Varför lyckas vi inte rädda killarnas liv?

Varje år tar runt 1 500 personer sitt liv, 70 procent är män. – Att män tar sina liv och får sämre hjälp är delvis ett resultat av en oroande ojämlikhet inom sjukvården, säger Ullakarin Nyberg, suicidforskare och överläkare i psykiatri.
Tim ”Avicii” Bergling på scen
Tim ”Avicii” Berglings bortgång har bidragit till en ny öppenhet till samtalet om unga mäns psykiska hälsa.
Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på email

Artikeln publicerades ursprungligen i Svenska Dagbladet, producerad av InPress.

Text: Johan Holmström • Foto: Manuel Vidal/TT



Fredagen den 20 april kom beskedet om artisten Tim ”Avicii” Berglings död. En vecka senare gick familjen ut med ett öppet brev där de skrev: ”Han kämpade verkligen med tankar om Meningen, Livet, Lyckan. Nu orkade han inte längre. Han ville få frid”.

Alla tycktes berörda, från Madonna och statsminster Stefan Löfven, till alla oss andra som hört hans musik. Dokumentären ”Avicii: True stories” låg uppe på SVT Play och förstärkte känslorna, för i filmen var det var så tydligt hur dåligt han mådde. Och männen kring honom förmådde inte ta hans lidande på allvar. Istället vände de stumt bort blickarna och lät honom ensam bära sitt mörker.

Jag träffar Samuel en varm junidag i Lund. Många studenter har åkt hem för sommaren men Stadsparken är ändå full av unga i den ålder då Samuel mådde som sämst. För 7 år sedan, då han var 25 år, försökte han ta sitt liv två gånger: först med tabletter och alkohol, sedan hoppade han från sin lägenhet på sjunde våningen. Mirakulöst nog överlevde han  båda gångerna.

På uteserveringen i parken berättar han om en helt normal uppväxt i Lund. Efter en okoncentrerad högstadietid valde han hotell- och restauranglinjen för att snabbt komma ut i arbetslivet.

Han flyttade till Malmö och pendlade till ett första köksjobb i Köpenhamn. Det var fest flera dagar i veckan, han tog inte hand om kroppen – men så var det för de flesta. Han hade vänner, flickvän. Ändå kunde han känna sig ensam. Men det var ingenting han pratade om.

– Jag ville inte visa mig svag. Och så är det väl ofta med killar, idealet är att man ska klara sig själv. Jag minns att min flickvän sa till mig att jag inte behövde vara så glad jämt.

Samuel gillade att spela om pengar. På väg hem från jobbet i Köpenhamn tog han allt oftare svängen förbi casinot i Malmö, alltid ensam.

– Jag var bra på det och det var kul, gav kickar. Drömmen var att bli proffs och leva på spelandet.

Men spelandet eskalerade och Samuel började låna för att kunna fortsätta. Skulderna gjorde att han tappade livsglädjen och slutade gå till jobbet. Han blev deprimerad, förlorade lägenheten och tvingades flytta hem till sin mamma. Att ta sitt liv kändes plötsligt som den enda utvägen.

– Jag har alltid varit dålig på att identifiera mina känslor. Jag hade inte heller ifrågasatt idealet att klara sig själv. I och med spelmissbruket kom jag i kontakt med psykiatrin, men jag ville bara bort därifrån och sa de rätta sakerna, låtsades vara glad.

Ullakarin Nyberg är en av Sveriges främsta auktoriteter inom suicidområdet. Hon berättar att hon under de senaste åren konsulterats i ovanligt många fall av obegripliga självmord bland unga män.

– Jag kan bli fullkomligt förtvivlad när det visar sig att någon har brottats med tankar om livets mening utan att dela det med någon. Då är det något fel i kulturen vi lever i. Hur kan det komma sig att man kan bli så ensam i sina tankar?

Ullakarin menar att samhället producerar mycket lidande idag genom att vara så prestationsinriktat.

– Det är så lätt att jämföra sig och komma till korta, för vi jämför vår insida med andras utsida. Det tror jag alltid är farligt eftersom vi är så duktiga på att hålla masken. Vi har en väldigt individpräglad kultur och döljer hur vi egentligen mår bakom käcka fraser.

Lidandet är könlöst och gemensamt, men uttrycket för det och omgivningens reaktioner är olika. Ullakarin berättar att det finns undersökningar som visar att män som ger uttryck för att de mår dåligt inte möts med omtanke, utan snarare avståndstagande, och till och med förakt.

– Skammen är mannens gissel, säger Ullakarin. Många män upplever att de tappar ansiktet om de ber om hjälp.

– Men alla människor har gjort något man skäms över. Det finns en stark förändrande kraft i att mötas i det. Skam i tystnad är väldigt farligt, för då kan mörkret växa.

Män tycks ha lättare för att prata om konkreta, mätbara saker än om känslor.

– Många pojkar och män saknar ett språk för psykiskt lidande. De som söker hjälp, söker ofta för sömnsvårigheter eller ont i ryggen, när de i själva verket är deprimerade. Det är inte den psykiska ohälsan som är det största problemet, utan att hitta ord för hur jag känner mig och kunna dela det med andra.

– Till skillnad från många hade Tim Bergling ord för sitt lidande. Han bad om hjälp så tydligt, ändå räckte det inte.

Att män tar sitt liv och får sämre hjälp inom vården, att män oftare blir missförstådda – det är delvis resultatet av en oroande ojämlikhet inom vården, säger Ullakarin.

– Vi har vetat i många år att män utgör en stor riskgrupp när det gäller självmord utan att något har gjorts för att ändra på det. När såg vi en nationell satsning riktad mot män?

– Ett nytt fönster har öppnats i samtalet om självmord. Det skulle ge många ringar på vattnet att jobba strukturerat och fokuserat mot männen, anser Ullakarin.

Det var först i och med den långa rehabiliteringen efter det andra självmordsförsöket som Samuel började förstå det nödvändiga i att prata om hur han mådde. På frågan om han någonsin hörde någon manlig vän eller vuxen fråga om hjälp, funderar han en stund.

– Nej, säger han sedan. Faktiskt aldrig. Och den tystnaden har ju aldrig löst några problem.

Alla mår dåligt i perioder och det är lätt att känna sig ensam. Men när man mår dåligt så är det under en begränsad tid. Det blir bättre och det finns hjälp att få.