mer själva än systemet tillåter, men att vi har ett system som överbeskyddar en stor del av medborgarna.

Anders Ekholm, vice vd vid Institutet för Framtidsstudier, håller med.

– När det gäller den sjukhusanknutna specialiserade vården har vi världsklass, men bland OECD-länderna hör vi till de sämre när det gäller både patientinvolvering och kontinuitet. Vi är inte bra på bemötande, vi har en hög andel administration och minst patientbesök per läkare i OECD.

När det gäller kontinuitet och patientinvolvering finns egentligen allt redan på plats rent lagmässigt.

– Det som står i patientlagen räcker, menar Sara Riggare. Om den följs, vill säga.

Hon tycker att den pågående debatten om en fast läkarkontakt för att lösa kontinuiteten är märklig.

– Det är inte så att alla patienter vill ha en fast läkarkontakt. Patienter har helt olika behov.

Hon har presenterat idén om att hälso- och sjukvården skulle kunna ta mer lärdom av Ikea.

– Som patient borde man kunna välja nivå av engagemang vid varje tillfälle, precis som en Ikea-kund. Det vore rimligt med en sjukvård där man kan välja om man vill göra det mesta själv eller om man behöver hjälp med det mesta.

45 procent av patienterna vill och kan ta ett större ansvar. Vården borde istället ta mer initiativ och driva processer för de som inte vill eller kan, säger Anders Ekholm: 

– Det första steget att gå till vården måste du ta själv. Jag menar att ansvaret för sjukvård redan vilar på patienten, men att det saknas bra verktyg för att göra det bra.

På frågan om det är de duktiga med hög röst som kommer att få bäst vård om patienter får större utrymme, svarar Sara att den oron oftast kommer från läkare.

– Avsikten är inte att skapa en patientelit, utan snarare att vi som kan göra mycket själva avlastar vården till förmån för dem som behöver mer hjälp och stöd.

I valdebatter om vården får patienten ofta agera offer eller exempel, men allra mest verkar de politiska lösningarna handla om mer personal och pengar.

– Vi lägger totalt cirka 500 miljarder kronor på vården i Sverige. När man sprätter iväg en miljard extra som ska konverteras till tjänster och vårdproduktion lyckas det sällan, säger Anders.

Blir vården 1/500-dels bättre med en extra miljard? Anders Ekholm konstaterar att det allra viktigaste och mest kostnadseffektiva sker i själva mötet mellan patient och läkare, medan politiken oftast pratar om makrosystemet.

– De flesta förslag jag har sett från politikerhåll är i princip verkningslösa åtgärder. Det kom-mer att krävas fantastiskt annorlunda produktion och modigt ledarskap framöver.

– Det viktigaste är att börja testa styrsystem för egenvård, hur vår-den ska kunna flytta hem i större utsträckning. Vi måste ha lagstiftning och betalningssystem som stöder det, säger Sara Riggare.

Anders Ekholm menar att i allt förändringsarbete är principen enkel: man måste se till att ha data för vilka resultat man vill ha och kunna mäta i realtid. Som diabetespatient har han reflekterat över att det i dag inte görs. Man kan till exempel inte se att flera nya läkemedel inom diabetes har gett någon förbättring.

– Just nu saknas grundläggande databegrepp inom hälso- och sjukvården, och åtkomst till data mellan alla dem som möter patienter i hälso- och sjukvården.